Utbildning är ingen tjänst som kan upphandlas i konkurrens

Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet skriver klokt om vinster och dess påverkan på kunskapsutveckling och lärande i tidningen Skola och Samhälle. Utan pengar är det svårt att bedriva utbildning, så det är inte pengarna i sig som är problemet. Alla som verkligen vill vara med och främja kunskapsutvecklingen i Sverige borde få det, tycker jag. Förutsatt givetvis verksamheten sätter kunskapen och lärandet i centrum, vilket blir svårt om man samtidigt har ett företag att sköta och dessutom måste tillgodose aktieägarnas krav på avkastning. En skola med utspritt eller delat fokus kommer att få svårt att hantera ett så pass komplext och mångtydigt uppdrag som utbildning. Kunskap ska användas för att tjäna pengar och främja hållbarhet. Utbildning är en investering, inget man tjänar pengar på.

Elevens lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö är viktigare än friskolors rätt att ta ut vinst. Det är vi från Lärarförbundet tydliga med. Även om en begränsning av vinstuttag, som regeringens utredare nu har föreslagit, kan stoppa att pengar försvinner från friskolekoncerner, kommer det inte åt orsaken bakom vinsterna.

Det är något som skaver med friskoleföretagarnas tal om att vilja driva en skola för att tjäna pengar. Genom att acceptera vinstuttag placeras skolan i samma kategori som McDonalds, Volvo och finansbolagen. Skolan klumpas ihop med och blir en organisation bland andra, vilka förenas med att det primära målet är att tjäna pengar. Kunskap blir en vara och dess värde reduceras till kronor och ören. Skolan påförs därmed en annan logik, en ekonomisk logik och tvingas ta andra hänsyn än dem som ett krav på återinvestering av överskottet i verksamheten innebär. Jag förstår lärarnas oro. 

En begränsning av vinsterna löser inte skolans problem, det hjälper inte de skolor som hankar sig fram för att resurserna inte räcker till. Det ger inte per automatik en likvärdig skola. Det som däremot skulle hjälpa är ett finansieringssystem för skolan som bättre motsvarar de faktiska kostnaderna. Som en bonus skulle det också kraftigt minska möjligheten att göra enkla vinster.

Många skolor och förskolor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt har de sju största friskolekoncernerna (Academedia, Internationella Engelska skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen, Praktiska gymnasiet, Jensen Education och Lärande i Sverige) en rörelsemarginal på åtta procent – nästan en miljard kronor. Hur kan det komma sig? Lärarförbundet har undersökt frågan och svaret är: Skolpengssystemet gör det möjligt.

Vilket system man väljer spelar så klart roll. Dagens system med en fast peng som följer eleven får liksom alla system som väljs konsekvenser. Företagen som driver skolor med vinsten i fokus plockar, liksom vårdföretag med samma upplägg, de elever som har störst chans på förhand att lyckas. Eleverna med olika typer av problem försöker man undvika. Självklart! Det är så den ekonomiska logiken fungerar. Har man en vinst att värna finns inga incitament att agera altruistiskt. Det är detta som oroar, för det innebär att det är de redan gynnade som vinner på reformen. Valfrihet talas det om, men i praktiken handlar det om att man väljer bort skolor. Systemet gör alla inblandade till vinnare. Eleverna slipper beblanda sig med stökiga och resurskrävande elever, och skolan kan dra ner på personalen. Lägg därtill betygen, som också blivit ett slags vara, en eftertraktad biljett till attraktiva utbildningar längre fram. Hur påverkar detta kunskapen? Och varför debatteras vinsten och inte kunskapen? Det enda jag är intresserad av är vad som händer med kunskapen? Jag lugnas på inget sätt av argumenten som företrädarna för de (ekonomiskt) framgångsrika skolkoncernerna för fram och lutar sig mot. Hur tjänar man pengar på skolverksamhet?

Skolornas och förskolornas största kostnader är personalkostnaderna. Det är enkelt att öka intäkterna i förhållande till kostnaderna genom att i skolan fylla på klasserna, och i förskolan hålla nere andelen utbildad personal. Ju fler elever som kan fyllas på i en skolklass, desto billigare blir läraren per elev. Den som fyller en klass med fler elever ökar intäkterna utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad. Och den som tappar elever förlorar intäkter som inte kompenseras med minskade kostnader.

För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.

Enkel matematik. Jag förstår att ägarna till friskolorna värnar nuvarande system, men jag förstår inte varför samhället valt detta system. Lärarnas oro förstår jag dock och jag tycker det är närmast en skandal att politikerna inte lyssnar och litar mer på lärarna. Vem står närmast KUNSKAPEN? Friskolornas koncernledningar, eller lärarna? Om kunskapen verkligen stod i centrum för det svenska utbildningssystemet skulle man aldrig agera på detta sätt, då skulle lärarnas röster tas på ett helt annat allvar och forskares ord skulle väga mycket tyngre. Som det är nu förhandlar politikerna med företagarna, och lärare och forskare betraktas som ett av många olika särintressen. PISA talar sitt tydliga språk och det räcker inte att hoppas på en vändning, eller att leta i statistiken för att hitta positiva tecken. Kunskapsutvecklingen i Sverige befinner sig i kris och den krisen beror, menar jag, på att kunskapen inte värderas högre i vårt land. Vem har makten och vem blir lyssnad på? Det är inte svårt att se vad som anses viktigast idag: Pengarna. Man får helt enkelt vad man betalar för. Det finns dock andra system för att finansiera skolan som tar andra hänsyn och leder till andra effekter. Om man nu inte vill överge friskolesystemet eller förbjuda vinst finns all anledning att lyssna på vad Lärförbundets förslag.

När Lärarförbundet har jämfört klasstorlekar talar allt för att detta är orsaken till att friskolekoncernerna kan göra stora vinster. Eftersom klassbegreppet inte är klart definierat har vi tagit fram sannolika delningstal för olika skolor. Oavsett vilka delningstal vi använder är koncernskolornas klasser större än både kommunala klasser och andra fristående skolors.

Det blir än tydligare när vi jämför antalet elever per lärare. Koncernskolorna har i genomsnitt 20 procent fler elever per lärare än de kommunala skolorna, samtidigt som övriga fristående skolor har färre elever per lärare än de kommunala skolorna. Den genomsnittliga fristående skolan ligger sju procentenheter över de kommunala skolorna i antalet elever per lärare, men skillnaden drivs helt och hållet av koncernskolorna.

Follow the money är en bra analytisk strategi om man vill förstå hur saker och ting hänger ihop. Varför köper vi friskoleföretagens försök att sätta agendan i samhällsdebatten? Varför låter vi inte lärarna avgöra vad som är viktigast? Om Sverige verkligen hade ambitionen att bli en kunskapsnation borde siffrorna som Lärarförbundet presenterar vara värda en helt annan uppmärksamhet. Jag håller med friskoleföretagen om att vinsten inte är det viktiga i debatten, där vi borde diskutera är konsekvenserna av ekonomiseringen. Här i siffrorna ovan, ser vi, svart på vitt, hur pengarna påverkar organiseringen. Färre lärare, mer pengar. Det är enda sättet man kan tjäna pengar på skolverksamhet. Kvalitet kostar pengar och är resultatet av investeringar. Därför är skolan en annan organisation än företagen som bygger skolor, vilket brukar vara ett argument som försvararna av vinst i välfärden tar till. En byggprocess kan effektiviseras och kvaliteten är relativt enkelt att kontrollera. Kunskapsutveckling är något helt annat. Kunskap växer i skov och uppstår i relationer. Lärande följer sin egen logik och utvecklingen går inte att skynda på. Dessutom är det ju personalen på skolan som själv bedömer kvaliteten i sitt arbete. Klart att friskoleföretagen försvarar vinster i välfärden, för med nuvarande upplägg är det en kassaskåpssäker investering. Aktieägarna jublar men samhället förlorar i dubbel bemärkelse. Dels sjunker kunskapsnivån i Sverige (som en följd av att annat än kunskapen står i fokus), dels flyttas skattepengar utomlands.

I förskolan skapas vinsten genom att andelen utbildad personal minskas. Skillnaden mellan en genomsnittlig kommunal förskola och en genomsnittlig fristående förskola är att den fristående förskolan har en förskollärare färre på var sjätte heltidsanställd medarbetare (en förskola med två avdelningar). Löneskillnaden gör att den förskolan går med ett överskott om 100.000 kronor.

Ingen politiker som vill hålla kostnaderna nere borde vara nöjd med ett sådant system – som möjliggör för fristående skolor och förskolor att gå med stor vinst, samtidigt som det urholkar resurserna i de skolor och förskolor som inte systematiskt strävar efter vinstmaximering. Den per-capita-baserade förskole- och skolpengen är ingenting annat än ett teoretiskt ramverk som är irrelevant för hur förskolor och skolor bör finansieras.

Utbildningssystemet är en helhet. Allt och alla i ett samhälle hänger ihop. Alla investeringar som samhället gör i skolan är investeringar i vår GEMENSAMMA framtid. Utan en välutbildad befolkning riskerar Sverige att tvingas konkurrera med människor från låglöneländer och okvalificerade arbetsuppgifter. Liksom på alla andra marknader är det tillgång och efterfrågan som styr priserna. Vad är samhällets vinst att tillåta företag att plocka ut pengar, inte bara ur skolan utan även ur landet? Varför förs inte kunskapen in i debatten om vinst i välfärden? Varför lyssnas inte mer på lärarna? Så många frågor, och inga svar. Kunskapens värde är allvarligt hotat i Sverige idag,och det oroar. Sverige behöver en skola som fungerar och ett utbildningssystem som leder till kunskapsutveckling, inte färre lärare per elev, betygsinflation och effektivisering.

Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Varför tar inte politikerna kontrollen över finansieringen, det är en gåta att och hur man kan tillåta företag som värnar sin egen vinst att avgöra elevernas behov. Statens upphandlingskompetens hänger intimt samman med kunskapsraset. Om vinster inte var tillåtet kunde pengarna som skolan nu dräneras på kunna användas för att öka personalstyrkan i skolan, och det skulle minska arbetslösheten i landet, vilket skulle minska andra kostnader och öka skattebasen. Allt och alla hänger ihop, och man får vad man betalar. Bara genom att placera kunskapen i ensamt majestät i skolan går det att skapa en skola värd namnet.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.

Det finns hur många fördelar som helst, och en sådan reform innebär inte att kostnaderna ökar, bara att pengarna hamnar där de hör hemma: I verksamheten, inte i skatteparadis. Ska samhället tillåta företag att agera sida vid sida som kommunal och statlig verksamhet borde åtminstone spelreglerna vara de samma över hela linjen, annars leder det bara till att vinster privatiseras och förluster förstaligas. Och till att de sämst ställda får betala medan de gynnade kan kapa åt sig både vinsten och alla fördelarna. Vad har samhället och skattebetalarna tjänat på att bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm organiserats på det sätt som man nu valde? Varför göra om misstaget? Varför inte placera KUNSKAPEN i centrum?

Dagens individbaserade skolsystem innebär att det är den som driver den mest ”effektiva” skolan som kan göra vinst – inte nödvändigtvis den som driver den bästa skolan. Skolpengen är måhända en god affär för friskolekoncernerna, men den är inte det för samhället. Det är hög tid att skrota det oekonomiska skolpengssystemet och i stället utforma ett system som stimulerar kvalitet i undervisningen och låter resurserna göra nytta.

Skolans primära uppdrag är att garantera samhällets framtida kunskapsbehov. Om det är pengar vi vill tjäna, om det är effektivitet och sänkta kostnader som anses viktigast, kanske hela skolsystemet ska läggas ner och kunskapen och expertisen upphandlas i konkurrens från Indien och andra länder? Antingen är det pengarna eller kunskapen som är i centrum, och är det pengarna finns ingen anledning att göra något annat än prioritera kostnaderna. Även den kommunala skolan kan ju avskeda lärare och sänka lokalkostnader? Varför tillåter samhället bara friskoleföretagen att agera på det sättet, vad tjänar samhället på det? Och vad är det för politisk ideologi som ligger till grund för nuvarande syn på utbildning? Hur hållbara är nuvarande regler?

Ett samhälle som inte lyssnar på lärarna och sätter kunskapen i främsta rummet är snart inte ett samhälle. Det blir en obehaglig plats där marknadens känslokalla logik skapar växande klyftor som vänder alla mot varandra och sliter samhället isär.