Dags att göra upp med girigheten 2

Inte något ont som inte har något gott med sig. När det nu blir uppenbart att det sätt att organisera samhället och se på kunskap som hittills, och under en lång rad av år, ansetts vara normalt och självklart nu krackelerar och faller ihop under sin egen tyngd, mobiliseras krafter som vill förändring. Donald Trump och  andra talar om förändring, men det är bara tal, liksom med allt annat som kommer från dessa grupper. De vill inte ha förändring, för hela deras existens är ett resultat av rådande ordning. De lever på samhällskroppens ruttnande kött och parasiterar på rådande ordning. De har inget konstruktivt att erbjuda, bara kaos och oordning. Det nytänkande jag ser vakna till liv är ett annat sätt att se på världen och kunskapen, ett mer ödmjukt och sant kritiskt sätt att förhålla sig till kultur, kunskap och makt. På nätet publiceras nu en strid ström av kloka texter som för försöker förstå vad som hänt, utan att peka ut syndabockar eller föreslå nya enkla lösningar. Dagens Under Strecket, till exempel, som är författad av Ervin Rosenberg och som handlar om girighet, kastar ljus och förståelse över samhället av idag. Utgångspunkten för resonemangen är följande.

Pleonexi – viljan att ha mer än andra – är en djupt mänsklig drivkraft men också roten till grundläggande samhälleliga konflikter. I en ny bok går den franske filosofen Dany-Robert Dufour till botten med konsumtionssamhällets destabiliserande logik.

Jag vet att mina texter tenderar att bli väl långa, och jag försöker hålla mig kort, men samtidigt ser jag det lite som ett uppror mot det allomfattande kravet på effektivitet att faktiskt låta tankarna ta den plats tankarna tar. Här delar jag dock upp texten i två poster, och detta är den andra.

Dufours bok består av en inledning och fem ­avsnitt, tre dialoger och två fabler. De två första ­texterna är samtal i Platons efterföljd. De är ­”omskrivningar” av två ställen i ”Staten” och ett i ”Gorgias”. Bokens publicering föregicks året innan av en föreställning på Théâtre de la Tempête i Vincennes, där Dufours ”platonska” dialoger framfördes av skådespelare. Dialogerna är bearbetningar, vilket betyder att de har gjorts ”lyssningsvänliga” och lätta att förstå, dock utan att förgripa sig på innebörden av Platons text. I ett av avsnitten i Platons ”Staten” heter Sokrates två interlokutörer Glaukon och Adeimantos. Dufour bakar ihop dem till en person och ger den numera enda samtalspartnern namnet Glaucman. Vidare sammanför han två ställen hos Platon (359d–382e och 550–552) och gör dem till en enda sammanhängande dialog. Det tredje avsnittet i Dufours bok är också en bearbetning, här är det fråga om Bernard de Mande­villes ”The fable of the bees” från 1705. Den fjärde texten är en av Dufour själv skriven dialog – det går utmärkt att kalla den pseudo-platonsk, själv kallar han den ”postsokratisk” – en överflyttning av frågan om staten och de faror som hotar den till vår egen tid. Den avslutande texten, ”Istoria ieroglifica”, en bearbetning från rumänskan, är ett verk från 1705, skrivet av Dimitrie Cantemir, en ytterst språk­kunnig och grundlärd man, filosof, kompositör, musiker, historiker, tillika härförare och moldavisk furste (hospodar).

De åberopade tänkarna – och andra som inte nämns i boken men som läsaren snabbt drar fram ur minnet – är alltså förbluffande ense i sin uppfattning om att alltför stora ­ekonomiska och sociala skillnader utgör dödliga faror för all mänsklig samlevnad. Till exempel Montaigne, som för övrigt inte befattade sig särskilt ­mycket med sociala och ekonomiska ­frågor. I ”Om tre slags umgängen”, en av essäerna i tredje boken, skriver han, liksom i förbigående (han talar egentligen om hur ledigt han själv umgås med sitt tjänstefolk): ”De samhällen där det är minst skillnad mellan ­tjänare och herrar tycks mig vara de rimligaste.”

Jag tänker på Karl Popper, och på hans bok: Det öppna samhället och dess fiender. Girighet kan ta sig många olika uttryck. Begäret efter kontroll är ett sådant uttryck. I samhällen där girigheten över tenderar paranoia att växa fram och ta över. Stalins Sovjet och dagens Nordkorea är samhällen där begäret efter kontroll fått fritt spelrum. Och kapitalismens motsvarighet är de så kallade EPZ (export processing zones) som finns i Afrika och Asien, där rovjakt på billig arbetskraft och låga löner är utbredd. Girighet är ingen hållbarhetsfrämjande egenskap. Girighet stänger in och låser fast. Den lovar allt åt alla men bryr sig bara om sig själv och sin egen överlevnad. Girigheten är ett svart hål som hotar att snärja in och suga upp allt och alla. Ingen kan i efterhand komma och säga att man inget visste. Kunskapen finns, mitt framför ögonen på oss, om man bara intresserar sig för den och väljer att se den och reflektera över dess konsekvenser.

Det är i den fjärde dialogen – den ”postsokratiska”– som Dufours ärende och avsikt med boken förtydligas och får tyngd: han vill mana till besinning och handling. Också här heter Sokrates meningsmotståndare Glaucman. Han hämtar sina argument där de formuleras på det mest pregnanta sättet, i Mandevilles ”The fable of the bees”. Glaucman hävdar i Mandevilles efterföljd att det är utmärkt när stor rikedom samlas hos få, om skatterna sänks för de rika, ty de ”äter inte upp” sina pengar, de investerar dem i stället, och investeringarna ”rinner ner” (ruissellent) till de mindre bemedlade och de fattiga. Därmed får fler och fler arbete, alla blir ­vinnare. Genomsnittsinkomsterna ökar.

Gång på gång genom historien dyker den upp, den där omöjliga drömmen om en maskin eller en mekanisk som ger mer än den tar; evighetsmaskinen, ymnighetshornet, Odens gris Särimner eller Pojken med guldbyxorna. Milton Friedman fick Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels ära, men hans teori om evig tillväxt var varken ny eller hans, han gav den bara vetenskaplig glans. Fast strunt är strunt, om än i gyllne dosor, som bekant. När ska människan växa upp och mogna i tanken? När ska mänskligheten lära sig lära av sina och andras misstag? Det är en an frågorna som jag undersöker i min forskning, förutsättningar för hållbarhet. Ett hållbart samhälle skapas inte med hjälp av en idé, en lösning, ett geni. Hållbarhet är en kollektiv (mognads)process. Samhället byggs av oss tillsammans. Det gjorde även det samhälle som växte fram i DDR under kalla kriget, fast där vände sig människorna mot varandra. I Sverige idag håller samhället på att slitas isär av växande klyftor, som är ett resultat av att girigheten tillåtit växa fram. Och girigheten är kapitalismens motsvarighet till kommunismens fixering av planering och begär efter kontroll. Skillnaden är inte så stor. Det handlar som Deleuze skriver om i texten Postskriptum om kontrollsamhällena om intern eller extern kontroll. Hur fria är vi egentligen? Valfrihet är ordet för dagen, det ska vi , det är bra. Få ser dock vad kravet att välja gör med oss, hur det förvrider synen på oss och påverkar våra prioriteringar. Allt handlar om mig och mina val, om girighet efter att förverkligas i allas kamp mot alla. Om det existerat någon trickle-down-effekt hade den visat sig vid det här laget.

Sokrates invänder att ett sådant genomsnitt ­döljer det väsentliga. Han ser å ena sidan en hyperkoncentration av rikedomen hos ett litet antal människor (tre hundra superrika människor, hävdar han, äger lika mycket som tre miljarder fattiga), och å andra sidan en underklass, många miljoner fattiga, som har svårt att hanka sig fram från ena ­dagen till den andra. Vinningslystnaden betraktar han som systemets kärna. De superrikas vilja att alltid ha mer utnyttjar människornas vilja att äga fler och fler saker. På så sätt förvandlas människorna till blott och bart konsumenter, vilket tvingar fram en ännu mer skoningslös exploatering av alla ­resurser, även till priset av miljöförstöring och en allvarlig rubbning av den grundläggande ekologiska jämvikten. Dufour tvekar inte att kalla detta för dödsdrift. De fabulöst rika kan inte låta bli att vilja ha mer och mer – i Platons och Aristoteles efterföljd betraktar han nämligen pleonexi som en själens perversitet, en form av vanvett – och de fattigas svar blir att göra revolt, vilket förr eller senare kommer att leda till … inbördeskrig och internationella konflikter.

När den där dödsdriften nu nått skolan är risken överhängande att, som amerikanarna säger på film, skiten träffat fläkten, att botten går ur och samhället riskerar att inom en snar framtid befinna sig i fritt fall. Vinningslystnad hör inte hemma i skolan, för skolan är den plats där kunskapen om girighetens förödande verkan hålls vid liv. Uppfattningen om att det är helt legitimt att tjäna pengar på utbildning har slagit rot i Sverige och det är en signal om hur vida spridd och normaliserad girigheten är. Alla stenar vänds på i jakten på pengar, vinst och rikedom. Ekonomin fungerar dock så att välstånd sugs upp i systemet. Ju fler som kämpat för sin egen personliga vinnings skull, desto mer tjänar de som ligger före. 62 personer äger idag, eller i januari i år, siffrorna ändras förfärande snabbt, mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning. Siffran sjunker snabbt. För bara några år sedan var det 80 personer. Fortsätter utvecklingen är det snart bara en, och hens rikedom ökar närmast exponentiellt. Girigheten som skulle garantera min personliga framgång leder bara till att jag får jobba hårdare för att bevara min position, medan den krympande skaran av superrika blir rikare även om de anstränger sig mindre. Och som ett resultat av den här utvecklingen och jakten på vinst och ökad tillväxt skövlas regnskogen, ökar koldioxidhalten och utarmas den biologiska mångfalden. Girigheten är en smittsam, dödlig sjukdom och som samhället idag är organiserat blir det svårare och svårare att göra motstånd genom att ställa sig utanför. Ingen tjänar på denna utveckling. Det finns bara förlorare.

Det kan av flera skäl förefalla poänglöst att fråga Dany-Robert Dufour varför han ser vinningslystnaden som den största faran för staters och samhällens fortbestånd. Poänglöst dels därför att hans tes förefaller mer än rimlig, dels därför att det är fritt fram för andra att peka ut och rikta uppmärksamheten på andra förklaringar till vad de beskriver som dekadens och upplösning. Däremot tränger sig en annan invändning i förgrunden. Är inte allt han säger i boken en sorts ytterst välskrivna stilistiska övningar, intresseväckande, ställvis övertygande och i alla händelser högst läsvärda? Men då Dufour uppenbarligen inte ser sig som skrivbordsfilosof, utan som en av dessa som vill påverka och förändra, inställer sig frågan om vilka utsikter han och hans försök (teaterföreställningen och boken) har till framgång.

Tror man att han och hans bok ska lösa problemen tänker man med utgångspunkt i samma tankemodell som problemen emanerar från. En författare eller agitator, filosof eller forskningsrapport kan aldrig lösa den typen av problem som girigheten förorsakar. Dufour är bara en, men det behövs många röster. Därför skriver jag om detta, för att ge röst åt tanken, för att sprida orden. Inte för att lösa problemen. Kulturen växer fram mellan människor och dess konsekvenser påverkar allt och alla. Både problemen och lösningarna är kollektiva. Mänskligheten har försatt sig i denna prekära situation gemensamt, och bara tillsammans kan vi ta oss ur den, eller gå under. Allt handlar om vilka val vi gör, vem vi väljer att lyssna på, tänka med och vad vi gör. Girighet är en sjukdom, ett virus. Kritiskt tänkande är ett vaccin, som hindrar sjukdomens spridning, men botar den inte. Läget är allvarligt men aldrig hopplöst. Det går att stanna upp, tänka efter och reflektera över vart vi är på väg. Politiker kan införa hinder för kapitalets rörlighet och på det sättet sakta ner processen och bromsa upp sjukdomsförloppet. Idag är många samhällen och individer fartblinda, men om hastigheten i ekonomin saktas ner finns tid att lyfta blicken och när vidden av förödelsen går upp för fler kan utvecklingen vändas. Jag väljer i alla fall att tro på det. Vad är annars alternativet? Svartsyn är lika illa som hybris och vinstfrossa.

Bortom gisslandet av koncentrationen av rikedom hos några få, finansoligarkins vanvett, kapitalismen i dess neoliberala fas finns hos Dufour ett resolut ifrågasättande av den moderna ekonomins grund: ständig tillväxt. En ständigt växande ekonomi förutsätter konsumism. I den fjärde dialogen säger Sokrates, Dufours talesman: ”Det står utom allt tvivel att de som drar nytta av att pleonexi råder kommer att få tillfälle att döma mig att på nytt ­tömma giftbägaren för påstådd demoralisering av folket och för anstiftan till sänkning av nationalprodukten.” Dufour dyker då upp i samma sällskap som Leopold Kohr, Zygmunt Bauman och Olivier Rey, för att nämna några, som föreslår mänskligheten att bromsa in, stanna upp och backa. Dufour vet alltså att sådana propåer ses som bakåtsträvande, möter ovilja och förkastas av de flesta som trivs i konsumtionssamhället.

Den som en gång fått smaka vinstens sötma har svårt att tänka klart, i alla fall om något annat än om möjligheterna att göra mer och större vinster. Läser med växande förvåning om vad företrädare för Akademedia säger som svar på regerings förslag att begränsa möjligheten att ta ut vinst från skolan. Det är ingen vacker läsning och jag varnar känsliga, kunskapsintresserade människor. Men det som sägs är viktigt att lyfta. Skulle du vilja att dina barn gick i en skola ägd av någon med dessa värderingar och syn på uppdraget? Jag skulle inte det och är tacksam för att mina barn gått ut grundskolan.

”Jag förstår inte ens hur man kan ha ett vinsttak – om man får ett för högt resultat – ska man då retroaktivt höja lönerna? Jag betraktar det som ett av de mest okunniga förslag jag har sett någon gång”, säger skolkoncernen Academedias näst största ägare Rune Andersson som är övertygad om att förslaget hamnar i papperskorgen.

”Alla skolor som inte äger sina egna fastigheter får göra noll i vinst. Det är ganska ofattbart”, säger Rune Andersson och konstaterar att Academedia som har negativt rörelsekapital i praktiken skulle få ett vinstförbud. Lösningen är att skuldsätta sig, konstaterar han.

”Det finns bara en grupp som kan klara sig och det är de som köper fastigheter till gigantiska belopp. Det är den stora bomben i det här”, säger han och kallar förslaget för ”närmast sovjetiskt.”

”Du kan bara tänka dig vad detta skulle driva upp priserna på skolfastigheter när alla skolföretag blev fastighetsbolag”, säger han vidare.

Rune Anderson visar med all önskvärd tydlighet vad som är hans huvudfokus och Akademedias högsta prioritet: Vinsten, som försvaras till varje pris. Inte ett ord om kunskapen. Det är girigheten som talar och visar sitt fula tryne. Att detta sätt att tänka har kunnat ta sig in i skolans värld är en allvarlig väckarklocka för alla som värnar samhällets långsiktiga hållbarhet. Kunskapen i centrum, inte bara i skolan utan i hela samhället, är slagordet som jag skulle vilja höra från fler, oftare. Demonstrationer är inte heller lösningen, men allt som görs för att uppmärksamma problemet är bra och viktigt. Åter till Understreckaren, som avslutas med några hoppfulla tankar om framtiden.

Vad återstår? Man kan hoppas att Montaigne har rätt när han skriver: 

”Men vår sista stund är kanske ändå inte kommen. Hur stater bevaras är en fråga som sannolikt övergår vårt förstånd. En statsbildning är som Platon säger en mäktig sak som inte upplöses så lätt, den håller ofta stånd mot dödliga inre sjukdomar, mot orättfärdiga lagars skadeverkan, mot tyranni, mot överhetens övergrepp och okunnighet och mot folkens tygellöshet och uppror.”

Låt oss hoppas att det är när det ser som mörkast ut som det vänder. Ger vi bara inte upp finns det alltid hopp. Slutar vi som ser värdet av annat än pengar bara inte påpeka detta kommer och kan vi dessutom bli fler kommer förnuftet att segra trots att girigheten på kort sikt alltid är en starkare kraft. Förnuftets kraft är uppbygglig och till skillnad från girigheten inte självförbrännande. Jag väljer därför att tro, för att alternativet vore att ge upp och ge efter, att låta girigheten vinna. Det vägar jag bidra till. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde i alla fall vad jag kunde.