Tappa inte huvudet: TÄNK! 3

Blir tipsad om en text av Rosi Braidotti. En klok text, en text som bär på hopp och som visar att det som händer i världen inte är en överraskning utan en logisk följd av samhällets organisering. "Don't agonize, organize", är titeln och den visar att vi kan sluta analysera vad som hände. Problemet är inte att opinionsinstituten räknade fel, att Brexit blev verklighet, Trump vann och att nazister än en gång marscherar på våra gator utan att vi inte sett och tagit tecknen som hela tiden funnits där för alla att se, på allvar. Det är inte synd om någon och det finns inga offer. Vi som ser och vill något annat har makten i våra händer, om vi bara tar oss samman och gör något. Jag vet inte vart detta kommer att landa, men tänker närläsa texten och ska i några bloggposter försöka få syn på mina tankar via ett slags samtal med Braidotti. Detta är den tredje (och sista) posten.

Violence, pain and resentment are conducive to paralysis, not to change. I am even more convinced of this the day after Trump’s victory. More than ever we need forms of political opposition that are rich in alternatives, concrete in propositions and attached to everyday projects. This is not a simple or pain-free process, of course, but anger alone is not a project, as Hillary Clinton so lucidly put it. Anger needs to be transformed into the power to act; it needs to become a constitutive force addressed not only “against,” but also in favor of something. It is obvious that Trump and Johnson represent the pit of negativity of our era and that, faced by their dishonesty and violence, we will echo Deleuze and say: No, thank you, we would prefer not to follow you. The crucial question however is: who and how many are “we”? “We” may well be against the alliance of neoliberalism with multiple fundamentalisms, but we need to compose together a plane of agreement about what our shared hopes and aspirations are. We need to agree on what we want to build together as an alternative. Critique and creation work hand-in-hand.

Ilska, smärta och förbittring är farliga känslor för även om man ser problem och är mot det negativa får den förbittrade svårt att se några andra alternativ än en spegelbild av det man känner förbittring över. Nietzsche talar om slavmoral som är ett slags övertagen världsbild som visserligen är diametralt annorlunda men ända har övertagit strukturen som man gör uppror mot. Sant nytänkande kan aldrig växa fram som en reaktion på något, det kan bara växa fram mellan människor som vill något nytt, eget och som tillsammans agerar för att förverkliga en vision. Att bara vara mot är enkelt, men destruktivt. Företrädarna för Brexit och Donald Trump samlade väljare genom att vara mot etablissemanget, eliten, medierna och rådande samhällsordning. Problemet är att de inte har några egna idéer, så att vara mot Trump eller SD här hemma, som söker mandat för samma typ av tankar, fungerar inte och går inte att bygga något nytt, konstruktivt och hållbart på. Att vara kritisk är något annat, för som Braidotti skriver, kritik och kreativt skapande går hand i hand. Hur ser vi (och vilka är vi?) på samhället? Vad VILL vi ha istället för det som är problematiskt? Om nu det gamla ska rensas ut, vad vill vi då ha istället? Vad fungerar? Istället för att hytta med näven, skrika rakt ut, rasa i sociala medier eller hur man nu hanterar sin ilska och besvikelse, borde vi organisera oss och skapa fungerande alternativ. Bygga nytt, istället för att rasera.

Even more so in the current context, with its xenophobic rhetoric of the state of emergency, governance by fear and perpetual warfare. In the western world the defense of women's and LBGTQ human rights seems to be a last resort, for instance when we are confronted by the rise of violence against women, rapes included; or after the mass murder in Orlando, Florida. Far too often feminist and LBGTQ causes are enlisted in a civilizational discourse that manipulates them in order to assert the alleged supremacy of the West over the rest: emphasis on human rights as a pretext for war and occupation. Within the same western world, however, the resurgence of neo-fundamentalism induces new, subtler but not less violent forms of exclusion and discrimination. They are articulated around the axes of ethnicity and whiteness, gender and sexuality but also around dominant cultural values such as youth and slimness, health, able-bodiedness and access to advanced technologies, to name only some of the components that define the complex phenomenon of contemporary “class” differences.

Kulturen är ett slags osynlig arena, en dold struktur som både påverkar och påverkas av dem som lever i den, med den, av den, på den. Kunskap om kultur är viktigare än något annat för att lyckas klara utmaningarna vi alla står inför. Vi måste därför förstå och göra upp med kulturförnekelsen som är alla foliehattars moder. Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man då tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans. Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Man kan tycka vad man vill om detta, men faktum är att ingen kommer undan kulturen.

När Philippa Reinfeldt lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", slog hon an en ton, pekade hon på en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem. Kulturförnekelse är första steget mot bokbål och tankekontroll, och där man bränner böcker (bygger murar, stänger gränser eller skyller allt på invandrarna) bränner man snart människor. Hatet ser ut att riktas mot den och det hotfulla andra, men det är en självförbrännande, destruktiv kraft som äter upp en och samhället, inifrån.

Postcolonial and race theories have been challenging white privilege for decades, arguing for the need to undo racialized hierarchies and to question the ethnocentric assumptions about what constitutes the basic unit of reference for being human. They join forces with feminist and gender studies to bring home a simple point: that we are not all vulnerable in the same way or to the same extent, and that no group has the monopoly over pain and social exclusion. Non-male, non-white, non-heteronormative, but also non-anthropomorphic beings know on their bodies what it means to be exposed to all sorts of fundamentalisms, racisms and reactionary politics.

Få känner sig fria och privilegierade som individer, men det betyder inte att det inte finns strukturella maktordningar som drabbar olika kategorier av människor olika hårt. Bara för att jag som vit, heterosexuell medelklassman inte känner mig privilegierad betyder inte att jag är lika förtryckt som andra människor, som kvinnor, färgade, homosexuella och så vidare. Fast detta blir svårt att se och förstå när man lever i en kulturförnekande kultur. Det blir lite som att försöka lära sig hur skogen fungerar genom att fråga enskilda träd. Lägg där till tendensen i samtiden att fokusera på jaget, addera kunskapskris och girighet. Det är inte svårt att förstå hur vi hamnat där vi är. Det behövs inte någon ingående eller speciellt intrikat analys, bara tid att tänka och en vilja att faktiskt förstå hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Rasismen, sexismen och hatet mot sexuella normbrytare är en realitet även om du inte känner av den eller utövar den. Som man brukar säga: Är du inte del av lösningen, då är du del av problemet. Strukturer kan bara förändras kollektivt och via handlingar i vardagen, det räcker inte att vara god för egen del eller vilja gott.

Thus, while denouncing the exacerbation of misogyny, racism and cynicism in the present political context, I want to repeat the question I asked before: who and how many are “we”? To what extent can “we” say that “we” are in this together? I want to express solidarity, while avoiding hasty recompositions of one “humanity” bonded in fear and vulnerability. I prefer to defend complexity and multiple ways of being human, that is to say an affirmative definition of what binds us together. I think it important, for instance, in the era of the Anthropocene, to see the close links between neoliberal economic politics and a system of disenfranchisements and exclusion of entire layers of both the human population and the non-human agents of our planet.

Kulturen är vi och vi är kulturen. Jag är du och du är jag och vi är delaspekter av samma helhet, tillsammans med allt och alla andra. Detta finns det massor av anledningar att göra sig mer medveten om, i vardagen, i vetenskapen och i skolan samt politiken. Kunskap kan emellertid alltid förnekas, bortträngas eller bara viftas bort som ovidkommande eller flummig. Kunskap kommuniceras mellan människor och eftersom allt som hypotetiskt går att veta inte alltid kan hållas aktuellt i och av en mänsklig hjärna, kommer vissa kunskaper av nödvändighet att sorteras bort. Vad som sorteras bort bestäms till viss del av jag och mina intressen, men även av dig på grund av att din uppfattning om mig är betydelsefull. Och om vi är hotade av någon anledning kommer detta att påverka vilka kunskaper vi kommunicerar. Vi vet således alltid mer än vi kommunicerar till varandra, för vi är kulturella varelser. Kulturen är det som håller oss samman och även om jag vill ha en annan kultur får vi den kultur vi förtjänar, för vi skapar den ömsesidigt och håller den levande mellan oss, i tanke och handling. Om vi kunde skapa en större medvetenhet om dessa fundamentala insikter skulle det blir svårare att skapa klyftor mellan människor och vi skulle kollektivt få det lättare att förstå varför dessa insikter är viktiga för oss, även om kunskapen inte är särdeles lättillgänglig.

Vi är dock inte bara människor. Braiodotti företräder ett posthumanistiskt perspektiv. Gemensamt för posthumanister är att man inte postulerar någon fundamental skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Man utgår vidare på ett eller annat sätt från tanken att vad som är den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att de mest användbara modellerna för tänkande uppstår i kommunikationen mellan vetenskapen och resten av samhället.

Ett posthumanistiskt perspektiv på världen är ödmjukt undrande inför livet och samtidigt en strategi för att lära sig förstå världen och den kontext där människorna lever och verkar, på nya och annorlunda sätt. Om man verkligen vill gå på djupet och förstå vad det innebär att vara människa, utan att på förhand ha en uppfattning om var svaret ligger, måste man öppna sinnena och lyfta in såväl materialitet som teknologier i analysen av kultur och det sociala. Man bör i alla fall inte avfärda några aspekter på förhand genom att, utan undersökning, bestämma vad som inte behöver beaktas i analysen.

Det är med andra ord viktigt att ifrågasätta även det som man uppfattar som självklart. Det är också av yttersta vikt att förhålla sig kritisk till och aktivt verka för att bryta upp gränser samt identifiera maktförhållanden. Det gör den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour (1998:11ff) på ett utmärkt sätt i sin kritik av den engelske filosofen Thomas Hobbes teorier om samhället. Hobbes menade att samhällen var något som uppstod först med människans inträde i historien. Detta menar Latour – med hänvisning bland annat till studier av primater – är ett felaktigt påstående eftersom det faktiskt finns ”samhällen” även utanför människornas sfär. Han skriver, ”Lika mycket som vi, bygger [babianerna] upp ett samhälle som är deras miljö, som tillhandahåller skydd, en uppgift, njutning, lek och där de har sin bestämmelse.” (Latour 1998:17). Han propagerar med utgångspunkt i sådana resonemang för att samhällsvetare i sina analyser måste vidga perspektivet och göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro.

Vi måste lära oss se och förstå saker och till på fler än ett sätt. Som jag brukar säga: Den enda vägen leder alltid fel. Vilka inkluderas i det där viet? Det är samma ord, men ords innebörder är aldrig entydiga eller eviga. De förändras tillsammans med kulturen som orden används i.

The way to handle these issues is to start from the project of composing a “we” that is grounded, accountable and active. This is the collective praxis of affirmative politics, which Spinoza encourages us to embrace against the toxic negativity of the social context. In the midst of our technologically mediated social relations and in response to the paranoid rhetoric of our post-truth democratic leaders, how can we labor together to construct affirmative ethical and political practices? How can we work towards socially sustainable horizons of hope through resistance? What tools can we use to resist nihilism, escape consumeristic individualism and get immunized against xenophobia? The answer is in the doing, in the praxis of composing alliances, transversal connections and in engaging in difficult conversations on what troubles us. “We” need to re-radicalize ourselves.

Fler, mer inkluderande vi, är vad som behövs för att främja hållbarhet. Vi är alla människor och det är alltid mer som förenar än skiljer oss åt. Detta vet vi, men den kunskapen förnekas lätt när rädslan, egoismen och kulturförnekelsen kickar in. Kulturen är liksom naturen ett kretslopp. Input påverkar output och mellan delarna och helheten utbyts hela tiden ömsesidigt påverkande information. Kritiskt tänkande är en strategi för att lära sig se och förstå oss själva, varandra och kulturen vi lever i och förändrar tillsammans på nya sätt. Idag mer än kanske någonsin behövs alternativ, konstruktiva, radikalt annorlunda och mer inkluderande alternativ. Tappa inte huvudet: TÄNK!

And it is high time that the Left – or what is left of the Left – listens respectfully and seriously to the thought and the practices of feminists, the LBGTQ community, anti-racists and trans-national justice movements. It is time to re-radicalize also the politicians on the Left, by making them understand the enduring effects of their own sexism and their violent dismissal of feminist affirmative politics.

Alla har ett ansvar att tänka kritiskt och att samtala om problemen i dag och visionerna för framtiden. Särskilt vänstern har ett ansvar, för det har kommit att bli så att vissa företrädare för vänstern har tagit monopol på förståelsen av diskriminering. Det är olyckligt, för sanningar skapas oerhört lätt. Därför är det så viktigt med kritik, med konsekvent kritik som även är kritisk mot den egna kritiken. Eller man kan se det som ett uttryck för ödmjukhet och solidaritet. We are all in this together, det är vad jag försöker säga. Vi skapar kulturen som påverkas oss alla olika, tillsammans. Det låter kanske svårt, men verktyg finns i överflöd.

“We philosophers” have at hand powerful theoretical models: from Spinoza to Donna Haraway, from Foucault to Deleuze. And “we feminists” have rich practical precedents as well: from Olympe de Gouges to Sojouner Truth and Hillary Clinton, from the Riot Grrls to the Pussy Riots, via the cyborg-eco-feminists, the Xeno-feminists, the anti-racist and the post-anthropocentric activists. They constitute a multitude of “bad girls” aspiring to self-determination, capable of triggering new social imaginaries and igniting unexpected political passions. These sources of inspiration for alternative forms of subjectivity are built on affirmative praxis. They teach us that resistance to the violence and injustice of the present requires the creation of modes of affirmative relation and of ethical interaction – that is to say of alternative communities – based on the pursuit of shared desires for transformative politics and social justice. So don’t agonize, organize, because there is just so much that needs to be done.

Ju mindre vi talar med varandra, desto lättare är det att villfarelser utvecklas, lever vidare och sprids. Och när tillräckligt många är övertygade förväxlas tro med visshet. Vi står och väger vid en brytpunkt här. Kritikens och hållbarhetens verkliga försvarare, det vill säga de som dels insett och omfamnar komplexiteten och som inte räds problemen, dels är beredda att göra sig omaket att skrida till handling, håller på att förvandlas till en krympande minoritet. När vi är i det läget, och det kan mycket väl vara så att vi redan är där, då kommer kritikens förkämpar och hållbarhetens försvarare att uppfattas som ett hot (det kostar på att krossa drömmen om den där kakan som kan ätas och behållas) mot rådande övertygelser/villfarelser. Låt oss hoppas att vi inte är där, att vi aldrig hamnar där.

Jag lever på hoppet, även om det hänger på en skör tråd. Även om ljuspunkterna blir allt färre och trots att molnen hopar sig vid horisonten. Problemet är att få är aktivt för något och det har gått så långt att den som är det betraktas som en kuf. Jo, det är så jag känner mig, som ensam och missförstådd kuf, som en som inte fattar vinken. Som en bakåtsträvare. Fast det är inte så jag ser på saken och jag har verkligen rannsakat både mig själv, mina ståndpunkter och läget i landet och världen. Braidotti ger mig stöd i den tanken. Jag väljer att leva på hoppet och skriver här i väntan på den vändning som måste komma, förr eller senare.