Mig veterligen finns endast tre kriterier för att avgöra om ett påstående är sant eller falskt: Antingen jämför man påståendet med verkligheten, eller så använder man logik och "räknar" på saken. Båda dessa kriterier har problem. Hur avgör man korelationer objektivt, och hur många iakttagelser behövs innan man säker kan anse sig veta att ett antagande är sant? Och bara för att en serie påståenden hänger ihop logiskt betyder inte nödvändigtvis att påståendet går att överföra till fysisk verklighet. Det tredje sättet att avgöra om något är sant är att bestämma sig för att om påståendet fungerar kan man betrakta det som sant, så länge det fungerar. Väljer man det sista kriteriet öppnar det upp ett utrymme för samtal som de övriga kriterierna inte gör, och är det kultur och andra vaga företeelser man undersöker är det viktigare än något annat att man engagerar sig. Så vill jag se på Foucaults vetenskapliga projekt, som ett antal uppslag att samtala om. Han bevisar inte att det han hävdar är sant, han undersöker verkligheten och viktiga företeelser som förekommer i den.
Kanske är det lite riskabelt att betrakta motsättningen mellan det sanna och det falska som ett tredje system för utestängning, vid sidan av dem jag nyss talat om. Hur skulle man rimligen kunna jämföra sanningstvånget med uppdelningar som dessa? De är från början godtyckliga eller åtminstone ordnade kring historiska tillfälligheter, de är inte bara möjliga att förändra utan i ständig rörelse; de får stöd av ett helt system av institutioner som inför och vidmakthåller dem och som när allt kommer omkring inte kan fungera utan tvång eller ett visst mått av våld.Denna passage är viktig, särskilt för den som vill försöka leda i bevis att Foucault inte "tror" på sanningen, eller att han hävdar att verkligheten inte finns, kort sagt att han är ovetenskaplig. Det stämmer inte Foucault hävdar ingenting bestämt och leder inget i bevis, han UNDERSÖKER verkligheten som människor bebor. Han betraktar och analyserar vardagen och kulturens konsekvenser. Det behövs ingen ingående granskning av dessa saker för att se regler och ordningsskapande praktiker och procedurer i samhället. Hur kan dessa förstås? Vad får det för konsekvenser om gränsen dras här, istället för där? Låt oss fundera, låt oss resonera? Foucault är pragmatisk i sitt förhållande till sanningen. Föreställningar och ordningar som fungerar finns ingen anledning att kritisera eller ändra på, och det som per definition är nödvändigt går inte att ändra på. Men det andra, det där som är godtyckligt och som kan ändras på, om den typen av ordningar ger upphov till negativa konsekvenser, vad är då poängen att INTE ändra på uppfattningarna? Ett pragmatiskt sanningsbegrepp är inte lika uppfordrande som ett absolut och tvingande. Det bjuder in till samtal, öppnar upp och tvingar människor utveckla sin analytiska förmåga, vilket främjar hållbarhet. Foucault är ingen subversiv kraft, han är ingen samhällsomstörtare, han utmanar makten och försvarar kunskapen.
Självfallet är uppdelningen mellan det sanna och det falska varken godtycklig, modifierbar, institutionell eller våldsam om man placerar sig på satsnivå inom en diskurs. Men om man väljer en annan skala och frågar sig vilken denna vilja till sanning som ständigt finns i våra diskurser och som följt oss genom många århundraden av vår historia är och har varit -- eller om man frågar sig vilken typ av uppdelning som generellt sett styr vår vilja till kunskap -- då kanske något som liknar ett utestängningssystem (dvs ett historiskt, modifierbart och institutionellt tvingande system) börjar framträda.Läs dessa rader noga. Vad säger han här? Han ser ett behov vetenskapliga undersökningar av människans fixering vid SANNINGEN, inte för att ifrågasätta kunskapen utan för att göra den mer angelägen och användbar. Varför är det så viktigt att det som sägs är sant? Och vad är människor beredda att underkasta sig för sanningen? Vad får det för konsekvenser att bara det som BEVISATS (och vad innebär det att något är bevisat? Kriterierna för sanning är som bekant inte vattentäta, och verkligheten anpassar sig heller inte efter människors föreställningar om är sant) sant erkänns som vetenskap? Kunskapen som mina studier av kultur ger går inte att BEVISAS, inte på det sätt som vetenskapen stipulerar. Kunskapen fungerar dock och jag hävdar inget som går att falsifiera. Det jag undersöker är vagt till sin natur och befinner sig dessutom i rörelse. Jag undersöker förändring. Sådan kunskap, och kunskap om sådant, behövs också. Inte istället. Också! Det går inte att få både sanning och fungerande kunskap om kultur. Vi står alltså inför ett val här: Sanningen (föreställningen om ett idealtillstånd) eller Kunskapen (förklaringar som fungerar för att hantera och orientera sig bättre i samhället och vardagen)? Vad Foucault gör är att han visar oss detta, att vi måste välja, att sanningen kommer till ett pris, eller för att använda hans egna ord: Den absoluta uppdelningen mellan det sanna och det falska är en utestängningssystem.
Vill man kritisera Foucault med sin vetenskapliga heder i behåll måste man falsifiera hans påståenden och bevisa att han far med osanning. Problemet är dock att han inte leder något i bevis, han reflekterar över tillvarons kontingenser och resonerar över förutsättningar för förändring av det som går att förändra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar