Contemporary populisms, whether from the Left or from the Right, are the same to me. On the Right of the political spectrum, abstract appeals to sacralized notions of cultural authenticity have replaced or reinforced the rhetoric of blood and soil. Cultural essentialism – or ethno-nationalism – disguised as civic pride, is the refrain of today’s Right-wing populism. On the Left of the political spectrum, classes devastated by decades of economic decline and enforced austerity, have endorsed the public expression of “whitelash”: white people’s – mostly men’s – anger, producing a virulent form of neo-nationalist populism. Racist by visceral reflex, isolationist by default, scared at heart, the “neo-nativist” movements, in their urban as well as rural versions, long for the restoration of an era gone by. They express a sharp sense of threat – of wrongs and injuries translated into political disenchantment and they seem to assume that the only pain that matters in the world is white men’s pain. It makes them misogynist, homo and trans-phobic, as well as xenophobic. Moreover, all populists – at the far Right just as the far Left – have turned against the European Union, as a trans-national space. Why is it so difficult to imagine a post-nationalist Europe? It would be interesting to compare the different kinds of European populisms and interrogate their representations not only of the nation and of the people, but also of the idea of Europe itself.En ny vision för framtiden behövs. Den måste dock växa fram mellan människor, den kan inte produceras inom nuvarande politiska ordning. Poltiken har gått i stå, har grävt ner sig i skyttegravar och det finns inget möte mellan. Båda sidor speglar sig varandras ömsesidiga olikhet och ingen erkänner något som påstås från motståndarsidan. Läget är låst och måste brytas upp. Demokratin är sårbar, och i USA har detta visat sig på ett smärtsamt tydligt sätt i och med att Donald Trump kunnat segla upp och ta makten genom att hacka systemet. Och när den initiala chocken lagt sig visar det sig att republikanerna sluter upp bakom sin nye ledare. Makt är allt och ingen kritiserar en vinnare. Plötsligt är det som Trump förvandlats. Han flyttar in i rollen, och andra ser honom som president av USA. Han som person har dock inte förändrats. Han när fortfarande samma drömmar, är fortfarande lika nyckfull och drömmer om samma saker som förut. Makt fungerar på just detta sätt. Därför kommer det inte som en chock för någon med bara basala kunskaper i poststrukturalistisk teoribildning att världen utvecklats som den gjort och att vi står inför de problem vi står inför.
Hoppet om att det skulle vara på ett annat sätt påverkar alla, även mig som kulturforskare. Att se och förstå principerna är inte samma sak som att ta in kunskapen och omsätta den i vardagen. Alla människor har förmågan att tänka rationellt och analytiskt, men det är en ömtålig förmåga som kräver tid för att verkligen komma till sin rätt. Kloka beslut och fördjupad förståelse kan aldrig nås om man känner sig stressad och pressad, om känslan av hot finns där under ytan och stör. Problemet med samhället idag är att ALLA känner sig hotade och att det hotet möts med krav på mer kontroll och ökad press på effektivisering. Känslan av hot tar sig olika utryck hos olika individer, det är skillnaden. Och så länge det inte finns tid att tänka efter, att mötas och tänka tillsammans, kommer fler led att sluta sig tätare och polariseringen öka. Vissa hatar på nätet och marscherar med nazistflaggor samt skyller allt på invandringen. Andra skyller på vinsterna, skatterna, politikerna eller skolan. Rörelserna förenas dock av att ingen tar sig tid att stanna upp och tänka efter. Det är det underliggande problemet, alla andra problems moder, att klyftorna växer i samhället och att människor vänds mot varandra. Först när en majoritet av befolkningen (i ett givet sammanhang) inser att problemen inte är någon annans, utan allas gemensamma problem samt att det inte finns någon enkel lösning, kan det avgörande arbetet börja och det MÅSTE bygga på förståelse för komplexitet och att man lyssnar på varandra. Samtal istället för debatt är vägen fram.
I cannot accept either the Rights or the Left-wing versions of populism, as they both brutally re-assert whiteness and male supremacism as core values. Just consider the enthusiastic support that a Left-wing intellectual such as Slavoj Zizek has lent to Donald Trump in the few crucial days before the American election. Zizek’s misogyny is well-known, but this time he truly surpassed himself by asserting that Trump is “less dangerous” (to whom? where?) than Clinton. He should be held accountable for it. There is a clear correlation between having or not having access to the resources and advantages of the global economy and the loss of a sense of self-esteem and belonging. But is this enough to plunge us into the abyss of “post-truth” politics?ALLA enkla lösningar och tydliga svar på varför det gått som det gått är problematiska och mer en del av problemet än av lösningen. All populism är lika förkastlig. Debatter löser inga problem. Debatter avgör tvister, utser vinnare och fördelar makt, men de löser ingenting. Debatten bygger på en ekonomisk logik som smugit sig in, spridit sig och fått fäste i samhället och kulturen som helhet. Vänstern och högern har OLIKA syn på vad man ska göra och hur man ska tänka om ekonomin, men i grund och botten är det varianter av SAMMA ekonomiska logik. Polariseringen måste brytas upp och båda sidor måste inse att man kan se på samma sak från olika håll och känna mer för olika lösningar, men i grund och botten sitter vi alla i samma båt. Samhällets långsiktiga hållbarhet kan ALDRIG garanteras så länge rådande dikotomiska logik inte problematiseras. Rätt eller fel är bara en fråga om position, perspektiv och makt. Hållbarhet kräver en mer dialektisk syn på vad ett samhälle är och vad som krävs för att samhället ska kunna förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt. Mer av både och och mindre av antingen eller, det är vad den poststrukturalistiska teoribildningen lär oss. Problem ska inte lösas. Grunden för problemen ska upplösas. Bara så kan en hållbar framtid byggas, från grunden, mellan människor som samtalar med varandra.
Hållbarhet förutsätter inte konsensus om något annat än att hållbarhet är ett eftersträvansvärt mål. Vi måste inte komma överens om vad som är den bästa vägen innan vi kan agera. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och så länge det som görs inte är ohållbart rör sig samhället och kulturen i rätt riktning. Tron på att man måste vara överens bygger på en dikotomisk logik som i syn tur bygger på föreställningen om att sanningen är en och odelbar och att den finns nedlagd i världen och att den upptäcks. Det är ett fundamentalt feltänkt som lämnar individer och samhällen vidöppna för maktens brutala verkan. Under tiden som högern och vänstern debatterar och vem som har rätt, utkämpas vetenskapliga strider om pengar och inflytande. Allt och alla hänger ihop och är delar av samma kultur, vilken aldrig förklarar någonting. Kulturen är det som ska förklaras, och med utgångspunkt i kunskap om kulturens underliggande logik och med förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring, kan ett mer hållbart och bättre organiserat samhälle börja byggas, tillsammans och av gemensamma ansträngningar. Det finns inga vi och dem, bara medmänniskor som har ett ömsesidigt ansvar att förvalta jorden som vi alla är hänvisade till.
In the USA as elsewhere, the organized political Left has its share of responsibility to account for. The mistakes of previous generations of leaders and of their old “democratic” coalitions ended up helping the Republicans. Nonetheless, the Right-wing populism of dubious characters such as Donald Trump and Boris Johnson is a nauseating form of political manipulation, because it affects most directly those who are economically worse off. These exploitative politicians only “empathize” with the pain and despair of their electorate to the extent that they encourage them to scape-goat their built-up anger onto women, the LBGTQ community, migrants, foreigners, asylum-seekers and other figures of despised “otherness.” The appeal to strong nationalist leaders who basically promise to solve the problems by building more walls around every single constituency produces what Deleuze and Guattari call micro-fascism. Whether they are they Left or the Right, they are micro-fascists. How many new walls have gone up since the Berlin wall came down? Fortress Europe is one of them, and that’s our immediate and direct responsibility.Murar ska rivas ner och ordningar brytas upp. Det finns inga vinnare i dagens system. Jag tror på solidaritet och är för omfördelningar av makt och rikedom, men jag vill inte välja sida i poltiken. Oftast håller jag med vänstern, men inte alltid. Jag vill förstå hur samhället fungerar och jag menar att det finns både blå och röda lösningar som leder till hållbarhet. Polariseringen är ett mycket större och allvarligare problem än om nästa statsminister står till höger eller vänster. Polariseringen gör att klyftan växer och ur den stinkande avgrunden som öppnar sig kan inget gott komma. Trump, Farage och Åkesson lovar guld och gröna skogar om bara den där muren byggs, om vi bara sluter oss samman och bildar enad front mor de hotfulla andra. Att bygga murar är fascismens enda svar på alla frågor och den enda lösningen. Vi mot dem, rätt mot fel. Dikotomin är lika farlig oavsett vad den handlar om. Det är den som är allas vår fiende. Först när vi förstår det kan vi börja hoppas, alla vi tillsammans. Först när vi slutar debattera och börjar samtala och mellanrummen bli fruktbara platser för rekreation och intressanta möten. Debatten lämnar oss med ett förött och sterilt ingen-mans-land.
In a philosophical perspective, it is almost inevitable to interpret these events through the lenses of Deleuze’s reading of Nietzsche. We find ourselves in a “democratic” political regime where factual truths play no role at all: in Brexit, as in the Trump campaign, people were shamelessly lied to. What mattered most to them was expression of negative emotions and violent passions, like hatred, intolerance, rage, cynicism and opportunism.När makten och den enda vägen blir till oproblematiserade utgångspunkter och effektivisering är svaret (om än olika typer av svar) på alla frågor, från höger till vänster, sätts sanningen på undantag. För sanningen om sanningen är att det är ett ord, ett verktyg. Satt i händerna på ärliga och intresserade forskare som vill veta hur det är och fungerar är sanningen oproblematisk, men om det växer fram en föreställning att det finns en sanning och att kunskap är något som måste försvaras, lämnas fältet fritt för populister och andra som fokuserar på det som är viktigast, även i akademin: MAKTEN. Sanningen är ett verktyg, ett mäktigt verktyg. Det har Fox News, Brexitförespråkarna, Donald Trump och SD insett och så länge tron på Sanningen i bestämd form singular lever vidare kommer populismen att vara ett hot och arbetet med hållbarhet försvåras.
As a teacher, I believe firmly that my task is to fight untruths and injustices with the instrument of critical reason, but also by speaking truth to power both in classrooms, and in the public sphere. Lies are lies, no matter how many may actually believe them, or much backing they get from the powers-that-be. It is important to advance a radical critique of the vulnerability of representative democracy as a system, starting from two main sources. On the one hand a critical reappraisal of collective action aimed at affirmative forms of social and ethical interaction and the respect for freedom, and on the other hand the historical experiences of feminisms. We need to move beyond dialectical oppositions, beyond the logic of violent antagonism, to develop an operational politics of affirmation. This requires accurate political cartographies of the power relations that we inhabit and by which we are structured. That’s hard work.Krisen i skolan är ett symptom på samma grundproblem som blottlagts i politiken. Övertygelsen om att den enda vägen är den väg JAG eller VI företräder är del av problemet, inte lösningen. En lögn är en lögn är en lögn. Och det går inte att bevisa att någon har rätt, bara att en föreställning inte fungerar. Och rådande föreställning, samhällets grundläggande värderingar och kunskapssyn, var visat sig vara djupt dysfunktionell. Att strida för en annan men lika dikotom lösning, att debattera problemen i skolan och strida för sin lösning, är ingen LÖSNING. Lösningen måste skapas tillsammans genom samtal och ömsesidigt lyssnande. Därför är förmågan att tänka kritiskt viktig, eller jag skulle säga avgörande. Kritik är kritisk är inte samma sak. Kritisk handlar om att aldrig sträva efter den enda vägen, om att lyssna och vara vaksam på konsekvenser. Först när det är möjligt att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, utan att betraktas som förlorare, kan vi börja hoppas på en varaktig förändring och en mer hållbar utveckling. Först när vi börjar samtala och sluta debattera finns det hopp.
Poststrukturalismen har aldrig avfärdat sanningen, den har bara granskat rådande sanningsanspråk kritiskt. Hur skulle man annars kunna veta något om verkligheten som hela tiden förändras?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar