Den verkliga flumskolan är den som tillåter vinster

Inga andra krav idag än att jobba på bok nummer två i serien om tre på temat kultur, kunskap och hållbarhet. Siktar på nätpublicering i januari. Kanske kan det bli två böcker under 2017, annars kommer den sista 2018. Det är språket, kunskapen och kvaliteten som styr, inga andra prestationsmått. Innehållet ska bli bra. Så bra det går. Under lunchen läste jag söndagstidningen och hittade där en Ledare om skolan som går på tvärs mot det jag skrev i morse, och som visar prov på en kunskapssyn som oroar, för den är vida spridd i samhället. Det är Mats Johansson som skriver, under rubriken: Barbara Bergström är inte problemet. Vad vet han om det, tänker jag. Den typen av tvärsäkerhet ser jag som det största hotet mot skolan, att det skulle finnas ett enkelt svar på vad som är problemet eller lösningen. Fast Ledaren handlar inte om skolan, den är ett raljant försvar för vinster i välfärden. Idag debatteras skolan inte för vad den är eller gör, utan för vad den kan och ska användas till. Utbildning ska ge jobb. Skolor ska prestera än det ena än det andra. Kraven läggs på lärarna vars axlar redan dignar under växande bördor. Läget är allvarligt och det blir inte bättre när fokus i debatten allt mindre riktas mot kunskapen.

Debattörer som Johansson vilka värnar företagens möjligheter att göra vinst drar sig inte för att anklaga alla som inte håller med för att vara DDR-kramande kommunister och flummare. Jag är glad att jag läste regeringens debattartikeln först, för detta gör mig bara beklämd. Jag håller med om att skolans problem inte är Barbara Bergström (grundare av Engelska skolan), men resten är bara en arg och desillusionerad, medelålders, vit mans svammel. Här finns inget försvar för kunskap, bildning och en lärande skola. Bara ogrundade antaganden om marknadens undergörande verkan och nyttan med privata företags möjlighet att göra vinst på skattebetalarnas bekostnad. Eftersom Johansson inte pekar på några som helst problem med dagens system, utan lägger allt sitt krut på att ondgöra sig över hur det såg ut i Sverige när den svenska skolan låg i topp internationellt sett, är det omöjligt att ta honom på allvar. Han vet hur det är och vad som är bra. Och alla som anmäler avvikande åsikt lastas för problemen med att skolan idag inte är en plats där lärandet står i fokus och kunskapen spirar, trots att det är just det som är problemet, att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling långt ifrån är de bästa.

Inrikespolitiskt är Sverige på väg in i en repris på den konfrontation som symboliserades av Rudolf Meidners förslag 1975 till socialisering av företagen. Ilmar Reepalus attack mot företagsamhet inom vård och skola bär samma prägel; avsikten handlar inte om ränteprocent.

Detta är den sista striden för (S) som idébärande rörelse, men Reepalus rytande påminner mest om bilden av en katt som i spegeln ser ett lejon. Som det står i visan som åt alla lycka bär:

”Månn’ guldets kungar nånsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvarna rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär.”

Jag tappar hakan. Vad menas med detta och vad försöker han säga? Att förstatliga skolan är INTE det samma som att socialisera den. Sverige är den demokrati och så länge Sverige är det kommer skolan att styras på samma sätt som resten av samhället. Privata vinstdrivande skolor har bara funnits i några år. Att förhindra vinstuttag är med andra ord bara en återgång till hur det var innan kunskapsraset inleddes. Att hävda något annat är ren lögn, men det är där vi befinner oss idag och Donald Trump visar vägen.

Förtryckta läkare, sjuksköterskor, förstelärare och tandläkare, förenen eder för att återta vad som är ert! Alltså pengarna som går till Bahamasbolagens feta cigarrökare i stormhatt. Det blir grant att skåda Första maj-teatern, när arbetarmiljonärerna i regeringen går till storms mot ett hav av kval innan de går till sina engelsklektioner eller utlandsupplevelser i regeringsplanet.

Varifrån kommer hatet? Dessutom är det en lögn att alla på den borgerliga sidan är för vinster i välfärden. Enligt en undersökning som Aftonbladet beställt av Inizio är tre fjärdedelar av befolkningen i Sverige motståndare till vinstuttag i skattefinansierad verksamhet. På vems sida står Johansson egentligen? Och vad är det han försvarar egentligen?

Några problem bara. Barbara Bergström, grundare av Engelska skolan, lever i Florida men uppfyller inte nidteckningen av storkapitalisten som profiterar på underklassen. Som entreprenör har hon förverkligat en revolutionär idé: att eleverna i hennes kunskapsskola ska ta av sig mössan, hälsa på lärarna och i stället för Twitter på mobilen ägna sig åt läxor från katedern.

Om det är detta som är skillnaden mellan privata skolor och kommunala, att eleverna på Engelska skolan tvingas ta av sig mössan, hälsa på lärarna och stänga av mobilen, blir frågan än mer berättigad: Vad vinner Sverige som land på att skattemedel hamnar utomlands? På vilket sätt gynnas den svenska skolan av att Barbara Bergström kan plocka ut miljoner i vinst? Vari ligger samhällsvärdet med att låta pengar som arbetande människor i Sverige betalat i skatt försvinna ut ur landet? Om skatten är onödig är det väl bättre att sänka den? Och på vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen? Johansson är så uppeldad av sitt hat mot socialdemokraterna att han helt verkar ha tappat greppet om verkligheten. 

Sådant gillar föräldrar, det är därför köerna till hennes skolor är längre än till och med till sossarnas a-kassor där de outbildade i sosseskolorna slåss om sossejobben till sosselöner.

Hur kan på allvar tro att man ska bli tagen på allvar, dessutom i en så pass viktig fråga som skolan, om man uttrycker sig på det sättet? Så skriver bara den som inte bryr sig ett dugg om skolan. Det Johansson försvarar är privata företags rätt att tjäna pengar, ingenting annat.

Och vems är pengarna? Reepalu & Co låtsas att de tillhör staten, men är inte skolpengen ett sätt att göra skattebetald verksamhet valfri, lite återbäring lika för alla?

Skola och utbildning är i de allra flesta länderna i världen statlig. Sverige sticker ut i det avseendet. Att låta staten driva och kontrollera skolan är inte det samma som att socialisera den, det är ett sätt att garantera likvärdighet. En statligt styrd skola garanterar alla samma förutsättningar att ta del av kunskapen som utgör grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet. Skolpengen bryter med den princip som gjorde svensk skola till ett föredöme i världen. Att kalla företagens vinstuttag återbäring är ett hån mot lärarna, eleverna och skattebetalarna. Om en skola inte gör av med pengarna som investerats i verksamheten ska pengarna stanna där, inte plockas ut; särskilt inte i utlandet. Det finns inget försvar för den tanken, i alla fall inte för någon som verkligen värnar kunskapen, vilket Johansson uppenbarligen inte gör.

Pseudodebatten om ”vinster” påminner om Ingvar Carlssons formulering av enhetsmodellen i Individens frihet och framtidens välfärdssamhälle (1985): ”Ett fredligt och händelsefritt land som Sverige har få nationellt sammanhållande symboler … Därför är gemensamma institutioner – samma skolsal, samma sjuksal, samma armé – inte oväsentliga. De bidrar till att forma en nationellt sammanhållande värdegemenskap.”

Alla ska ha det likadant, alltså.

Ingen har någonsin hävdat att alla ska ha det likadant, det enda man sagt är att alla ska få samma möjlighet att som individ ta vara på sina unika förmågor, intressen och möjligheter. Om det kommer an på vilken skola man väljer, eller ens föräldrars socioekonomiska status är risken överhängande att många människor som skulle kunnat bidra till samhällets uppbyggnad istället slås ut och blir en belastning. Hur uppnår man detta genom att låta pengar som tagits ut i skatt från befolkningen fly landet, eller i alla fall skolan?

Vinstspektaklet döljer skolans misslyckande. Profitörerna görs till syndabockar, men vi som växte upp med 60-talets nya läroplaner vet bättre vilka som är skyldiga: de DDR-inspirerade som gav sig på betyg, kunskapsorientering, välutbildade och välavlönade lärare, bokläsning, auktoriteterna i skolsamhället – för att de var borgerliga.

Jag växte upp på 60- och 70-talen, och det är jag evigt tacksam för eftersom det innebar att jag inte utelämnades till min egen bristande förmåga, förståelse och avsaknaden av intresse. När jag gick i skolan var det upp till mig och inte till skolan att lära mig det jag ansåg att jag behövde. Idag mäts skolornas prestationer och lärarna förväntas jaga på eleverna för att skolan ska klara sig i konkurrensen (om elever och deras skolpengar), som är den verkliga boven i kunskapsdramat. Lärarna drivs till gränsen när skolorna skär ner för att få den krympande ekonomin att gå ihop. Något annat finns inte att spara på. Större klasser, mindre material, sämre mat och så vidare. Och sortering av elever i lönsamma och kostnadskrävande. Det är enda sättet att tjäna pengar på utbildning. Några effektivitetsvinster finns inte att göra i undervisningsverksamhet, bara besparingar i sådant som underlättar lärandet, det vill säga material, tid och marginaler. I en statlig skola går varenda krona som läggs på verksamheten till människorna som finns och verkar där. Och om effektiviteten är sämre gynnar det lärandet och kunskapsutvecklingen, så det är bara positivt. Vinstkrav på en verksamhet som skolan innebär att förutsättningarna för lärande försämras, och det missgynnar alla som lever i Sverige.

Vi vet att klassfienden var några andra: vänsterflummande politiker, lärarfack och pedagogikforskare som under decennier brutit ned bildningsarvet från meritsamhället för att ersätta det med postmodern begreppsupplösning och identitär kvotering.

Ni är problemet, inte Barbara Bergström.

Inte ett enda argument för vinst har förts fram, bara svepande anklagelser och grundlösa påståenden. Jag håller med om att problemet med svensk skola inte är Barbara Bergström. Problemet är alla dem som likt Mats Johansson försvarar hennes rätt att dränera, inte bara det svenska skolsystemet, utan även samhället, på pengar genom att tillåta att pengar som skulle kunna användas i skolan flyttas utomlands och hamnat i fickorna på människor som bara bryr sig om sitt eget väl och ve. En kunskapsnation kan bara byggas underifrån, tillsammans och genom att placera kunskapen i centrum. Debatten om vinsten tar fokus från verksamheten och bör redan av det skälet förbjudas. Sverige lyckades med hjälp av skattemedel göra vårt land till ett kunskapsföredöme, så allt tal om att vinst är en förutsättning är rent nonsens som helt saknar förankring i sinnevärlden.