Kunskap om makt över kunskap

Debatten om högskolans organisering och makten över kunskapsproduktionens förutsättningar, innehåll och riktning fortsätter. Och jag hakar på och reflekterar med reflektionerna, inläggen, svaren och motförslagen. Idag är det Anna-Viktoria Hallberg, som skriver i SvD.

I en artikel i DN Kultur den 21 oktober skriver Ylva Hasselberg om näringslivets intresse för universitetens pengar och använder sig av begreppet ”akademisk kapitalism” för att driva teser om hur marknader för högre utbildning skapas. Några dagar senare, den 26 oktober, laddar hon bössan igen i Dagens Arena genom påståenden om att det som inte är vinstgivande på universiteten ryker: ”Universiteten blir till företag och uppgiften att verka för samhällets bästa krymper snöpligt till patent och ’tech transfer’.” Näringslivets forskningsberednings rapport ”Forskningspolitikens glömda fråga: Sveriges akademiska ledarskap”hamnar särskilt i skottgluggen.

Det är i stora drag här även jag landar när jag reflekterar över vad som håller på att hända med högskolan. Jag är djupt oroad över marknadiseringen av akademin och den snäva syn på nytta som snabbt vinner mark och implementeras på allt fler områden. Kunskapen trängs undan för andra, mer lättreglerade inslag. Det mäts, och styrs och tas beslut om vad forskare ska komma fram till. Det är som kunskapen förändrats eller som om definitionen av kunskap bytts ut. Och detta går att göra när allt mer av verksamheten handlar allt mer och tydligare om pengar och mätbarhet. Makten över kunskapen flyttas sakta från forskarutbildade till administratörer och chefer som pekar ut riktningar och sätter upp mål.

Det finns mycket i artiklarna att fundera vidare på. Flera teman är högst levande inom akademin. Frågor som rör anslagsfördelning och inflytande över beslut diskuteras kontinuerligt, ofta högoktanigt, på de flesta lärosäten i Sverige. Den springande punkten rör det som kallas linjestyrning samt kollegiala processer, där linjestyrning utgår från en chefshierarki medan kollegialiteten kännetecknas av en platt men meritokratisk styrning. Vem ska bestämma på våra universitet och högskolor? Är det chefer ”i linjen” eller ska kollegierna få välja chefer och fatta beslut utan inblandning från överordnande?
Oavsett hur man vänder och vrider på frågan om vem som bör ha makten på våra lärosäten är motsättningen mellan linjen versus kollegialiteten en förutsättning för att förstå Näringslivets forskningsberednings omdiskuterade förslag. Det är också denna dragkamp som utgör kuliss i Ylva Hasselbergs polemiska argumentationer.

När jag var doktorand under åren runt sekelskiftet fanns i princip ingen linje. Då var det forskare som under begränsade perioder hoppade in och tog på sig organiserande uppdrag. Kunskapen stod i centrum då, både i undervisningen och forskningen. Administrationen hölls på ett minimum och tiden lades på seminarier, läsning och skrivande. Undervisningen handlade om ämnet, och allt rullade på. Hela tiden med kunskapen som mål, medel och organiserande princip. Det fanns en rektor och dekaner som ansvarade för fakulteter, men det var inget som påverkade min vardag som doktorand. Jag och mina kollegor skötte oss i väldigt hög grad själva. Allt var inte bättre, men kunskapen stod verkligen i centrum. Om kunskapen plockats bort från universitetet där och då fanns inte mycket annat kvar. Om kunskapen försvann från dagens högskola känns det som det skulle ta ett bra tag innan någon märkte av förändringen. Mötena, rapporterna, planernandet och strategiarbetet och så vidare, och så vidare skulle kunna rulla på och arbetsdagar skulle lätt kunna fyllas med uppgifter. Det är allvarligt. Och eftersom kunskapen är svår att försvara är det ett allvarligt problem som behöver uppmärksammas. Debatteras behöver problemet dock inte, för det är del av problemet detta att en så pass komplex fråga som ett lands kunskapsförsörjning DEBATTERAS. Och att debatten delvis förs överhuvudet på forskarna som på statens bekostnad utbildats för att skapa, utveckla och förvalta kunskap, är djupt problematiskt. Självklart måste högskolan kunna diskuteras, men det är viktigt att det görs på ett respektfullt och kunskapsorienterat sätt.

Det finns dock några områden där hennes resonemang blir problematiska. Det första exemplet gäller beskrivningen Hasselberg gör av det förslag om en ny juridisk styrelseform för universitet och högskolor, från 2013, som dåvarande regering skickade ut på remiss till landets lärosäten. I korthet gick förslaget ut på möjligheter att kunna omvandla svenska högskolor till stiftelser. Det omgärdades av flera diskussioner och problematiseringar: man kan läsa remissvaren från alla högskolor och universitet för att få en muntrare lägesbild än den Hasselberg ger av svenska lärosäten, om inte annat. 

Men Hasselberg tolkar förslaget som att ”denna organisationsform skulle ha gjort det möjligt att driva universitet i bolagsform, att låta universitet gå i konkurs och den skulle också ha öppnat för privata aktörer inom sektorn. Det var liksom själva meningen”.
Här kan man inskjuta att en särskild organisationsform för universitet och högskolor har diskuterats länge. Argumenten har ofta utgått från att en egen verksamhetsform för våra lärosäten skulle garantera akademisk frihet – alltså tvärtemot Hasselbergs idé om att den är ett uttryck för kommersialisering. Myndighetsformen, har dess kritiker snarare menat, leder till att kärnverksamheten (forskning, utbildning, samverkan) tvingas in i en myndighetsmodell som tar fokus från det egentliga uppdraget. Denna aspekt tas, förvånande nog, inte upp av debattören.

Det är så klart allvarligt. Jag är också kritisk till att högskolor drivs som stiftelser, för jag förstår inte varför. När jag suttit på möten där den frågan kommit upp och diskuterats har det presenterats som ett bra förslag eftersom det skulle innebära att högskolan kan tjäna pengar. Högskolan ska inte tjäna pengar, högskolan ska använda pengar på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Pengarna som staten lägger på högskolan är en långsiktig INVESTERING. Om och när forskare förväntas söka pengar för att forska tas fokus och resurser från kunskapen. När forskare konkurrerar om tid och medel blir det lätt viktigare än forskningen. Att forska är svårt och kräver tid och förståelse för komplexiteten i verksamheten. Jag vänder mig därför mot argumenten för stiftelsereformen. Den kanske kan innebära att staten kan minska sina kostnader för forskning, men någon måste betala. Och om forskningen görs beroende av externa faktorer förskjuts maktbalansen mellan ledning/linje och forskarna. Det påverkar kunskapens innehåll och kvalitet. Frågan handlar inte bara om organisering, det handlar om kunskap och makten över vetandet. Det är ingen liten sak.

Man kan också påminna om att det finns högskolor som redan i dag drivs i stiftelseform, nämligen Chalmers Tekniska Högskola, Handelshögskolan i Stockholm och Högskolan i Jönköping. Dessa högskolor kan anses vara nischade mot näringslivet men få skulle nog våga påstå att de, med Hasselbergs ord, låter marknaden styra över vilken kunskap som anses giltig.

Inte säker på att jag håller med. Pengar påverkar tänkandet och ger upphov till konsekvenser som inget kan veta något om, särskilt inte på sikt. Ekonomiseringen av skolan kryper sig på och positionerna förskjuts sakta. Det är när jag jämför min doktorandtid som skillnaden är stor, inte när jag jämför år från år. Sakta har tiden och möjligheterna jag har att ägna mig åt kunskapsutveckling minskat, och skillnaden är stor mellan hur det såg ut när jag började arbeta som lektor och idag. Jag tjänar mer pengar som docent, men hade föredragit att få mer tid i tjänsten att ägna mig åt (inte nödvändigtvis helt fri) forskning om frågor jag genom åren utvecklat kompetens för. Samma tendens är tydlig även i undervisningen, där administrationen ökat väldigt mycket, paradoxalt nog har mina administrativa arbetsuppgifter ökat i takt med att högskolan anställt fler administratörer … Kunskapen förlorar på detta sätt mark på område efter område. Det kanske inte oroar någon annan än forskare som vigt sitt liv åt kunskapen, men på sikt utgör detta ett allvarligt hot mot kunskapssamhället. Redan idag betraktas forskare och lärare som ett särintresse, vilket säger väldigt mycket dels om maktrelationen mellan makten och kunskapen, dels om kunskapens status i samhället.

Ett annat problem rör beskrivningen av Macchiarini-skandalen. Att denna vetenskapliga genomklappning är ett ”resultat av minskad reglering, ökad linjestyrning, institutionaliserad girighet efter forskningsanslag” är att beskriva en komplex fråga på ett förenklat sätt. Finns det verkligen orsak och verkan här, där turerna kring Macchiarini kan leda till ett entydigt ”resultat av”? Handlar det inte snarare om en riktigt knepig korrelation av olika människor, viljor, system, personligheter, kulturer, prestige och sug efter forskningsframgångar?

Det kan vara så, men om KUNSKAPEN stod i centrum och ansågs ha ett värde i sig hade skandalen aldrig blivit en sådan skandal som den nu faktiskt blev. Det handlar om komplexa samband, det håller jag med om, men just det ser jag som ett av de viktigaste skälet till att motarbeta ekonomiseringen av skolan, forskningen och den högre utbildningen. Jag försvarar KUNSKAPEN, ingenting annat. Och det är det alldeles för få som faktiskt gör. Det talas en massa om kunskap, men den placeras allt mer sällan i centrum. Bara det faktum att man debatterar linjen vs kollegiet säger en hel del. Om linjens uppdrag var det samma som kollegiets, om högskolans uppdrag var att utveckla kunskap, hade vi inga problem. Nu är det inte så. Kunskapen betraktas som ett slags formalitet, som en självklarhet. Det är den verkligen inte, men insikten om vad kunskap är och hur kunskap fungerar samt vad som krävs för att skapa kunskap är förfärande tunn bland debattörerna. Kunskapen står åtminstone inte i centrum i debatten om forskningen och högskolan.

Men i en fråga står Hasselberg och Näringslivets forskningsberedning, möjligen oavsiktligt, på samma sida. Båda betonar skillnaderna mellan kollegiala organ och linjestyrning och därmed befäster de dem som två skilda kulturer. Mycket olyckligt! Snarare är det ju så att så länge vi har en myndighetsform och så länge vi tror att forskning och utbildning behövs måste kollegiala organ och en stark ledning samarbeta och ansvara för att kärnverksamheten bedrivs på ett vettigt sätt. Annars kan man befara att universitet och högskolor kommer att börja ifrågasättas av det omgivande samhället.

Om högskolan inte har kunskap som sitt ENDA uppdrag. Om forskning handlar om annat än att producera kunskap och utveckla vetande, kommer alla verkliga forskare förr eller senare att lämna akademin och då är risken överhängande att landets högskolor kommer att ifrågasättas av det omgivande samhället. Men vad gör vi då? Varifrån hämtas kunskapen som alla hållbara samhällen behöver för att överleva på sikt? Vad händer med demokratin, med öppenheten? Det är inga små frågor. Kanske är det detta som stör mig mest, att debatten om högskolan ser ut som alla andra debatter i i samhället, att högskolan betraktas som vilken organisation som helst. Jag befarar att det har kunnat bli så eftersom kunskapens status i samhället under en lång rad av år allt mer utarmats. Idag är det allt färre som förstår vad kunskap är och det påverkar insikten om vilka värden som står på spel.

Kunskap är inte makt, för makten övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan. Kunskap är dock en förutsättning för en hållbar förvaltning av samhället och för demokratins långsiktiga överlevnad. Tillåts makten råda över kunskapen är det snart det enda som finns kvar: Makt. Där är vi inte än, men vi rör oss i den riktningen. Det oroar mig, och borde oroa fler.