Ingångar till Tusen platåer 1

Under året som gått har Tankekraft förlag översatt och publicerat både Tusen platåer och Anti-Oedipus, av Deleuze och Guattari. Det är en kulturgärning av rang och det känns faktiskt som filosofin fått ett slags renässans, eller i alla fall som om återväxten är tryggad, vilket är viktigt med tanke på utmaningarna vi alla står inför framöver. Tänkte se om det går att reflektera lite över detta, över mottagandet av böckerna. Här med utgångspunkt i en recension av Jonathan Metzger, publicerad på nätet, i Magasinet Arena.

»Challenger avslutade sin framställning … Hans händer blev långa klor, som förlorat gripförmågan men som fortfarande vagt beskrev någonting. Den dubbla masken, det dubbla huvudet, tycktes läcka inifrån på ett sätt som gjorde det omöjligt att säga huruvida det stelnade eller tvärtom löstes upp. Några åhörare hade återvänt, men de var bara skuggor och kringstrykande individer. ”Har ni hört? Det är en djurröst.”«

Ett utdrag ur manuset till ett gammalt avsnitt av Twilight Zone eller ett textstycke från det som hyllats som ett av 1900-talets viktigaste filosofiska verk?

Frågan är retorisk, för det är så klart ett citat från en av platåerna i boken Tusen platåer (fast den innehåller bara 15 kapitel). För den som inte har läst eller inte vill förstå är detta bara ett citat av många som man kan skratta och skaka på huvudet åt. Den som väljer att göra det är i gott sällskap. Många har kastat ett öga i boken, eller i någon annan av böckerna, och sedan avfärdat hela filosofin. Och, ja, så kan man så klart göra. Ingen ska behöva läsa något man inte vill läsa eller försöka förstå. Vi anda gör så klart som vi vill, vi också. Det debatteras alldeles för mycket och spills på tok för mycket tid och möda på att försvara sina husgudar. Jag släpper det. Vill man inte förstå en tänkare kommer man aldrig att göra det, så vad är då poängen att strida?

För mig har boken kommit att bli ett oerhört viktigt verk. Länge stod den i bokhyllan, efter att jag köpt den i samband med att vi skulle göra av med pengar i ett projekt jag var med i. Jag fick några tusen att handla för och överst på listan stod Deleuze,och jag hört talas om när jag studerade Foucault. Något vad det som lockade, men då vad det nog bara ryktet och auran. Fotografiet på honom, på omslagsfliken till hans bok om Foucault, som jag läst men inte förstått särskilt mycket av, bidrog till känslan av mystik. Han liknar William S. Burroughs lite. Nåväl. Jag läste annat. Latour, till exempel. På den tiden hade tid och ro att läsa. Det har jag inte idag. Det akademiska arbetet har förändrats. Annat än att läsa och gå på textseminarier antas vara viktigare idag. Effektivitet och ekonomi, till exempel. Artiklar och ansökningar. Man ska tänka taktiskt sägs det. Man ska göra så lite annat som möjligt. Man ska smalna av sin verksamhet. Framförallt ska man inte läsa franska filosofer. Fast så var det inte runt sekelskiftet, strax efter att jag disputerat. Då fanns det fortfarande tid och möjlighet att läsa annat än just det man för tillfället jobbar med. Då läste vi Imperiet, av Hardt och Negri, som är djupt influerade av Deleuze och Guattari. Cirklarna blev snävare och snävare och jag närmade mig sakta. Jag inspirerades av Imperiet, och tänkte att jag nog vågade läsa Deleuze i alla fall. Fast först läste jag sekundärlitteratur. Undervisning och andra projekt kom emellan. Sedan hörde jag ett rykte om att det skulle ordnas ett seminarium i Göteborg om Tusen platåer. Det var på hösten 2007 och seminariet skulle börja i januari 2008 och hålla på hela året. 20 gången, en måndag varannan vecka. Jag får inte en bättre chans att ge mig i kast med boken som gäckat mig så länge och som jag cirklat runt i så många år. Under hösten sträckläste jag, och även om jag inte förstod allt förstod jag mer än jag trodde, och det var ju bara en första genomläsning. Där, under det året, i det sammanhanget vände mitt liv. Jag blev den jag är idag. Mina tankar förlöstes och jag fick ett självförtroende som jag dittills saknat. Fortfarande vacklar det ibland, men under den där seminarieserien landade jag i min själv. Jag har Deleuze och kollegorna i seminariet att tacka för väldigt mycket. Flyktlinjer hade aldrig existerat, och böckerna jag jobbar med hade aldrig färdigställts.

Den tillbakadragne filosofen Gilles Deleuze och den hyperaktive vänsterradikala psykoanalytikern Félix Guattari var ett erkänt udda författarpar. Efter att de gjort upp med Sigmund Freud och demolerat en stor del av den västerländska filosofiska kanon i Anti-Oidipus så presenterade uppföljaren Tusen platåer från 1980 ett alternativt tänkande för att undergräva etablerade och förgivettagna föreställningar om världen.

De skrev Anti-Oedipus tillsammans, skriver de i inledningen till Tusen platåer. De var bara två, men redan det är ett gäng, skriver de också. Och i en annan text, som jag just nu inte minns vilken det är, skriver Deleuze att han stulit Felix och att han hoppas att Felix stulit honom. Deras gemensamma författarskap växer fram mellan dem och i skrivandet vet de inte vem som bidrar med var, eller var den ens tankar börjar och den andres slutar. Tusen platåer är resultatet av samtal, av ömsesidigt tänkande, tillsammans. Texten blir aldrig färdig. Inte ens när den lämnat deras skrivarlya och gått i tryck är Tusen platåer ett avslutat verk. Det är en bok att återvända till, en bok att växa och förändras med. En bok fylld av verktyg för att förstå en föränderlig värld. För varje gång jag återvänder till den hittar jag nya vinklar, och ser världen med nya ögon. Det är en bok som ställer ifråga och erbjuder perspektiv. Ett slags kalejdoskop, eller ett prisma som bryter upp och sprider ut. En bok som inte kontrollerar och låser fast. En öppen bok, fylld av öppningar. Den som säger sig inte förstå väntar sig att bli serverad kunskap, men det är inte som jag läser boken. Liksom med aforismer kräver den något av mig som läsare för att innehållet ska bli begripligt. Jag måste tillföra något, måste ge för att få. Och den som gör det blir inte besviken, för den ger tusenfallt igen.

I rebellisk anda innehåller boken väldigt lite av vad de flesta förväntar sig av ett respektabelt filosofiskt traktat. Här finns inga strikta formalia eller saklig, stegvis argumentation. I stället katapulteras läsaren in i en 850 sidor lång mental bergochdalbana med tvära kast mellan olika löst sammanknutna »platåer« med disparata teman, löst relaterade till olika historiska händelser och mer generella filosofiska problem.

Hur beskriver man förändring, samtidigt som både den som studerar och det som studeras befinner sig i rörelse? Bara om man har ett fungerande svar på den frågan blir invändningen relevant. För det är detta som Tusen platåer handlar om: Studier av förändring, i rörelse. Min bok om kultur, den jag håller på och slutredigerar just nu och som jag planerar att publicera på nätet i början av året som kommer, har jag döpt till just det. Deleuze och Guattari är bokens nyckelreferenser. Jag samtalar där om kultur, förändring makt och tillblivelse. Jag samtalar med Deleuze och Guattari, och det är möjligt eftersom de skriver som de gör, eftersom deras bok är öppen och fylld av hel och halvfärdiga tankar som fogats samman på ett som gör att innehållets hållbarhet ökar enormt. Eftersom den ger läsaren verktyg, istället för att tala om hur det är eller leder påståenden i bevis, talar den till alla tider eller ingen särskild tid. De visste så klart inget om hur det skulle bli, men deras verktyg är lika användbara idag som de var när filosoferna var vid liv som när det sprakade av kreativitet mellan dem. Verktyg är nyckeln här, begrepp att tänka med för att lära sig förstå och hantera livet, vardagen och samhället bättre.

Professor Challenger (som för övrigt är skamlöst inlånad från en serie noveller av Arthur Conan Doyle) är bara en av de karaktärer vi möter på denna hisnande resa. I galleriet ingår även bland annat Nomaden, metallurgerna, Kroppen utan organ och den abstrakta maskinen. Figurer och tankebanor som på olika sätt hämtas från eller inspireras av det västerländska tänkandets marginaler, och som i boken används på ett sätt som avsiktligt undergräver och destabiliserar detsamma.

Strategin att plocka in tankar, exempel och resonemang från en lång rad tänkare, skönlitterära och andra -- allt som fungerar för att underlätta förståelsen för livet som levs här och nu och det samhälle som växer fram mellan oss människor ANVÄNDS för att resonera med och kring -- gör kanske att vissa avfärdar dem. Deleuze är ingen riktig filosof, har jag hört sägas. Nej, detta är ingen konventionell filosofisk bok. Kulturen som Deleuze och Guattari försöker förstå står i centrum, liksom läsarens förståelse. Det är en bok som är allt annat än sig själv nog. Exempel att tänka med finns i överflöd och boken har varken en konventionell början eller ett konventionellt slut. Själva överflödet är den pedagogiska metoden. Ta det som fungerar och gör något konstruktivt av det, och spill ingen energi på det som inte fungerar. Så kan boken läsas, det är så jag läst och läser boken. Det finns ett antal refränger, ett antal teman som återkommer i olika skepnader och som förklaras på olika sätt, med olika exempel, begrepp och litterära stilar. Eftersom resonemanget består av parallella flöden av olika tankar, begrepp och förklaringar, snarare än en enda fokuserad förklaring av en tanke som vecklas ut för läsaren och där författaren har full kontroll över tankeprocessen, blir Tusen platåer en explosion av tankar där mönster framträder först skissartat, sedan allt tydligare, tills ett slags ramverk framträder, gäller det att ha tålamod och inte ge upp. Boken kräver något av läsaren för att att bli begriplig. Den som bara har tålamod och som kan släppa oron över att inte riktigt förstå allt belönas dock rikligen, för innehållet är minst sagt varierat och alla kan hitta exempel och finna passager som tilltalar just dem och sedan bygga vidare därifrån.

Berättelsen om professor Challenger och instruktionerna i hur du skapar dig en Kropp utan organ kan i lösryckthet framstå som lustiga. Den känslan förstärks för en svensk läsare även självklart ytterligare av att det sistnämnda begreppet kidnappats som namn till ett kefft popband lett av en nyliberal i kortbyxor. Men om man tror att Deleuze & Guattari var någon sorts skojfriska intellektuella pranksters så är man troligtvis så långt från sanningen man kan komma. Snarare såg de filosofin som intimt sammanvävd med politisk aktivism och boken utgör en del av ett monumentalt projekt. Idén var att en politisk revolution utan en samtida mental revolution är meningslös eftersom etablerade reduktionistiska och hierarkiska tankeformer bidrar till en kringskuren verklighetsbild som reproducerar och förstärker rigida sociala mönster.

Nyliberalen i kortbyxor är så klart Alexander Bard, som av många betraktas som någon man inte riktigt behöver ta på allvar. Det är så lätt att avfärda andra, särskilt dem som inte anpassar sig efter normen och accepterar de kontingenta spelreglerna. Jag har läst Bards och hans medförfattare Jan Söderqvists böcker (där tankar om Deleuze finns med som ett slags röd tråd), som jag finner oerhört fascinerande och som jag varmt kan rekommendera för den som vill bekanta sig med Deleuze tankar. Fyra böcker har de skrivit: Futuricatrilogin och Synteism. Varken Deleuze och Guattari eller Bard och Söderquist är några prankster, inte i sitt skrivande i alla fall. Alla människor är sammansatta och har fler än en sträng på sin lyra. Jag känner mig besläktad med dem alla fyra, liksom med många andra tänkare och människor som är och fungerar som dem. Jag skriver för att jag måste, för att förstå samtiden och för att dra mitt strå till stacken. Förståelse för den komplexa värld vi alla lever i kräver många olika röster, exempel, temperament och personligheter. Utan ett ständigt pågående samtal om kulturen som vi alla både delar och är delar av, samt påverkar och påverkas av, kan ingen verklig förståelse uppstå. Verkligheten kan och ska inte REDUCERAS, den ska öppnas upp i sin fulla mångfald. Kultur är ett komplext problem som bara kan förstås genom att göras större. Det behövs fler tänkare som bjuder in, hjälper till och som bjuder motstånd och inte kräver att bli tilltalade som auktoriteter. Det behövs fler, inte färre, medskapare till kulturen och samhället. Drömmen om experterna eller den upplyste despoten som tar hand om allt är LIVSFARLIG. Jag bävar inför de kommande fyra åren. Deleuze och Guattari erbjuder verktyg för att förstå och kämpa mot alla totalitära och fascistiska tankemodeller, som än en gång verkar locka allt fler. Demokratin och det öppna samhället måste hela tiden försvaras, och det är verktyg som kan användas för det ändamålet som deras filosofi handlar om. Filosofin och kulturvetenskapen är en intimt sammanvävd del av vardagen och samhället, och vetenskapen behövs för att främja hållbarhet.

Tillsammans med Anti-Oidipus utgör Tusen platåer ett tvåbandsverk med titeln Kapitalism och schizofreni. Deleuze och Guattari hade en erkänt komplex relation till kapitalismen. Å ena sidan hyste de en viss fascination för den stora sleven som rör om i grytan; å andra sidan är de radikala socialister. De ser kapitalismen som dynamisk – men på ett destruktivt, degenerativt sätt. Samtidigt varnar de för falska drömmar om någon sorts förlorad eller framtida känsla av helhet. Vi måste i stället lära oss att leva »schizoanalytiskt«, med insikten att vi alla ingår i, och är, multituder – och måste ständigt vara vaksamma mot framväxten av »mikrofascismer« som försöker binda ner, reducera och likrikta.

Under mellantiden, från det att deras böcker gavs ut och idag, har kapitalismen befunnit sig på toppen. Idag håller den bilden dock på att krackelera. Det såg kanske ut som Deleuze och Guattari var överspelade och förpassade till historiens kuriosakabinett, men inget kunde vara mer fel, vilket inte minst utgivningen av deras bok på svenska visar. Allt fler problematiserar idag kapitalismen som samhällsmodell. Både kapitalismen och tankarna om historiens slut som många lyfte i samband med Berlinmurens fall har kommit på skam. Kvar står Deleuze och Guattari och deras analysverktyg är lika användbara idag som då, när det begav sig. Det är fortfarande möjligt, och kanske just vad vi behöver för att bryta oss loss från populismens gastkramande grepp, att leva mer schizoanalytiskt som multituder. Överallt i samhället som växer fram mellan oss finns tydliga indikationer på ökande kontroll, reducering och likriktning. Kulturen håller på att utarmas och rädslan för överraskningar i kombination med begäret efter kontroll och önskan att effektivisera för att "spara" tid och pengar (till vad? det verkar ingen, tragiskt nog, ha en aning om), leder till den minskade mångfald och reducerade frihet som eldar på de främlingsfientliga krafterna. Poststrukturalismen, den postkoloniala teoribildningen och normkritiken hatas inte för inte av människorna som hänger på Avpixlats kommentatorsfält, liksom av kapitalismens försvarare, för filosofin bjuder motstånd mot kapitalismens råa, förgörande kraft och innehålet ett slags vaccin mot alla utryck för fascism och nazism. I en tid då fakraresistensen växer och skolan befinner sig i en kunskapskris behövs Tusen platåer mer än någonsin, för det är en spränglärd och bildande bok som främjar utvecklingen av det kritiska tänkande som samhället är i skriande behöv av.

Det tänkande som presenteras i Tusen platåer är kännbart färgat både av revolten 1968 och dess efterspel. Men samtidigt finns här en stark betoning av att insikten om att det »personliga är politiskt« inte på något sätt måste innebära ett övergivande av de stora, övergripande kamperna. Nyckeln är snarare att alltid se de »transversella« kopplingarna mellan det till synes stora och lilla. Dels hur det stora formar det lilla, dels hur något som börjar som en rörelse i det lilla, en »flyktlinje« i den »molekylära« organisationen, kan sätta ett helt samhällssystem i gungning. Således finns möjligheten till radikal förändring alltid där. Motstånd är aldrig hopplöst eller meningslöst. Det fungerar som ett kugghjul, som när det kopplas in i det större samhällsmaskineriet kan sätta hjul i snurrning i helt nya riktningar och skapa nya kopplingar som kan destabilisera hela det sociala fältet.

Ordning kan se olika ut, den man komma uppifrån och den kan växa fram underifrån. Deleuze och Guattari jobbar med tankemodeller som visar detta kulturella fenomen, och att det är vida spritt. Boken är fylld av begreppspar som beskriver fenomen som vid en ytlig betraktelse ser likadana ut, men som efter närmare analys visar sig följa en helt annan logik. Form och innehåll brukar betraktas som en dikotomi, men det finns innehållslösa former och ordnat innehåll utan form. Dikotomier som inne -- ute, centrum -- periferi, ledare -- ledd och så vidare, samhället och det samtida tänkandet är fylld av liknande tankemodeller. Detta påverkar hur man uppfattar världen, samhället, kulturen samt hur man ser på (möjligheterna till) förändring. Utgår man från att världen är hierarkiskt ordnad ser man inte möjligheterna till motstånd som finns överallt. Faran är att man istället resignerar och anpassar sig till rådande ordning, trots att man därigenom är med om att förstärka bilden av den som den enda möjliga ordningen. Möjligheten till radikal förändring finns överallt, alltid. Världen växer fram mellan oss människor, i samverkan med varandra och omgivningen. Tusen platåer är en hoppfull bok på det sättet, den visar på möjligheter och inspirerar till aktion, utan att peka ut någon riktning. Förändringen är icke-linjär och öppen. Historien är inte en plan som vecklas ut och framtiden går inte att räkna på, den skapas här och nu. Vi människor och det samhälle vi lever i blir till mellan då och sedan, hela tiden befinner vi oss därför i ett slags möjligheternas rum. Det försöker jag ständigt påminna om och påminna mig själv om. Annars är det lätt att resignera och bli uppgiven. I förhållande till den känslan är hotet från Donald Trump och andra ledare som tänker och agerar som han en västanfläkt. Hitler ledde inte utvecklingen i Tyskland på 1930-talet, han surfade på en populistisk våg av enkla lösningar, som historien visat var förödande. Utan folkets mer eller mindre tysta och entusiastiska medgivande och avsaknad av motstånd blev katastrofen ett faktum. Och det kan hända igen, det hjälper oss Deleuze och Guattari att förstå.

Den svenska översättningen av Tusen platåer är ett mästarprov av Gunnar Holmbäck, som även samtidigt översatt föregångaren Anti-Oidipus. Vi pratar här om sammanlagt nästan 1 500 sidor komplicerad text, ofta dubbelbottnad och avsiktligt tvetydig, med tvära kast mellan en stundom teknisk, stundom rent poetisk språkdräkt. Enbart »försvenskningen« av referenserna i de över femhundra utförliga noterna i Tusen platåer måste i sig ha utgjort ett mastodontarbete.

Även om man långt ifrån förstår allt vid en första genomläsning är läsningen fascinerande, språket svindlande och vackert och kopplingarna som görs och visas upp hisnande. Det är så långt i från en lärobok utgiven av Studentlitteratur man kan komma. Oerhört befriande. Tänk om det fanns tid, förståelse och möjlighet att låta studenter läsa den här typen av texter på högskolan? Tänk om! Jag använder ibland Deleuze text Postskriptum om kontrollsamhällena i undervisningen och det brukar bli mycket intressanta seminarier. Om studenterna bara är med på förutsättningarna, orkar läsa och vågar tala om sin förståelse. Det handlar om texter som lockar fram läsarens kritiska förmåga och främjar kompetensen att hantera komplexitet, som samhället idag är i SKRIANDE behov av. Pedagogiken är så att säga inbyggd i texten och den tvingas inte på studenterna. Genom att läsa Deleuze och Guattari lär man sig själv lära, och under resans gång får man möjlighet att utbyta tankar med andra och utvecklas ständigt. Tusen platåer är med sin form, sitt omfång och innehåll ett slags välbehövligt uppror mot allt vad effektivisering, kvalitets- och målsäkring heter. Dagens skola behöver detta mer än någonsin, för att kunna utvecklas till en kunskapsskola.

Handen på hjärtat så kan man ju trots detta fråga sig på vilka sätt en ganska snårig text fullpepprad med referenser till en brokig samling texter som knappt någon levande i dag behärskar, och väldigt få ens känner till, är politiskt relevant i dag i ett svenskt sammanhang – bortom ett rent akademiskt intresse?

Jag har ovan anfört mina argument för bokens angelägenhetsgrad, och jag visar det även genom att ständigt återkomma till dess innehåll i mina texter här på bloggen och i andra sammanhang. Tusen platåer behövs, framförallt skulle jag säga, utanför akademin. Samhället behöver akademiseras och akademin behöver öppnas upp och bjuda in till samtal. Tron på kunskapsöverföringens undergörande verkan är förödande. Kunskap finns inte, den skapas i samverkan mellan människor och antingen fungerar den eller ej, varken mer eller mindre. En akademi som isolerats och ett samhälle som inte bryr sig om forskare och forskning, annat än för att få sina fördomar bekräftade, är allt annat än hållbart.

Det man kan säga är väl att det ändå är en bok som kryper läsaren under skinnet – eller kanske snarare, i linje med den maskinella språkdräkt som återkommer i verket, en text med en förmåga att »omkonfigurera« läsarens tänkande och konceptuella referensramar – men inte genom att övertala eller stryka medhårs, utan genom att utmana. På så sätt är det verkligen en bok i en vänsterpolitisk anda, såsom Gilles Deleuze själv definierade detta begrepp, där han menade att detta ord bör förstås som beteckningen på politik som uppmuntrar människor till att verkligen tänka, att ständigt ifrågasätta ett samhälles »etablerade sanningar«.

Allt som kan användas för att uppmuntra TÄNKANDE, kritisk reflektion, allt som utmanar och bjuder tanken motstånd är danande och viktigt. För utan kollektivt engagemang finns inget samhälle. Utan förståelse för det faktum att kultur, kunskap och levt liv aldrig går att skynda på eller effektivisera är vi alla dömda till undergång. Att läsa Tusen platåer inger hopp, utan att förenkla eller inge falska förhoppningar om att vändningen bara kräver ett positivt sinnelag eller att det räcker att tänka förändring så realiseras den. Förändring är svårt, men just därför viktigt att förstå förutsättningarna för.