Tillit är något man ger, inte något man förtjänar

Läser en Ledare i Svd, av Thomas Gür, om tillit. Låter mig inspireras, reagerar och tänker vidare. Ämnet är både viktigt och aktuellt. Idag litar allt fler allt mindre på sig själva, varandra och andra. Muslimer anses vara särskilt svåra att lita på. Bristen på tillit är en allvarlig sjukdom som sprider sig i samhällskroppen. Allvaret ligger i att bristen ger upphov till ett ökat behov av trygghet och säkerhet, som dock aldrig kan tillgodoses. Med tillit är det så att den bara kan ges, den kan aldrig krävas eller kontrolleras. Tillit, liksom brist på den samma, handlar inte om den andre utan om oss själva. Det är jag som litar på och känner tillit, eller som oroar mig och blir misstänksam. Och om jag inte känner mig litad på, om jag kontrolleras och aldrig anförtros något av betydelse, finns inget jag kan göra, annat än sköta mina åtaganden. Är jag muslim är det idag hopplöst svårt, för det finns starka krafter och många människor som är närmast fixerade vid att söka och sprida belägg för att muslimer är opålitliga och vill "oss" illa. Att det är ett fåtal muslimer som tänker och agerar i enlighet med föreställningen, att den förkrossande majoriteten av alla människor på jorden vill sina medmänniskor väl, betyder ingenting i en kultur där tilliten krackelerat.

Utmed den runda jag motionerar per cykel på landet, i Östergötland, finns det en raksträcka på tre kilometer från Borghamn till Rogslösa, som är min körriktning. Vägen är bred. Trafiken gles. När bilisterna på väg mot Rogslösa kör i fatt mig i landsvägsfart, håller jag till höger. De i sin tur tar ett ordentligt säkerhetsavstånd till vänster. Jag undviker att vingla ut framför dem och de att komma för nära. 

Jag behöver inte frukta att bli påkörd. Eller att någon för att roa sig, ska köra så nära att jag ramlar av. Eller ramma mig. Jo, sådant kan inträffa. Men det är så otänkbart. Jag behöver inte kasta mig i diket av fruktan om vad som skulle kunna inträffa då jag hör en bil. Inte heller behöver jag frukta att någon avsiktligt skall söka skada mig för att jag rör mig just i denna trakt och kanske hör till en avskydd befolkningsgrupp. 

Vilka morbida tankar, skulle man kunna tycka. Varför skulle någon vilja göra så? Frågan är berättigad. Och just denna berättigade fråga visar hur djupt min tillit till de anonyma bilisterna är.

Hur vet man att man kan lita på någon man aldrig träffat? Faktum är att det kan man aldrig VETA. Tillit fungerar inte så. Antingen litar man eller också inte, och det är ett beslut som kommer inifrån, inte utifrån. Det är jag som känner tillit och som beslutar mig för att lita på omgivningen, inte medmänniskorna eller omgivningen som förtjänar att litas på. Det är viktig och samhällsbyggande princip. Ruckar man på den är man ute på ett sluttande plan. Samhällen och kulturella sammanhang där tilliten saknas, bryts upp och försvagas inifrån. Därför har jag så svårt (en underdrift, jag vet) för Sverigedemokraterna, för de bygger sin politik på misstänksamhet. Det är på människors rädsla för vad som kan komma att hända som stödet för partiet vilar, inte på deras visioner för framtiden. Samma gäller för Donald Trump, som säger att han vill göra Amerika great igen, men som i sin retorik bara talar om hot, sår split och underblåser misstänksamhet. SD har sedan starten upprepat hotet med en massinvandring som aldrig har existerat, utom i partiets retorik. När siffrorna visar något annat än vad SD "vet" hänvisar man till känslan. "Det känns inte bra", säger Jimmie Åkesson, och det är känslan som är det viktiga hävdar han. Det stämmer, men han har fel när han säger att misstro är vägen fram. Allt tal om hot leder bara till mindre tillit och mer misstänksamhet. Det som är bra för SD är inte bra för Sverige och med sådana "vänner" behövs inga fiender. Hotet mot det Sverige vi lärt känna och kulturen som finns här kommer inifrån och handlar om olika uttryck för bristande tillit.

Även när bilarna saktar ner är omkörningen över på någon sekund. Men den ömsesidiga tillit som detta handlingssätt bygger på har mejslats ut genom århundraden. Den bygger på en empati, en förståelse för gemensamma normer, på en imperativ moral (”så gör man bara inte”) som i det närmaste är intuitiv.

Utan ömsesidig tillit finns ingen chans att samhället blir hållbart. Tilliten är det kitt som håller helheten samman och som gör man kan ägna sin energi och uppmärksamhet, sina kunskaper och kreativitet samt inte minst tid, till annat än att avvärja reella och befarande hot. Tillit är mer värdefull än alla pengar i världen, för utan tillit finns inga pengar. Efter att guldmyntfoten övergavs finns finns ingen annan grund för ekonomin än människors ömsesidiga tillit. Allt tal om den onda staten, att skatt är stöld eller att vi står inför en systemkollaps rubbar förtroendet generellt i samhället, för staten är ytterst vi. Bara i en diktatur och inte ens där är det helt och hållet sant, går det att tala om staten som någon annan. Ingen människa är en ö, kulturen skapas av oss alla tillsammans och den växer fram mellan oss. Utan tillit löses kittet upp och helheten försvagas. Då kanske det framstår som en bra idé att bygga murar eller införa tillfälliga uppehållstillstånd, men det är förödande för tilliten, för klyftor sliter isär och mellanrum förenar. När jag inte litar på dig litar du inte på mig och båda förlorar. Om jag väljer att lita på dig har jag gjort vad jag kan och även om jag blir sviken har jag i alla fall inte gjort fel. Rent statistiskt är risken liten att den jag möter inte går att lita på, och oddsen går att påverka för den som visar att hen litar brukar mötas av tillit tillbaka. Tillit fungerar som kärlek på det sättet, jur mer man ger desto mer får man, trots att det aldrig finns några garantier. 

Vårt samhälle är uppbyggt av detta slag av tillit. Av miljoner sådana handlingar varje dag. Denna vardagstillit är en så självklar väv i vår tillvaro att vi inte kan föreställa oss att den inte skulle finnas. Ändå vet vi att det finns många platser i världen där människor i avsaknad av sådan tillit ständigt misstänker varandra och inte litar på varandra, framför allt inte dem man inte känner på nära håll.

Så är det, men hur ser det ut i samhället idag egentligen? Litar vi verkligen på varandra? Hur ser det ut i skolan till exempel, litar samhället på lärarna? Allt mer av administration läggs på lärarna och regelverket som ska följas blir mer och mer detaljerat för varje år som går, liksom kontroller, utvärderingar och andra uppföljningar av resultat. Det skapas mål- och kvalitetssäkringssystem, och så vidare. Det sägs att detta införs för att värna kunskapen, men i själva verket undermineras tilliten. När samhället inte litar på lärarna kommer det att gå ut över deras möjligheter att göra att bra jobb, och då finns inget system i världen som kan råda bot på problemen som uppstår. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Kunskapsutveckling och lärande handlar om tillit och är ett slags relation. När jag litar på att du gör ditt bästa och visar det kan både du och jag fokusera på det vi är satta att göra. Tid att tänka efter är idag en bristvara, och det beror delvis på att alla är upptagna med att kontrollera varandra. Om vi istället valde att lita på och visa tillit till varandra skulle eoner av tid frigöras, som kan användas till att samtala, reflektera och utveckla samhället. Bara genom att ge kan man få.

Samhällen med låg tillit är också fattiga samhällen eller samhällen vars ekonomier inte lyfter ordentligt. Kostnaderna för att kontrollera, efterforska och, om nödvändigt, gå till domstol är så höga, att man helst låter bli att ha med andra att göra.

Kunskap och tillit hänger ihop, och båda är mellanmänskliga kvaliteter som tar tid att bygga upp, men som kan raseras på ett ögonblick. Den som inte känner sig misstänkliggjort har inget att vinna på att göra något annat än följa anvisningarna till punkt och pricka. Nytänkandet som är nödvändigt för att hitta lösningar på framtidens problem och utmaningar hämmas och om alla gör samma, oavsett hur bra praktiken än är, växer en sårbar monokultur fram. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, men det är ingen lösning. Många tror att den som talar om mångfald menar att det löser allt, men mångfald löser ingenting. Mångfald är ett slags indikator på hur väl man lyckats sprida tillit i samhället. Därför är mångfald vägen fram, inte målet. Mångfald kan liksom tillit och kunskap bara växa underifrån och mellan.

Tillit tar tid att skapa. Men försvinner desto snabbare. Nyligen berättade vd:n för ett åkeribolag att en av deras förare blivit rånad av vägpirater på landsväg 184. Rånarna lurade honom att stanna och stal under knivhot hans lastbil. ”Att stanna och hjälpa varandra i Sverige – det finns inte längre. Våra chaufförer får inte kliva ut ur bilen vid liknande situationer i fortsättningen, oavsett tid på dygnet”, sade åkeriets vd.

Det verkar logiskt och alla förstår att det blir så här. Ingen kan begära att någon ska utsätta sig för fara. Paradoxalt nog drabbar det sättet att tänka och agera alla på sikt, för tilliten i samhället rubbas. När IS terror kopplas samman med Islam skapas ett hot som inte finns. Vi går terroristernas ärende genom att agera i enlighet med våra känslor. Rädsla är irrationell. Den enda logiska och långsiktigt hållbara är att lita, att välja tilliten som livshållning. Risken att dö av terror är försvinnande liten för var och en av oss. Rädslan och allt som görs för att minimera riskerna är ett mycket större hot än IS. Vår rädsla är deras vapen. Därför är det inte klokt att stänga gränser, att kontrollera människor eller att införa system för målsäkring, för det skapar klyftor och vänder människor mot varandra. Sökandet efter trygghet ökar otryggheten enligt samma logik som gör att våld föder våld. Därför håller jag inte med Gür om åtgärderna han föreslår även om jag instämmer i problembeskrivningen.

Brottsbekämpning, snabba domar och långa påföljder (färre skurkar ute) är inte bara en fråga om kriminalpolitik. Det är också att bevara och skydda tilliten i samhället. Den som gör oss anständiga och som skapar vårt välstånd.

Hårdare straff kanske gör att dagens brottslingar hålls borta från samhället och hindras utföra brott, men eftersom misären, hopplösheten, bristen på framtidstro och avsaknaden av tillit som gör att människor väljer brottets väg finns kvar kommer nya brottslingar att ta de gamlas plats och eftersom de vet vilka risker de måste hantera kommer de att förbereda sig därefter och beväpna sig mer för att minimera risken att åka fast.

Tillit kan bara växa mellan människor som litar på VARANDRA, den kan aldrig tvingas fram. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Detta måste vi förstå och acceptera innan arbetet med att skapa hållbarhet och främja tillit kan börja. Bara genom att ge kan man få, och ju mer man ger desto mer får man. Kalla mig gärna drömmare, för det är vad jag är. Fast det är Gür och alla andra som förespråkar hårdare straff också. Utan drömmar finns inget samhälle. Kunskap, visioner, tillit och kärlek, liksom hot, hat och misstänksamhet finns bara i människors huvuden. Därför är det så svårt detta med tillit och hållbarhet. Det känns klokt och logiskt att skapa system för trygghet och måluppfyllelse samt ge igen enligt principen öga för öga tand för tand, men det enda kloka och långsiktigt hållbara är att vända andra kinden till och välja att lita på sina medmänniskor.

När underhållningsvärdet blir viktigare än kunskapsvärdet

Läser ett inlägg av Johan Croneman på Kulturdebatt i DN där han gör sig lustig på de intellektuellas bekostnad. Han tycker nämligen att upprördheten över Fråga Lund i 2016 års tappning är komisk, och att kritiken är felaktig och att kritikernas minne är kort. Kan av förklarliga skäl inte undgå att känna mig lite träffad, och självklart kan jag inte hålla mig från att reflektera över hans raljanta text. Inställningen till intellektuella är talande för samtidens syn på kunskap. Här finns en del av förklaringen till krisen i skolan. En kultur som hånar den som arbetar med kunskap kan aldrig fostra näste generations Nobelpristagare och där riskerar läraryrket att bli ett jobb för losers och skolan en plats där man tillbringar tid i väntan på det verkliga livet.

Också intellektuella kan bli ofrivilligt komiska - till och med ovanligt komiska, och ilskna, särskilt när någon försöker sig på att skapa underhållning om något de själva betraktar som väldigt akademiskt. Och svårt, och viktigt. Det är verkligen inget att skoja om.

Redan här i inledningen anläggs en överlägsen ton. Som om kunskap var något som bara akademiker bryr sig om, som om akademiker är ett ovidkommande särintresse som ska hålla sig i kulisserna när expertisen (Croneman och andra krönikörer) talar. Akademiker ska hålla sig borta från offentligheten tills medierna kallar på dem för att få stöd för det man redan vet. I ett samhälle där inget är heligt och allt handlar om uppmärksamhet och pengar är det okej att raljera över ilskan och upprördheten som olika grupper känner. Jag är akademiker och för mig är kunskap viktigt. Jag tar mitt arbete på största allvar, just för att det är och ska vara svårt. Ett samhälle som inte tar kunskap på allvar är snart inget samhälle längre. Jag tar även humor på största allvar. Därför upprörs jag av både Fråga Lund fånerier och Cronemans raljans.

Fråga Lund.

Jäklars vilket liv det blev.

Äntligen reagerade den svenska intelligentian som ett kollektiv. Som man har längtat efter denna stora fråga, något att samlas kring.

Ingen akademiker har längtat efter denna "stora" fråga, och akademiker har aldrig saknat något att samlas kring. Kunskap har i alla tider utgjort det förenande kittet mellan intellektuella, inte bara i Sverige utan globalt. Att vara intellektuell, lärare eller forskare är att ingå i en stolt gemenskap som förvaltar mänsklighetens arv och för kunskaperna vidare till den uppväxande generationen. Akademikerna som reagerat, mig själv inräknad, har inte gjort det i grupp, utan individuellt, för att man bryr sig om det som sägs om och görs med kunskapen i samhället. Ingen skrattar åt polisen eller brandmännen som reagerar med ryggmärgen när ett brott anmäls eller en brand rapporteras. Intellektuella kan man dock skratta åt. Vem lyssnar på forskare och bryr sig om vad lärare säger, liksom? Vi har ju Google ... Och det viktigaste är ju inte vad man vet, utan hur det känns. Eller?

Jag råkade, närmast i förbifarten, betrakta ännu en SVT-upplaga av ”Fråga Lund” som en rätt oförarglig bagatell, ganska bra underhållning till och med, när en ny spännande, smart generation forskare och lärda från Lund gav tittarna och Kristian Luuk svar på traditionsenligt (!) rätt larviga frågor.

Kunskap engagerar inte. Därför måste programmakarna förpacka den och lansera den som underhållning. Något som pågår i bakgrunden och som bara tilldrar sig förstrött intresse. Inget att varken intressera sig för eller uppröras över. Kunskap betraktas som en oförarglig bagatell, ett inslag bland andra i bruset. Är det så vi ser på kunskap idag är det inte att förvåna att skolan har kris, för vem vill syssla med något ointressant, oviktigt som dessutom inte ger någon uppmärksamhet och som man inte ens blir rik på?

I just det här fallet blev det som sagt lite extra roligt eftersom de upprörda akademikerna tveklöst, och tvärsäkert, dristade sig till att jämföra nya fråga Lund med gamla fråga Lund, och som de minns det var 60-talsupplagan minsann folkbildande, och respektfull, och uppfostrande och höll sig på mycket ”hög” akademisk nivå. Kristian Luuk och samtiden och tittarna (faktiskt, dom också) hade gemensamt lyckats fjanta till det å det grövsta. Jag fick mejl från upprörda läsare (akademiker) som skulle sluta läsa Dagens Nyheter: Nu fick udda vara jämt, Hur kunde jag understå mig.

Man skall ju inte göra alltför mycket research i den här typen av diskussioner, eller vad det nu är, risken är att man blir poänglös innan man ens hinner säga ”Lund” högt, en enda gång: Jag ramlade via SVT:s utmärkta arkiv in i ett högst vanligt ”Fråga Lund” från 1962 och där satt Jan-Öijwind Swahn och en ung David Ingvar och hela lärdomen i sin svartvita prydo och svarade på frågor om varför man hälsar med höger hand och inte vänster, de fick frågan om vad mörkrädsla var för något - och de redde noggrant ut varför rött eventuellt var en bättre varningsfärg än blått.

Det Croneman missar, och det som är problemet, det som upprör i alla fall mig, är att Fråga Lund i sin klassiska tappning inte bara "svarade på frågor". Visst var frågorna även då liksom idag ofta triviala och ibland fjantiga. Det är föga upprörande. Det finns nämligen inga korkade eller fåniga frågor. Det som upprör oss akademiker, men som går Croneman fullkomligt förbi (eller också mörkar han det för att få vatten på sin kvarn. Man ska som bekant aldrig kolla en bra historia. Det är uppmärksamheten som är det viktiga, underhållningsvärdet) är att Fråga Lund i den klassiska tappningen inte alls svarade på frågor. Forskare och akademiker svarar inte på frågor. Det är inte där värdet finns och det är inte det är som är behållningen. Det som gjorde Fråga Lund i klassisk tappning underhållande var samtalen och utbytet mellan deltagarna i panelen. Det är för att vi minns hur det en gång var, inte för att vi glömt och behöver påminnas av Croneman om det, som vi upprörs. Idag är det Kristian Luuk och tittarna som bestämmer och får forskarna i panelen inte ur sig något slagkraftigt inom några sekunder tappar tittarna tålamodet man man går raskt över till något annat. Det är detta som upprör, att bildning och fördjupad kunskap reduceras till snabba svar på fåniga frågor och att det inte längre finns tid för samtal. Croneman är inte ensam om att inte se eller förstå. Så ser kunskapskrisen ut, och den som inte finner det upprörande är en del av problemet.

Vid en jämförelse var den akademiska nivån för nya ”Fråga Lund” kanske till och med något högre än för gamla. Kanske kan nya fråga Lund reda ut varför just intellektuella ibland tycks ha så mycket sämre minne än helt vanligt folk - eller bara minns det som för tillfället passar. Och vad som lönar sig att ha en åsikt om.

Ett mer passande ämne, eftersom intellektuella inte alls har dåligt minne, vore att låta panelen faktiskt samtala om varför kunskap inte anses ha ett egenvärde idag. När jag letar i Öppet Arkiv blir skillnaden mellan då och nu slående. Särskilt tydligt blir det när jag jämför Vi i femman från tidigt 1970-tal med nästan vilket kunskapsprogram som helt idag. Då fanns det tid att gå på djupet och ämnena som diskuterades togs på största allvar. Idag hastar man snabbt vidare och kryddar med jinglar, bryter av med intervjuer på stan och så vidare. Kunskapen har inget värde. Svara på frågan! Tala om hur det är! Idag finns det en otålighet och något uppfordrande i anslaget, som skrattas bort och försvinner i det allmänna kaoset. Då togs både frågan och svaren på största allvar och man lyssnade inte bara på svaret, man satt kvar och fortsatte lyssna på vad övriga i panelen hade att säga. Däri låg bildningen, i samtalet och vördnaden inför kunskapen. Vill man ha ett svar kan man googla, men är det kunskap man vill ha måste man ta sig tid att lyssna. Av det finns noll och ingenting i Fråga Lund av 2016 års upplaga. Det upprör. För samtidigt så rasar Cronemans krönikörskollegor över skolans sjunkande resultat, över populism, rasism, arbetslöshet och andra problem som på ett eller annat sätt har med bristande kunskaper att göra. När Fråga Lund endast anses ha ett underhållningsvärde och kunskap reduceras till snabba svar på enkla frågor, får vi ett ytligt samhälle. Det är detta som upprör oss intellektuella, detta att ingen verkar ta varken oss eller kunskapen på allvar.

Mest upprörd över ”Fråga Lund” var nog Expressens Jens Liljestrand, föga förvånande faktiskt, eftersom han tillhör den sortens kulturskribenter som när som helst på dygnet kan fås att skriva en klipsk (givetvis!), lärd och indignerad drapa om exakt vad som helst som är på tapeten. Alltid en skarp åsikt i luften. Och alltid på rätt sida. Varför inte ett ”Fråga Liljestrand” som seriös fredagsunderhållning? Svar på allt du aldrig bett om att få veta.

Detta blir för internt för att jag ska orka ens försöka säga något om det. Croneman vs Liljestrand liksom. Vem är bäst, det vill säga mest underhållande? Vem har flest följare och når ut till flest?

Domare: Sven-Eric Liedman, intellektuell nestor som (med Ida Östenberg) också skrev en indignerad artikel i SvD om nya ”Fråga Lund” - dock utan att ha sett programmet. Det oroade dem inte nämnvärt.

Har Croneman inte läst artikeln han länkar till? Och varför placeras Östenberg inom parentes? Att vara både kvinna och intellektuell är kanske för mycket. Om det vore så att det inte fans fog för oron som luftades av Liedman och Östenberg vore det illa, men nu var akademikerna faktiskt tydliga med att de inte sett programmet och att deras inlägg handlade om hur programmet presenterades i förväg. Det var heller inte som domare de offentliggjorde sin oro och kritik, utan som företrädare för och förvaltare av kunskapen som allt för ofta slarvas bort idag. Croneman aktar sig noga för att inte verka indignerad, för det är så 1900. Idag ska man vara rapp och dräpande och man ska ta ära och redlighet av sina motståndare. Det ger uppmärksamhet och har underhållningsvärde. Och slirar man på kunskapen är det ändå ingen som bryr sig.

Nya ”Fråga Lund” är den vattendelare i debatten, och i tiden, vi sökt så länge. Så jädrans typisk SVT också, eller hur?

Idag måste det uppenbarligen vara så tydligt för att man ska förstå. Ja eller nej? Rätt eller fel? Vi svenskar mot muslimer och invandrare. Det finns gott om vattendelare och klyftorna växer när det krävs tydliga kontraster för att man ska se skillnad. Så blir det när kunskapen utarmas och vetandets värde bara har med dess förmåga att få oss att skatta att göra, när intellektuella uppfattas som trista ordvrängare som skapar problem och sprider dålig stämning. Svara bara på frågan så vi kan få skratta! Och Public Service får sig en släng med sleven när man ändå är igång. Ännu en offentligt finansierad verksamhet att raljera över. Fast här handlar det nog mer om att göra sig lustig över att akademiker och andra intellektuella fortfarande bryr sig om SVT. Att bry sig om och bli indignerad, att hålla vissa saker för heliga, är uppenbarligen förkastligt idag och den som gör det offentligt betraktas som allmänt villebråd och får finna sig i att skrattas åt.

Och så sade han (Luuk) det där plötsligt onämnbara när läkaren Henrik Widegran stoppade in en kamera i näsan på sig själv för att kolla hur det såg ut på insidan, och alla såg exakt vad det såg ut som, och det var ju illa nog, men så måste då absolut Kristian Luuk också tvångsmässigt säga exakt det som vi alla tänkte, nämligen att det var väldigt likt en... humhumhum.

Skandal är ordet, sade Bill. Jag rasar, sade Bull. Sätter ner foten, sade Jens.

Och Johan Croneman är bara sådär härligt blase. Han upprörs inte och bryr sig föga om saker som är viktiga. Han putsar på sitt varumärke och drar vidare till nästa fråga att plocka poänger på, andra grupper av människor (utanför sin egen krets) på vars förtjänst han kan skaffa sig uppmärksamhet.

Nästa torsdag kan det förresten vara populärkulturellt très chic att upphöja ”Ullared” eller ”Paradise hotell” till stor konst. Man kan aldrig vara helt säker.

Så byggs inte en kunskapsnation och löses inte krisen i skolan. Kunskap har ett stort underhållningsvärde, men det kräver intresse och en ärlig önskan om att förstå för att kunna uppskatta det. Jag och andra akademiker tål absolut att skrattas åt, men när kunskapen förvandlas till humor och man skrattar och gör sig lusig över kompetenta människors indignation är man ute på ett sluttande plan.

Lärande, administration och kunskapskvalitet

Vi har en skola för att demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet kräver kunniga och kompetenta medborgare. Låt oss aldrig glömma det. Skolans uppdrag är att säkerställa kunskapens spridning, och universitetens uppgift är att tillhandahålla förvalta och skapa ny kunskap. Genom dessa system rör sig elever som blir studenter och sedan själva kan hitta sin plats och roll i samhället. Tillsammans bygger vi samhället för allas gemensamma skydd. Utlämnas individen helt och hållet åt sig själv har vi inget samhälle, och om demokratin avskaffas och samhället blir en totalitär diktatur finns inget utrymme för den mångfald som är garantin för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Total upplösning eller fullkomlig kontroll är lika förödande för allas vår framtid. Vi behöver varandra för att kunna förverkliga oss själva.

Från tid till annan kommer det fram politiker som söker mandat för en politik som ensidigt fokuserar antingen på individen eller på gruppen, och det är lätt att falla för lockelsen. Enkla lösningar är tilltalande som en färggrann godisskål, men lika förödande för hälsan. Problemet med enkla lösningar är att de leder till nya problem. Det går att vinna val och driva opinion med enkla lösningar, men det går aldrig att bygga något hållbart på dem. Komplexa problem som ett samhälles långsiktiga överlevnad kräver komplexa lösningar. Och för att förståelsen för denna sakernas natur ska bottna bland befolkningen och få genomslag i politiken krävs kunskap och förståelse, krävs en hög grad av och vida spridd bildning i samhället. Det är skolans och utbildningssystemets uppgift att sprida kunskap om historien, om verktygen som mänskligheten skapat och den kritiska kompetens som upparbetats.

Lärarnas uppdrag är att vara demokratins försvarare. Det är i alla fall min syn på saken. Därför måste lärarkåren vara fri, och allt som inte gynnar lärande och kunskapsutveckling måste hållas på armlängds avstånd från klåfingriga politiker som anser sig veta vad som behövs och som behöver en fråga att profilera sig i. Skola och utbildning måste utgå från och förhålla sig till kunskapen och stå fri från påverkan från skiftande opinioner, annars är det ingen skola. En skola värd namnet måste bygga på kontinuitet och vila på en stabil grund av väl beprövade kunskaper. Ingen annan än läraren vet vad som behövs just där just då, för att leva upp till förväntningarna. Ingen annan än den enskilde (läraren och eleven/studenten) kan ta ansvar för lärandet och kunskapsutvecklingen. Läggs ansvaret på skolan. Tänker man på utbildning i termer av organisationers prestationer, tvingas man kontrollera, mäta, jämföra och standardisera. Verkligheten ser dock inte ut så och fungerar inte på det sättet.

Läser en intressant debattartikel i SvD idag, av Jacob Henricson (förälder, organisationsrådgivare och tidigare chef för Ericssons globala ledningssystem), som handlar om dessa saker. Hans tankar fungerar som inspiration för mina. Hur ser det ut idag? Vad anser skolansvariga att lärarens uppdrag är, och hur är arbetet organiserat? Hur går det, och vad kan göras bättre?

Lärarförbundet utkom 25/5 med resultatet av en enkät om lärarnas arbetssituation, omskriven i SvD samma dag. I enkäten uppger 86 procent av lärarna att arbetsbördan är för stor och 74 procent anser att “administration/dokumentation” är den mest angelägna kategorin att hantera, trots att Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska just denna. Lärarförbundet föreslår – bland annat – att man måste anställa fler lärarassistenter som avlastning. Minister Fridolin svarar att regeringen har avsatt ytterligare 800 miljoner kronor årligen, därmed borde frågan vara löst. Eller?

Ingen vinner på att pressa lärarna. Och mer administistration och dokumentation, fler mätningar och ingående regleringar leder inte till bättre kunskaper, bara till mer stress hos både elever och lärare. Bara för att man vill och kan betyder inte att det är bra att kringskära lärarnas frihet. Och bara för att man gör så i andra verksamheter betyder inte att det är bra för skolan och kunskapsutvecklingen. Den som sökt sig till läraryrket gör det för att man är intresserad av lärande. Så länge man är i kunskapen har jag svårt att se att någon verklig lärare kan uppleva att arbetsbördan är för stor. Det finns alltid tid och ork för lärande. Det är administrationen som betungar och känns pressande, både för elever och lärare. Mer pengar löser ingenting, och vad blir 800 miljoner utslaget på antalet lärare i Sverige? Det låter som mycket pengar, men i praktiken möjliggör pengarna bara marginella förändringar. Släpp kontrollen, lita på lärarna och låt kunskapen utvecklas i frihet och inrikta lärandet på livet istället för betyg. Avskaffa genomströmning som mått på kvalitet. Placera kunskapen i centrum och låt lärare vara LÄRARE!

Som förälder till barn i grundskolan i Stockholm kan man gissa sig till var en del av tiden går. Inför barnens (11 och 9 år gamla) utvecklingssamtal anmodas vi logga in på “Skolwebben” och ta del av våra barns utveckling via ett styltigt och trögt system med standardformuleringar för kunskapsmål som är byråkratiska och svårtolkade, trots att man förstår att någon har gjort sitt bästa. Vid ett kvartssamtal med fröken frågade jag om vi kunde få lov att strunta i systemet och i stället tillbringa all den tid som hon skulle ha tillbringat med att fylla i det med att träffa henne i stället tillsammans med vårt barn svarade hon ”gärna, men det går nog inte”. I sin iver att vara objektiv, målstyrd och kostnadseffektiv har vård, skola och omsorg försökt att automatisera och centralisera likt industrins fabriker. Med ett tråkigt, opersonligt, mekaniskt och dessutom ineffektivt system som följd.

Här, i några meningar, i en debattartikel, sägs mer kloka insiktsfulla saker om problemen i skolan än under många år av ändlösa debatter som skolan i riksdagen och regeringen. Kunskapsutveckling kan aldrig vara objektiv, målstyrd, automatiserad, centraliserad eller standardiserad. Kunskap är vad som BYGGER fabriker, marknader, vårdapparater och hållbara samhällen, inte en vara eller produkt som kan beställas fram och upphandlas i konkurrens. Alla föräldrar känner igen sig och inser att det inte fungerar. Kunskap är en relation och kan bara växa i frihet, av intresse och i gemenskap. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha. Om lärarjobbet av lärarna uppfattas som tråkigt, opersonligt, mekaniskt och om lärarna uppfattar att systemet de tvingas verka i och aldrig får göra avsteg från är ineffektivt, spelar det ingen som helst roll vad konsulter, politiker eller andra externa intressenter säger. Kunskapen och lärandet uteblir. När jag jobbade som bagare arbetade jag med uppgifter som var tråkiga, opersonliga och mekaniska. I bageriet påverkades dock varken effektiviteten eller kvaliteten av min upplevelse. På högskolan är situationen en helt annan, för där produceras kunskap och kunskap är något väsensskilt från bröd, bilar eller vård. Om konstandseffektivitet är det överordnade målet, vilket är själva grundtanken med New Public Management kommer kunskapen att bli lidande och kunskapskrisen är ett faktum.

Förebilden för dagens styrsystem är förstås industrins mekanistiska målstyrning, som har kommit att influera allt från Lenin till New Public Management. Devisen har alltid varit att offentliga sektorn kan lära sig av industrin att bli mer effektiva. Detta har ifrågasatts av många duktiga debattörer, men de flesta nöjer sig med att konstatera att det som funkar i industrin inte nödvändigtvis funkar lika bra i offentligheten. Det är dock bara delvis sant. Det funkar inte i industrin längre heller.

Industrin ska lära av skolan och forskningen, inte tvärtom. Det går inte att spänna vagnen framför hästen! Bara för att industriledarna och politikerna har makten att bestämma betyder inte att resultatet blir bra. Och det hjälper inte att piska lärarna till lydnad, för när grönsen är nådd slutar de vara LÄRARE och antingen slutar man eller också följer man reglerna lydigt utan engagemang. Kunskap är en ömtålig kvalitet. Förstår vi inte det kommer krisen i skolan aldrig att kunna lösas och för varje år som går utan att något radikalt görs, desto dyrare blir det att rätta till missförhållandena. Det är så lågt från kostnadseffektivitet och hållbarhet man kan komma.

Den mekanistiska modellen, som har cirka 120 år på nacken, fungerar väldigt bra i enkla miljöer där det är lätt att sätta mål och mäta resultat. När jag själv, som 15-åring, planterade skog i Arjeplogs skogar för SCA var mål och ackord solklart effektiva. Tre meter mellan varje planta och 23 öre per planta ordentligt isatt i myllan var tydligt nog för att jag skulle halvspringa över hyggena och sätta ner tusentals tallplantor per dag. En timlön hade nog – i ärlighetens namn – inte motiverat mig lika mycket.

Modellen bygger på ett par enkla antaganden: att människor i grunden är ovilliga att arbeta utan morot eller piska, samt att allt går att mäta i siffror. Därifrån kommer mycket av den dokumentationshets som skolor och andra myndigheter utsätts för. Om det inte mäts så vet vi inte om du har gjort det.

Jag minns hur snacket gick i bageriet på 1990-talet när läraryrket började reformeras. Särskilt minns jag hur man resonerade om lärarnas semester. "Gott åt dem. Varför ska lärarna vara mer lediga än vi?" Jag försökte argumentera för att läraryrket är ett annat än bagarens och att kunskap kräver tid för eftertanke, samt inte minst att lärare jobbar både kvällar och helger under terminen för att planera, följa upp och finnas där för eleverna, samt inte minst för att hålla sig a jour med kunskapsutvecklingen. Lärare blir man för att man vill lära sig, inte i första hand för att tjäna pengar. Läraryrket är mer än ett jobb. Så måste det vara, annars kan ingen kunskapsutveckling värd namnet komma ur skolan. Låt lärarna vara lärare, ge dem frihet och ansvar att utforma arbetet efter eget huvud, i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet. Befria lärarna från administration. Placera KUNSKAPEN i centrum. Det finns inga genvägar till en skola värd namnet! Skolan är en långsiktig INVESTERING. Ingen som vet vad en investering är talar om eller tänker på den i termer av kostnadseffektivitet. Investeringars värde mäts i hur väl de betalar sig på sikt, och om det är något vi vet om skolan är att den befinner sig fritt fall. Är det verkligen mer fokus på effektivitet vi behöver?

Detta leder i skolans fall till en parallellvärld av mål, processer, rutiner, regler, rollbeskrivningar som inte handlar om det skolan egentligen ska göra. Att anställa extra människor till att hantera denna parallellvärld är kanske nödvändigt, men det löser inte problemet. Som Cyril Northcote Parkinsson konstaterade redan 1957 så tenderar byråkrati att växa konstant, oavsett faktiskt arbetsbehov, genom att skapa fler och fler uppgifter för sig själv.

Förr, i början av min lärarkarriär, innan 1990-talsreformerna slog igenom på allvar, dokumenterade jag mitt arbete noga. Jag förde bok över studenternas resultat och hade koll på var de befann sig och kunde med stöd i mina anteckningar utforma undervisning och handledning efter studenternas förutsättningar och med målet, bästa möjliga kunskapsutveckling. Jag dokumenterade för mitt eget intresses skull och för att det gjorde mig till en bättre lärare. Sedan kom det nya och mer detaljerade krav. Mitt arbete reglerades, standardriserades. Det sattes upp mål och började mätas resultat. Arbetet förvandlades och är idag ett annat än det jag sökte mig till och satte en ära i att utföra på bästa sätt, på toppen av min intellektuella förmåga. Idag hinner och orkar jag bara göra det jag är ålagd att göra. Trots att jag vet att jag blir en sämre lärare finns inget jag kan göra utan att bli en belastning för min arbetsgivare. Jag följer därför order. För varje år som går blir jag mindre och mindre lärare och mer och mer en kugge i ett maskineri som producerar poäng, betyg och examina. Genomströmningen är viktigare än kunskapen, inte för att någon riktig lärare att högskoleledare vill ha det så, utan för att det är så reglerna ser ut. handfallna tvingas vi se på hur vårt livsverk vittrar sönder, samtidigt som vi måste lyssna på politiker som med myndig stämma talar om för oss vad vi måste göra, utan att de anför några vetenskapligt hållbara skäl för det.

Kärnverksamheten i skolan är utbildning. Denna leds av lärare. En tidigare rapport från Lärarförbundet ("Perspektiv på läraryrket: Låt lärare vara lärare", 2013) visar att lärarna uppskattar att de endast lägger cirka 21 timmar i veckan på denna aktivitet. Som förälder känns det som en tråkigt låg siffra.

Om man i stället förutsätter att lärarna är kompetenta och kan bedöma vad eleverna behöver så ändras ledningens roll från kontroll till möjliggörande. Det som ska följas upp av ledningen är vilka lärare som inte har tillräcklig förmåga att hantera situationen på ett professionellt sätt, inte vilka som har fyllt i alla rutor i blanketterna på rätt sätt.

Så, i stället för att utöka kontrollbyråkratin bör lärarna befrias, så de får ägna sig åt det som en gång gjorde att de sökte sig till läraryrket.

Kunskap kan bara växa i frihet, ur lärares, elevers och studenters individuella intresse och ansvar för kunskapsutveckling. Det vi sysslar med idag är kontraproduktivt, för att inte säga huvudlöst och hur som fullkomligt förkastligt. Kunskap kräver andra förutsättningar för att växa än pengar, produkter och efterfrågan. Viljan att veta är en enorm kraft som kan försätta berg, men om kraften reduceras till önskan att få ett svar, används kraften till något annat än att utveckla kunskap. Viljan att veta måste tyglas och kanaliseras för att leda till lärande. Bara för att det går att tvinga lärare att underordna sig betyder inte att det leder till ökat eller bättre lärande.

Det finns inga genvägar till kunskap! Med de orden samlar jag ihop mig för att möta årets nya studenter. Jag lever fortfarande på hoppet om att det ska bli bättre, att förnuftet ska segra och att lärare ska få vara lärare. Alla är ju trots allt ense om att vi har problem och att skolans uppdrag är kunskap.

Mikropolitik och segmenteringar 16 b (klargöranden)

Jag fick en klok och klargörande kommentar på förra posten i serien som jag vill lyfta och tänka vidare med eftersom det är viktigt för fortsättningen. Christopher Kullenberg skriver följande om min tolkning av olika typer av förbindelser:

Angående konnektioner och konjugationer. Jag tror det är tvärtom. Konnektionerna gäller ju för avterritorialiserade flöden, alltså den kraft mellan tegelstenarna som får dem att rasa, eller som ger dem dess kraft. En tegelsten är bara en sten på marken. Men flera tegelstenar är möjligheten till en mur eller en vägg eller tillräckligt mycket sten för att fungera som projektiler i ett upplopp. Dess "kvanta" bestäms av konnektionernas mångfald: vad kan en serie tegelstenar göra.

Jag tänkte mig förbindelserna som två olika typer av förbindelser, men glömde bort att det aldrig är så enkelt hos Deleuze och Guattari. Just den typen av förenklingar vill filosoferna bryta med. Tänk istället sammanhållning och upplösning av delar INOM en helhet, tänk kanalisering och kontroll av "makt". Världen består av delar som hålls samman och det är graden av intensitet och komplexitet i sammanhållningen som ger upphov till den värld vi lever i och kan studera. Konnektonerna är mångfalden av möjligheter eller möjliga utfall som just dessa stenar (eller vad man nu är intresserad av), i just detta sammanhang, ger upphov till. Ett annat begrepp som filosoferna använder i andra sammanhang är virtualitet, som fångar en liknande (men inte samma) egenskap. Det är viktigt att inte fasta i begreppen utan använda dem för att förstå. Begreppen är aldrig det viktiga, utan det begreppen kan göra, liksom med tegelstenarna i exemplet.

Konjunktionen bryter och stoppar dessa möjlighetsvillkor. Det är då som man bygger en mur och låser fast tegelstenarna i en funktion. Ett "hus" är en överkodning av en grupp tegelstenar, likaså en mur eller ett fullbordat upplopp som lämnar efter sig förödelse (även om upploppet i sin tur kan ha avterritorialiserat gatan).

Här har vi att göra med en bestämd funktion. När stenen låsts fast och murats in i en mur har dess möjligheter begränsats genom att den fogats in i ett sammanhang. Stenens virtualitet har realiserats i en funktion som kräver makt och energi för att förändras. Världen är i rörelse och den blir till genom flödens förändrade hastigheter, riktningar och bifurkationer. Ingenting är, allt blir. Konnektioner konjungeras, virtualitet realiseras och assemblage sluter sig samman och löses upp. Inga gränser mellan delar och helheter är fasta och definitiva, det handlar istället om föränderliga delar som rör sig i relation till varandra. I mellanrummen verkar slumpen och uppstår flyktlinjer. Konnektioner och konjunktioner är inte två olika förbindelser, det är två olika sätt att hålla samman en och samma helhet. Förändring uppstår i spelet mellan konnektion och konjuktion, mellan deterritorialisering och terriotrialisering. Där skapas framtiden, i dynamiken mellan då och sedan och av delarna som hålls samman och bildar en helhet, vilket i sin tur står i relation till andra helheter.

Tänker på Karl Marx berömda ord: "Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon." Tänker vidare på Marshall Berman, den berömde samhällsfilosofen som jag stiftade bekantskap med som student. Har inte tänkt på honom på åratal. Googar lite och inser att han är död. Han dog 2013, vilket gick mig totalt förbi. Läser Per Svenssons krönika i Sydsvenskan och finner följande passage, som kanske kan ge perspektiv till det som blivit sagt här ovan.

Ständig och ofrånkomlig förändring. Det är modernitetens essens. Det är detta som ligger i det citat från ”Kommunistiska manifestet” som Marshall Berman gjorde till boktitel: ”Everything solid melts into air” (1982), Allt som är fast förflyktigas. 

Själv växte Berman upp i Bronx, i levande judiska, irländska och italienska arbetarkvarter som han älskade. De slogs sönder, pulveriserades, skyfflades bort av motorvägsbyggarna, utvecklingen, moderniseringen. Han hatade det som skedde. Men, som han själv formulerar det, ”Hur många av judarna i Bronx, drivhus för varje form av radikalism, var villiga att slåss för det sakrosankta i det som ’alltid varit’?” 

Det är denna existentiella paradox som är det bultande hjärtat i Marshall Bermans analys av moderniteten: Den som identifierar sig med det moderna tvingas också acceptera att det hon eller han älskar förflyktigas.

Rörelse, förändring och oförutsägbara uppbrott. Tillblivelse, flyktlinjer och realiserad virtualitet. Det går att försöka hålla fast och bevara, men det är också en rörelse, en kraft, kräver aktivitet och handlingskraft. Kulturens komplexitet är hopplös svår att begripa. Därför är det bättre att följa med och försöka förstå, utan krav på fullständig klarhet. För i samma stund man förstår det som varit har det förändrats. Det är kunskapens paradox, att den alltid är historisk. Jag är intresserad av att lyssna och lära, även när jag skriver. Att skriva är att tänka är att läsa och modifiera sina tankar. Och fler tänker bättre än en. Därför blir jag glad när jag får kommentarer som tvingar mig att tänka om och som får mig att inse att jag har fel. Åter till Kullenbergs kommentar.

Det är så som man kan förstå den snabba avterritorialiserade kraften i den framväxande borgarklassen i Europa. Genom att konjugera en uppsättning kunskaper och teknologier, genom att låsa in dem i specifika funktioner (fabriker, produktion, vetenskap) så kunde man tränga undan adeln och göra den obsolet. På så sätt raserades ett socialt system byggt kring släktlinjer och ersattes med nya former av makt.

Och sedan kom arbetarrörelsen vars avterritorialiserade kraft bröt kapitalägarnas makt och konjungerade andra uppsättningar kunskaper, teknologier och affektioner till nya sätt att organisera samhället. Fast det stannade inte där. ALLT som är fast förflyktigas. Adelns makt var suverän och borgerskapets disciplinerande. Och även om arbetarna fick inflytande över ekonomin och fördelningen byggde även den makten på disciplinering. Sedan kom post-industrialismen och marknadskrafterna tog under parollen frihet och avreglering makten. Dess makt är kontrollerande, för total frihet är inte möjlig, inte inom ramen för ett samhälle. Människan är visserligen fri att välja från mångfalden och överflödet av utbud, men alla är tvungna att välja, och alla val resulterar i konsekvenser som är tvingande. Historien utspelar sig i dynamiken mellan konnektoner och konjuntioner. Ingenting är fast, allt förändras.  

Detta begreppspar är ett (av flera försök) att bryta med de inlåsande begreppen "form" och "innehåll" som för övrigt inte bör användas.

Tänker man form och innehåll förenklar man det som är komplext och försöker tvinga verkligheten att anpassa sig efter kartan. Det kan man absolut försöka göra, men det är slöseri med både tid och resurser. Det är bättre och mer hållbart att följa med, lära sig förstå och hantera förändring. Och det gör man bäst genom att samtala, vilket jag här försökt göra och tänker fortsätta göra.

Än en gång, stort tack Christopher!

Kvantfysik, kunskapsrelativsm och bildning

Fortsätter tänka högt med hjälp av Lisa Irenius krönika i SvD, där hon skriver att bildning är den bästa självhjälpen. Bildning är motsatsen till hur utbildning organiseras idag, trots att bildning sägs vara ett viktigt mål. Bildning är dock komplext, det finns till exempel ingen entydig definition av begreppet. Det är nu inget problem, det är som det ska. Kunskapen ser ut så, den är aldrig given. För att information ska transformeras till kunskap krävs tid att tänka efter, reflektion och kritisk analys, samt (vilket är oerhört viktigt) förmågan att lyssna och ta till sig ny kunskap och ändra åsikt i ljuset av den. Bildning är liksom kultur ett rörligt begrepp som fångar förändring. Därför går inte skolan att mål- och kvalitetssäkras. Ett kunskapssamhälle tar tid att bygga, men kan förstöras på ett ögonblick. Låt oss hoppas att det inte är vad som håller på att hända i Sverige, trots att tecknen på motsatsen är förfärande många.

I veckan har det stormat kring självhjälpsboken ”Livet med kvantfysiska glasögon”, en bok som utlovar ”mirakler… därför att vetenskapen faktiskt säger det”, men vars vetenskapliga grund visat sig vara minst sagt svajig. I diskussionstrådarna på Facebook verkar dock bokens anhängare finna frågan om sanningshalt irrelevant: ”Min verklighet är jag oerhört tacksam för. Den som jag till största delen skapar själv.”

I en värld som svämmar över av information är det lätt för den som inte vill eller orkar försöka förstå saker och ting på djupet, på allvar, att få för sig att man vet. Det står ju där och jag har läst det själv, inte en utan flera gånger på olika ställen ... Så kanske man tänker? Och när det inte finns tid att granska informationen kritiskt ökar problemet, vilket inte blir mindre av att förmågan att reflektera utarmats och tiden för lärda samtal snart sagt inte existerar längre. Problemet är liksom andra kulturella problem komplext. Därför behövs bildningen tas till heder igen. Vi behöver samtala om vad bildning är och uppmärksamma samt lära oss hantera det faktum att sanningen ytterst sällan är entydig.

Idén om att var och en skapar sin egen sanning återkommer kort sagt i en rad olika sammanhang – och undergräver effektivt all möjlighet till konstruktiv debatt. Här tycks urholkningen av auktoriteter och föreställningar om självtillräcklighet ha samverkat på ett för kunskapen förödande vis. Den individualiserade sanningen är en fattig sanning – det är genom samarbete och kunskapsutbyte som både individer och samhällen blomstrar.

Jaglojaliteten som sprider sig och som uppmuntras av betoningen på entreprenöriellt tänkande samverkar och blir tillsammans med överflödet av information till en överhängande risk. Långsiktig hållbarhet går inte att fixa till i en handvändning, lika lite som ett kunskapsbaserat utbildningssystem. Bildning är inget mål, det är en resa, en utvecklingsprocess som blir rikare och bättre ju fler som engageras. Tanken på och strävan efter en eller ett, den eller det bästa i kombination med effektiviseringsiver och ekonomifokus motverkar både hållbarhet och bildning. Marknadskrafterna vinner i ett sådant klimat alltid över kunskapen. Därför spelar det inget roll att boken om kvantfysik och hälsa innehåller nonsens, den genererar ju vinst. Bildning däremot tar tid och kostar pengar. Det är enkel matematik att se vart vi riskerar att hamna om vi fortsätter på den inslagna vägen.

”Vi kanske kan mer än vi tror och har fått lära oss”, säger en av författarna till ”Livet med kvantfysiska glasögon” till TV4 Nyhetsmorgon.

Det är motsatsen till det Sokrates förmedlade: att verklig visdom är insikten om hur lite vi vet.

Bildning fokuserar mer på vad man inte vet, än det man vet. Liksom forskningen gör, som aldrig bevisar något. Forskare vet en massa, men i förhållande till allt vi inte vet och det som inte går att nå kunskap om är det försvinnande lite. Därför behövs ödmjukhet, inte den hybris som nu sprider sig och som får människor att tro att vi vet allt vi behöver veta och att man med kunskapens hjälp kan lösa alla problem. Bildning främjar ödmjukhet och studieflit, samtal, reflektion och eftertänksamhet. Just vad samhället saknar idag. Vishet, tänk om det var målet med skola och utbildning, tänk om kunskapen fick ta tid och lärande handlade om livet istället för betyg och examina. Tänk om!

Det är om detta det behövs fler självhjälpsböcker – och det kunde ärligt talat bli nyttig läsning även för de som påstår sig försvara kunskap och vetenskap, och som i veckan har hånat författarna Titti Nordieng och Mikael Säflund med argsinta tillrop.

För även i denna historia har det snabbt blivit oklart vad som är sant och inte – enligt en intervju i Dagens Nyheter, citerad i en rad andra medier, påstår författarna att det inte finns några sjukdomar. Men själva hävdar författarna att citaten är ryckta ur sitt sammanhang, att det hela är ett missförstånd och att de inte förnekar att det finns sjukdomar. I boken står det ”låt oss en liten stund pröva påståendet att sjukdom inte finns”, vilket ska vara början på en mindfulnessövning.

Det står utom tvivel att boken är ovetenskaplig – det medger även författarna – och att den rymmer en hel del märkliga idéer. Men jag tror inte att det är genom att driva med självhjälpsförfattare, inte ens om de fått en viss försäljningsframgång, som man bäst försvarar vetenskap och kunskap.

Respekt för kunskap kan inte växa ur hånande och förlöjligande. Försvaret för kunskap handlar om att se och förstå komplexitet. Den som är bildad kan lära sig något även av rena fantasier. Kunskap handlar inte om att ackumulera information, utan om kritisk granskning av det som hålls för sant. Det är granskningen och analysen som främjar bildningen, inte resultatet. Det är vägen som är målet.

För kunskap är inget man predikar. Det är tvärtom något man bör söka och förmedla ödmjukt, genom att öppet redovisa sina resonemang och tillvägagångssätt. Och då kan kunskap bli både underhållande och spännande – utan att det behövs en Kristian Luuk som försöker skoja till det i en glittrig studio, som i kritiserade nya ”Fråga Lund” på SVT.

Tror vi inte att kunskapen har ett egenvärde tvingas vi acceptera att det krävs humor för att människor ska orka lyssna och snabba klipp för att hålla uppmärksamheten uppe. Latjobolaget pling och plong kanske tjänar pengar, men kunskap går inte att köpa. Det finns som sagt inga genvägar. Om Fråga Lund inte anses fungera i sin klassiska form är det kulturen det är fel på, inte programmet. Om människor inte uppskattar kunskap lär de sig inte mer genom att skratta åt den. Bildning är allvarligt, men just därför förknippat med enorm glädje och tillfredsställelse. Brist på förståelse för detta hotar att underminera både skolan och arbetet för långsiktig hållbarhet.

Den bästa självhjälpen är trots allt bildning, det är genom den som vi lär oss att förhålla oss både kritiskt och öppet till tillvaron, att se sammanhang och samband – och att genomskåda desinformation. En bildad människa kan se skillnad på tyckande och kunnande, och kombinera respekt för det senare med insikten att inte ens experter alltid har rätt.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av samhället.

Håller kunskap på att bli en vara?

Ekonomiseringen av utbildning är en långt framskriden process i Sverige. Om det finns något samband mellan den och faktaresistensen som sprider sig som en löpeld i landet vet jag inte. Båda tendenser är dock tecken i tiden som pekar i en allvarlig riktning, för där kunskap är en vara handlar allt om paketering, marknadsföring och känslor. Kanske är det så man ska förstå Fråga Lund, i 2016 års version? Som ett sätt att hantera oförmågan att förstå värdet av kunskap och bildning. När allt mer av lärarnas tid i skolan handlar om administration av utbildning och bedömning av studieresultat förvandlas vetande till form och bildning framstår som en rest av ett äldre samhälle som vi lämnat bakom oss. Bildning som tidigare ansågs värdefullt och som länge var målet med utbildning blir idag en onödig kostnad, eller en lyx som pressade skolledare och kommunalpolitiker inte anser sig har råd med eftersom det ekonomiska resultatet är viktigare.

I ett samhälle där man utgår från att det finns ett enda bästa svar och en enda bästa metod att nå det svaret blir utbildning en formalitet, en transportsträcka på vägen mot målet: Ett bra betyg och en examen som kan användas för att få ett jobb med hög lön. Kunskap förväxlas allt lättare och oftare med information, och när det steget väl är taget befinner man sig inte längre i kunskapens utan i åsikternas universum. För kunskap är enormt mycket mer komplext än information och det existerar inte ett svar eller en väg. Den som verkligen vill veta måste lära sig att gå vilse. Vägen till bildning är en omväg.

Läser i dagens SvD en krönika av kulturredaktören Lisa Irenius. Bildning är den bästa självhjälpen, skriver hon, och jag håller med.

Men det är fel, påpekar någon. Än sen då, blir svaret. Föreställningen om att var och en har sin ”egen” sanning börjar bli alltmer besvärande.

Det är något av ett sammelsurium, alla de falska uppgifter av olika slag som cirkulerar på nätet och i sociala medier.

Idag finns till och med tidningar och nätforum vars (affärs)idé är att sprida lögner, eller i alla fall mycket hårt vinklade "nyheter" om invandringens förment negativa effekter och det påstådda hotet som Islam sägs utgöra. Där, på dessa forum, kollar man aldrig en story som stämmer med vad man redan vet. Där är faktaresistensen en dygd och okunskapen något man hyllar. För ju mindre man vet, desto större plats finns för känslan och det är ju den som räknas enligt Jimmie Åkesson.

I dagens understreckare skriver Stig Fredrikson om hur informationskrig har blivit en integrerad del av ett lands militära strategi – och en central komponent i konflikthanteringen mellan Ryssland och Ukraina. På samma gång blir det svårare för journalister att rapportera sakligt och opartiskt.

Även i Sverige är spridningen av desinformation ett växande problem. Myndigheten för samhällskydd och beredskap varnade i somras för att framför allt Ryssland och IS i allt större utsträckning sprider falsk information i landet.

Avpixlat och liknande sajter på nätet sprider också desinformation. Och i vardagen finns allt mindre tid för reflektion och eftertanke. Dagstidningarna utarmas allt mer och nyheterna på TV upprepar bara det alla vet eftersom nätet erbjuder information om allt som händer i realtid. Tänk om dagstidningarna och nyheterna på TV såg på sitt uppdrag som bildande istället för informerande. Tänk om utgångspunkten för artiklarna och inslagen var: Hur ska vi förstå det som hänt och det vi vet? Bristen på fördjupning är skriande och eftersom kulturen är en helhet och allt hänger ihop påverkar det givetvis även förutsättningarna för att bedriva undervisning på högskolan. Och hur ska landets sexåringar som just börjat skolan förstå skillnaden mellan olika påståenden som florerar i samhället när de dels är upptagna med förströelser som Pokémon Go, dels aldrig får möjlighet att gå på djupet i skolan och inte får lära sig reflektera och samtala? När det inte finns tid och när det enda som räknas är betygen och examina. Ett kunskapssamhälle behöver både korrekt, användbar information och en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritisk analys.

Sammantaget bildar alla felaktigheter och missuppfattningar ett gungfly, där det är omöjligt att föra vettiga diskussioner – och där konspirationsteorier gärna frodas.

Men problemet är inte bara spridningen av felaktig information, det är också att många inte tycks bry sig om vad som är sant och inte.

Orka ... den som känner så inför det intensiva flödet av olika intryck som vi alla överöses av. Den som känner trötthet och uppgivenhet inför det faktum att alla idag alltid förväntas vara på tårna och tillgänglig, är ursäktad. Det är inte hållbart i längden. Kraven på flexibilitet, entreprenörskap och nyttomaximering riskerar att bli vår undergång. När den tanken väl accepterats leder den till andra tankar. Plötsligt kan ekonomiskt pressade politiker får för sig att utbildningens resultat kan kvalitetssäkras och bildningsresan kortas, utan att det påverkar resultatet. Det är inte sant, men vem har tid och möjlighet att försöka förstå vad som är sant och vad som är falskt när vi alla översköljs av information? Alla dessa sätt att tänka och agera är naturliga och djupt mänskliga reaktioner på den kultur som växer fram mellan oss som lever tillsammans här i Sverige idag. Vi är inte ensamma, men det betyder inte att det bra. 

År 2013 gjordes en undersökning som visade att britter trodde att 24 procent av landets befolkning var muslimer – nästan fem gånger så mycket som den korrekta siffran 5 procent. När de tillfrågade sedan fick en följdfråga, om varför de överskattade andelen muslimer, så var de dominerande svaren att de inte hade gjort det. Vissa hävdade att det i själva verket var regeringen som hade räknat fel, på grund av illegal invandring. Andra vidhöll bara att de visst hade rätt, trots bevis om motsatsen (The Economist 28/5 2016).

Donald Trump excellerar i denna argumentationsteknik. När han blir motbevisad håller han ändå fast vid sin ståndpunkt. Och för hans anhängare verkar det inte spela någon roll. De vet att han ljuger, men huvudsaken tycks vara att han ändå känns äkta.

Det spelar ingen roll vad som är sant och vad som är falskt, SÅ LÄNGE JAG FÅR SOM JAG VILL. Den logiken sprider sig som en löpeld. JAG bryr mig inte om ifall betyget är rättvist eller ej så länge det är bra och ger mig tillgång till den utbildning jag vill gå eller det jobb jag önskar mig. Fakta som talar mot min önskan att slänga ut alla invandrare tänker jag inte ta till mig, för det finns annan fakta att tillgå. Fakta som visar det jag vet. Det är ju trots allt så som Jimmie Åkesson säger att känslan är det viktigaste. När kunskap blir en vara och utbildningens kvalitet handlar om kundnöjdhet förvandlas vetande till en fråga om åsikt.

Av bekanta som är lärare har jag förstått att fakta inte heller alltid står högt i kurs hos elever i dag. En faktauppgift kan bemötas med påståendet ”det tycker inte jag”, som om åsikter trumfade kunskaper.

Det är inte lärarnas eller elevernas fel att det blivit så här, det är allas fel. Problemet är inte isolerat till skolan, det är utbrett i samhället, inte bara här hemma utan i resten av världen också. Tyvärr finns ingen enkel lösning på dessa problem. Men som tur är finns det just därför många olika sätt att agera på som kan bidar till att ett mer hållbart samhälle växer fram och en annan och bättre syn på kunskap utvecklas.

Inser att jag har en tvättid jag måste passa. Tar därför paus, för jag vill inte slarva över detta viktiga ämne. Återkommer under dagen med fler tankar om kunskap, bildning och riskerna med faktaresistens.

Mikropolitik och segmenteringar 16

Känns som en evighet sedan jag senast skrev något om och med Deleuze och Guattari. Sommaren kom emellan, och sen har det bara rullat på. Skriver man om kultur saknas aldrig uppslag, och den förändras dessutom hela tiden. Därför heter bok två i serien om tre, vilket jag ska börja slutredigera så fort den första publicerats här om några veckor, Studier av förändring, i rörelse. Det är vad jag sysslar med som forskare, studerar och försöker förstå förutsättningar för förändring samtidigt som jag rör mig tillsammans med mitt studieobjekt. Och det jag ser är uttryck för och varianter på mikromakt och segmenteringar.

A social field is always animated by all kinds of movements of decoding and deterritorialization affecting "masses" and operating at different speeds and paces. These are not contradictions but escapes.

Förändring är ett slags kulturell konstant. Allt befinner sig alltid i rörelse. Antingen mot ökad sammanhållning och fokusering eller mot upplösning och spridning. Det handlar inte om en rörelse, utan om flera som pågår samtidigt på olika plan och i skilda dimensioner. Där sammanhållningen ökar uppstår spänningar, eftersom det leder till att helhetens inneboende motsättningar blir påtagliga och då uppstår flyktlinjer. Ingen kultur är hermetisk. Kulturer läcker som såll, även om de är totalitära och försöker upprätthålla en gräns mot omvärlden.

At this level, everything is a question of mass. For example, from the tenth to the fourteenth centuries we see an acceleration of factors of decoding and deterritorialization: the masses of the last invaders swooping down from north, east, and south; military masses turned into pillaging bands; ecclesiastical masses confronted with infidels and heretics, and adopting increasingly deterritorialized objectives; peasant masses leaving the seigneurial domains; seigneurial masses forced to find means of exploitation less territorial than serfdom; urban masses breaking away from the backcountry and finding increasingly less territorialized social arrangements in the cities; women's masses detaching themselves from the old passional and conjugal code; monetary masses that cease to be a hoard object and inject themselves into great commercial circuits.

I tider av oro ökar förändringstakten och rörligheten. I perioder av historien har olika typer av folkrörelser uppstått, av olika orsaker, på olika platser och bestående av olika människor. Rörelserna har dock alltid uppstått som en reaktion på spänningar inom respektive kultur, eller för att den plats man levt på inte längre kan härbärgera lika många människor. Det går aldrig att förutse när ett bisamhälle ska svärma. Plötsligt händer det bara, när massan nått en viss gräns, drar drottningen iväg och samhället delas i två. När européerna "upptäckte" Amerika uppstod en möjlighet för människor att fly och den nya kontinenten invaderades och ursprungsbefolkningen trängdes brutalt undan. Rörelse, förändring och reaktioner på stimuli, så fungerar människor och kulturer. Ingen människa är en ö, alla blir till gemensamt och i samma process av tillblivelse. Både individer och grupper består av mindre delar som samverkar, och det är intensiteten i samverkan och graden av sammanhållning som ger upphov till det som sedan går att observera och analysera, för att förstå förutsättningar för förändring i rörelse.

We may cite the Crusades as effecting a connection of flows, each boosting and accelerating the others (even the flow of femininity in the "faraway Princess," even the flow of children in the Crusades of the thirteenth century). But at the same time, and inseparably, there occur overcodings and reterritorializations. The Crusades were overcoded by the pope and assigned territorial objectives. The Holy Land, the Peace of God, a new type of abbey, new figures of money, new modes of exploitation of the peasant through leasehold and the wage system (or revivals of slavery), urban reterritorializations, etc., form a complex system.

Lager på lager och överlagringar skapar dynamik och ger upphov till spänningar som hanteras på olika sätt av olika individer och beroende på var man befinner sig, hur mycket makt man har och hur omgivningen ser ut. Kulturen är aldrig en, den består av olika skalnivåer och påverkas av kontext och av språk och trosföreställningar. Både materia och det som är imateriellt ingår i och samverkar inom helheten som är mer eller mindre sammanhållen. Vad vi har att göra med är komplexa system, inte komplicerade. Problemet är att det inom många kulturer, och särskilt idag, finns en vida spridd föreställning om att allt är komplicerat och inget komplext. Därför löses alla problem med verktyg från samma verktygslåda. Är det kultur man är intresserad av måste man dock acceptera att det är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. 

At this point, we must introduce a distinction between the two notions of connection and conjugation of flows. "Connection" indicates the way in which decoded and deterritorialized flows boost one another, accelerate their shared escape, and augment or stoke their quanta; the "conjugation" of these same flows, on the other hand, indicates their relative stoppage, like a point of accumulation that plugs or seals the lines of flight, performs a general reterritorialization, and brings the flows under the dominance of a single flow capable of overcoding them.

Konnektioner är två autonoma enheter som kopplats ihop för att samverka. Tänk tegelstenar som fogats samman med cement för att skapa en byggnad. Konjuntioner är en annan typ av förbindelse. Här handlar det om att skapa en smidig övergång mellan enheterna, vilka fortfarande är separerade men konjuktionen påverkar dem båda ömsesidigt och tillåter förflyttning mellan. I tider av upplösning spelar det roll vad det är för helheter som bryts upp. Förändringen och rörelsen blir annorlunda om det är en konnektion som bryts upp, eller om det är en konjuntion. Dock handlar det aldrig om rena former, allt kännetecknas av mer eller mindre av både och. Ingen kultur består enbart av konnektioner eller konjuktioner, men begreppen kan fungera som ett slags karta att orientera sig med. En kultur kan vara mer eller mindre rigid eller följsam och kopplingarna mellan delarna kan vara mer eller mindre explicita. 

But it is precisely the most deterritorialized flow, under the first aspect, that always brings about the accumulation or conjunction of the processes, determines the overcoding, and serves as the basis for reterritorialization under the second aspect (we have already encountered a theorem according to which it is always on the most deterritorialized element that reterritorialization takes place). For example, the merchant bourgeoisie of the cities conjugated or capitalized a domain of knowledge, a technology, assemblages and circuits into whose dependency the nobility, Church, artisans, and even peasants would enter. It is precisely because the bourgeoisie was a cutting edge of deterritorialization, a veritable particle accelerator, that it also performed an overall reterritorialization.

Ju mer rigid en uppdelning mellan är och ju tydligare gränserna upprätthålls, desto större är risken eller chansen, beroende på vem man är och på vilken sida man befinner sig, att helheten bryts upp och förändringen accelererar. The harder they come, the harder they fall, brukar man säga och det ligger mycket i det. Diktaturer brukar rasa samman på kort tid medan demokratier sakta löses upp. Ingen kan dock stå emot förändring.

Sådär, det var stimulerande att återknyta kontakten med denna text. Återkommer inom kort med fler tankar.

Reflektioner rörande religion 6

Religion är verkligen ett hett ämne i dessa dagar och ryktet om dess död är helt grundlöst. Något som är dött, ointressant och irrelevant rör inte upp så mycket känslor. Dock är debatten fylld av missförstånd, felaktigheter och tankevurpor. Som kulturvetare kan jag inte hålla mig från ämnet, för det som rör upp känslor har agens att påverka och driver förändring. Dessutom behöver jag omväxling och vill inte fastna i ett ämne. Olika texter om olika ämnen hjälper mig att hitta nya ingångar till och aspekter av kulturen som ytterst är vad alla mina texter handlar om, på ett eller annat sätt. Efter några intensiva dagar där skola, kunskap och undervisning upptagit mig vänder jag nu blicken mot religionsdebatten och hittar en intressant artikel av Madelaine Levy i SvD som skriver följande.

Det är snart 15 år sedan Samuel P Huntington utkom med sin uppmärksammade bok ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning”. [Här finns en recension] Den amerikanske statsvetaren förutspådde där en framtid då världen alltmer skulle präglas av kampen mellan olika kulturella grupper, avgränsade av medlemmarnas religiösa tillhörighet. Den som tar till sig dagens medieflöde kan lätt tro att profetiorna besannats och att vi nu befinner oss i ett världsomfattande krig mellan just religioner. I den samtida diskursen ställs ständigt de olika världsreligionerna – islam, kristendom, judendom och så vidare – mot varandra, och religionstillhörigheten antas höra samman med vissa värderingar och livsstilar.

För att vara ett sekulärt samhälle är samhällsdebatten i Sverige påfallande upptagen med att diskutera religionens roll. Islam, eller i alla fall en tolkning av den, ses som ett hot mot allt som sägs vara svenskt. Muslimer betraktas som en homogen grupp och alla kulturella attribut som kan knytas till den gruppen förkastas, vilket krav på lagstiftning om än det enda än det andra vittnar om. Utan tvekan finns det problem i mötet mellan (en del) muslimer och det svenska majoritetssamhället, men dessa problem löses inte genom att hindra människor från att vara religiösa. Vissa försöker ge sken av att de inte är rasister genom att hävda att de är ateister och att all religion är lika förkastlig, men eftersom kritiken så tydligt riktas mot muslimer och Islam är det svårt att ta förhållningssättet på alvar. Rasism är rasism, om än i ett belevat språkbruk, skulle man kunna säga. Alla försök att göra skillnad på människor utifrån generaliseringar på gruppnivå är rasism. Kristna så väl som muslimer eller människor med annan trostillhörighet är religiösa på sitt eget sätt. Bara fundamentalister följer den heliga skriftens bokstav. Och den som plockar ett citat från en religiös skrift och använder det citatet som bevis för att hela den grupp människor som bekänner sig till eller kommer från ett sammanhang där den religionen är vanlig är si eller så, är lika mycket fundamentalist som fundamentalisterna man kritiserar. Debatten handlar således inte om teologi, snarare används religionen och avståndstagandet från den som verktyg i kampen om "vår" kulturs överlägsenhet över "de andras" kultur.

Men Huntington hade fel – och dagens klyftor går inte, även om man kan tro det, mellan olika religioner eller kulturella grupper. Det påminns jag om då jag läser om en bok som just nu skakar det israeliska samhället. Symptomatiskt för dessa tider är den ännu inte utgiven av något förlag eller ens tryckt i pappersform. Ändå har den kommit att spridas fort (via mejl och sociala medier) och väcka hätsk debatt i det israeliska samhället. Författaren är Esti Weinstein, en 50-årig kvinna som tillbringade större delen av sitt liv i en av landets ultraortodoxa judiska sekter, Gur. För ett par månader sedan begick Weinstein självmord i sin bil. Hon lämnade efter sig ett självutplånande brev och vad som förmodas vara en självbiografisk kortroman, ”Enligt hans önskningar”.

Det ser ut som klyftan går och motsättningen finns mellan religionerna och kulturerna, men i själva verket går klyftan mellan fundamentalister (både troende och ateister) och mer öppna, nyfikna och förhandlingsbenägna individer (även här både troende och ateister). Fundamentalismen är problemet, inte olika trosföreställningar. Tron på en absolut sanning, den enda (evidensbaserade, kvalitetssäkrade och målstyrda) vägen har inget med religion att göra, den övertygelsen finns i och påverkar både politiken, skolan och vetenskapen. Att bara se skillnad mellan religioner är att göra det enkelt för sig. Verkligheten är långt mer komplex än så, och det visar tydligen Weinsteins bok.

Weinstein beskriver ett liv där varje handling styrs av exakta påbud in i minsta detalj. Det gäller inte minst sex och samvaro, där männen inte får uttala sina fruars namn, eller se dem i ögonen, och där gifta par enbart tillåts ha sex ett begränsat antal gånger per månad, med minimal kroppskontakt. Många vacklar under pressen, den religiösa gruppen sägs konsumera stora mängder psykofarmaka inte minst för att förtrycka sexualdriften. I romanen beskrivs ett arrangerat äktenskap som krackelerar. Efter en frustrerande slak inledning bryter mannens begär så småningom igenom alla vallar: han utnyttjar sin hustru, tvingar henne bland annat ha sex med andra medan han tittar på, och hans hat mot henne bara växer.

Finner här uppslag till en diskussion om vad ett samhälle är och hur det fungerar. Lätt att få för sig att allt bara handlar om vilja, att det man kan tänka och önska också kan genomföras enligt planen. Verkligheten tränger sig oundvikligen mellan och påverkar. Viljan kan vara stark och är det många som vill och tror och ihärdigt, lojalt arbetar tillsammans. Kan många olika typer av hinder övervinnas. Sexualitet är dock en stark drivkraft. Mänsklighetens och livets överlevnad utgår därifrån, och den biologiskt grundade kraften är enormt svår att betvinga med viljekraft. Det är vid demarkationslinjen mellan kultur och natur som människan och samhället blir till, och resultatet är inte alltid vackert.

Esti Weinstein själv valde att fly undan äktenskapet till den sekulära världen, men det innebar att all kontakt bröts med sex av hennes sju barn. Till slut tog hon sitt liv, i sin bil på stranden i Ashdod. Sekulära israeler ser på sina ultra-ortodoxa landsmän med oroad, exotiserande blick och fascineras nu av denna extrema berättelse inifrån fundamentalismens sängkammare.

Vad som händer bakom stängda dörrar är svårt för utomstående att kontrollera. Där är det upp till den enskilde, paret eller gruppen att gemensamt besluta var, när, hur och med vilken intensitet och repeterbarhet det som sker ska ske. Religionens och det sekulära samhällets makt över sexualiteten är bara så stor som den tillåts bli, vilket är olika för individ till individ och över tid samt beroende på sammanhang. Sexualiteten verkar vara den ultimata utmaningen för alla med ambitionen att bli ledare, för genom historien har både religiösa och sekulära ledare uppvisat en lång rad exempel på uttryck för viljan att kontrollera människors sexualitet. Inte för inte har marknadsförare ofta använt anspelningar på sex för att sälja. Homosexualitet är fortfarande inte helt accepterats även om utvecklingen tydligt pekar i rätt riktning. Sekulära samhällen har visat sig vara mer förändringsbenägna, men det finns gott om undantag. Det är något med makt och sexualitet, uppenbarligen. Och även där går gränsen inte mellan religioner, kulturer eller nationer utan mellan människor.

Det är svårt att läsa om Esti Weinsteins liv, om det förträngda manliga begär som får ett så våldsamt utlopp, utan att påminnas om de pedofilskandaler som skakat den katolska kyrkan, eller om IS, vars sexslavar också blir föremål för såväl njutning som hat. I våras publicerade den algeriske författaren Kamel Daoud en omdebatterad text i New York Times, ”The sexual misery of the Arab world”, där han varnar för de förtryckande förbud (bland annat mot orgasm före äktenskapet, även för män) som får islamistiska män att kväsa sin åtrå genom att övervaka och straffa kvinnan och hennes kropp.

Det handlar inte om Islam, det handlar om sexualitet. Problemet är människans ständiga balansgång mellan biologi och kultur, känsla och förnuft. Problemet är inte tro eller vetande, för all mänsklig verksamhet är en mer eller mindre tydlig blandning av både och. Här behövs kunskap, förståelse och en ömsesidig vilja till förändras. Det går inte att förbjuda människor att tro, men ens föreställningar kan förändras lättare än människans biologiska drifter och behov. Det är lätt att glömma att alla religioner har ett tydligt kärleksbudskap. Det sekulära samhället kan lära massor av kyrkan och kyrkan kan lära av vetenskapen, alla kan lära av varandra. Det är vad som behövs, att kunskapen och viljan att förstå placeras i centrum, vilket inte går om det byggs murar. Då växer misstron och uppstår vanföreställningar om de andra. Ingen människa är en ö, därför behövs platser att mötas på och samtal mellan likar. Makt borde vi tala om, istället för religion vs ateism. Vems eller vilkas makt över vad? Det är en bättre utgångspunkt för samtal, än för eller mot det ena eller andra.

Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.

Balans handlar det om, och hållbarhet. Krig, förbud och oresonlighet löser ingenting. Och det går varken att avskaffa eller förbjuda tro, lika lite som det går att skapa regler som bortser och försöker sätta sig över biologin. Det är kartan som måste anpassas efter verkligheten, inte tvärtom. Där finns utmaningen, liksom lösningen på problemen vi nu brottas med. Någon enkel lösning är det inte, men det finns inga genvägar. Varken religionen eller ateismen är lösningen, den uppstår mellan. Förståelse är vad som behövs, en ömsesidig vilja att lyssna på våra kroppar, olika trosföreställningar, skilda kunskaper och viljor. Ett hållbart samhälle kan aldrig tvingas fram, det skapas gemensamt av alla oss som lever här och nu. Ingen har tolkningsföreträde, för att bygga ett samhälle som fungerar idag, i morgon och på sikt krävs gemensamma ansträngningar. Ingen har automatiskt rätt och det finns inte ett enda bästa sätt, bara olika sätt att tänka och agera.

Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.

Utan något att tro på förlorar livet sin mening. Därför är religion i sig aldrig ett hot, det är hur man praktiserar religionen det kommer an på, vilket även gäller vetenskap. Humaniora är vetenskapen om människan i ordets vidast möjliga definition. Den kunskapen ses idag som överflödig eller som en lyx vi inte har råd med eftersom samhället har allt för många allvarliga problem att brottas med. Många tror idag att lösningen ligger i fler ingenjörer och ekonomer. Tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det är fundamentalismen, det vill säga tron på en enda, bästa, lösning, som är problemet? Då krävs helt andra åtgärder än de som föreslås idag för att nå hållbarhet. Jag tror det ligger mycket i den tanken. Att vara människa är svårt, ofattbart svårt, men vi har inget val och hur mycket vi än önskar finns ingen enkel lösning. Varken Gud, vetenskapen eller mammon har svaret, det måste skapas av oss och kunna förändras i takt med att verkligheten och förutsättningarna förändras.

Fråga Lund ... Varför då?

Fråga Lund återkommer i rutan, men i en helt ny utformning. Sven-Erik Liedman och Ida Östenberg sätter i ett inlägg i SvD ord på sin oro över vad detta kan tänkas betyda. Och efter att ha sett programmet med egna ögon i går tvingas jag konstatera att deras oro är befogad. Jag har vigt mitt liv åt kunskapssökande och forskning, och så kommer Kristian Luuk (som gör en bra och folkbildande insats i På spåret) och förstör allt det jag försökt bygga upp genom åren genom att göra om det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund till ett humorprogram. Vetenskap är det roligaste jag vet, men det är så långt ifrån humor man kan komma, särskilt som dagens humor allt mer sällan är intellektuell på det sätt den var på Hasse & Tages tid. Sorg och förtvivlan var känslorna som kom för mig hemma i soffan och jag orkade inte se hela programmet till slut. Liedman och Östenberg skriver:

På onsdag sänds första delen i en ny serie av ”Fråga Lund”. Programledaren Kristian Luuk försäkrar att vi ska få se en kraftfullt moderniserad variant av det klassiska Lundaprogrammet, som visades under 38 års tid (1962–2000). Gamla ”Fråga Lund” har blivit dammigt. ”Då, för ett halvsekel sedan, var frågemagasinet nära nog komiskt knastertorrt”, sägs det i en nylig intervju med Luuk. För att lätta upp expertsvaren (”Blir det för torrt och akademiskt så rinner det in genom ena örat och ut genom andra”) utlovas högt tempo och blinkande lampor. Programledaren själv ska utsättas för allehanda experiment som att bli instängd i en bur med en thaiboxare. Vardagsfrågorna står i centrum, och man betonar att ”Fråga Lund” 2016 är till för alla. ”Det är inte för eliten, det här”, försäkrar Luuk.

Humorn som trots allt finns i vetenskapen ligger i just knastertorrheten och den uppstår i mötet mellan forskaren och publiken. Det är i kontrasten som uppstår mellan forskarens kunskaper och allvar, och publikens förundran som glädjen i kunskapen skapas och kan växa. Om man däremot, vilket är vad programmet handlar om, gör humor av vetenskapen reduceras kunskapen till ren underhållning. Det höga tempot och bristen på fördjupning och reflektion tilltalar kanske en rastlös generation med koncentrationssvårigheter, men jag ställer mig tveksam till att det leder till något annat än förströelse för stunden. Det klassiska programmet Fråga Lund, vars varumärke man fullkomligt trashar, handlade om att företrädare för landets mest kunniga forskarelit fick möta vanliga människor, utan att tvingas slå knut på sig själva för att vara lustiga. Fråga Lund var aldrig ett program för eliten! Det var ett program där eliten mötte folket och där kunskapen sattes i centrum. Ett samhälle som inte förmår uppskatta det kan aldrig bli en kunskapsnation. Det spelar ingen roll hur mycket svaren lättas upp och hur högt tempot blir.

Jo, tittar man i dag på de äldsta avsnitten av ”Fråga Lund” blir det förstås uppenbart att programmet spelades in i en annan tid. Men komiskt knastertorrt? Absolut inte. Det var tvärtom kombinationen lärdom och humor som gjorde ”Fråga Lund” till en långlivad tittarsuccé. Genom att förmedla bred och djup kunskap i slagfärdig samtalsform lyckades programmet, sprunget ur Lundatraditionens dubbla fundament akademi och spex, gå hem runt om i Sverige. I de mest skilda miljöer uttryckte människor sin glädje över ”Fråga Lund”, förundrades över allt intressant som förmedlades där och hade sina personliga favoriter bland de lärda. Programmet personifierades av ciceronen Jan-Öjvind Swahn, folklivsforskaren som blev folkkär genom sitt stora kunnande och lågmälda humor.
Att akademisk kunskap anses så torr och mossig att den ständigt måste dammas av, plojas till och omvandlas till lattjo-lajbanunderhållning är oerhört tröttsamt. Många minns säkert valvakan 2010, där samme Luuk hade uppgiften att göra SVT:s bevakning till en fniss- och tramsfest. Uppenbarligen gick både programmakare och Luuk för långt den gången. 2014 var det åter statsvetare som, förutom politikerna, fick sätta sin prägel på vakan.

Jag håller med, och tänker på Vi i femman. Jag skrev för något år sedan en bloggpost om det programmet och Smartare än en femteklassare. Synen på kunskap i samhället och kulturen har förändrats enormt sedan början av 1970-talet då Vi i femman var ett prime-time-program. Finalen i 1972 års upplaga, där barn alltså tävlar mot varandra, innehåller mer kunskap och tar vetenskapen på större allvar än gårdagens Fråga Lund. Till och med Smartare än en femteklassare, det infantila namnet till trots, är mer kunskapsfokuserat än Fråga Lund i 2016 års upplaga. Pisaraset och kunskapskrisen får här ett ansikte. Om detta är vad svenska folket efterfrågar, om förväntningarna på forskare och vetenskapen ser ut som Fråga Lund, ja då kan vi sluta fundera på orsaken till skolans sjuknade resultat. Fråga Lund är inte lösningen, det är en del av problemet. Människan måste anpassa sig och sin kultur efter kunskapen, inte tvärtom. I alla fall inte om det är en kunskapsnation man vill bygga. Förenklingar och festliga experiment, humor och snabba klipp leder dels till att potentiella studenter som kommer till högskolan blir besvikna, dels till att vetenskapens värde reduceras till graden av underhållning. Jag har svårt att tänka mig att något går från den här typen av TV-program till biblioteket och lånar böcker för att läsa mer. Risken är mycket större att man ställer ännu tydligare krav på sina lärare i skolan att de ska förenkla och vara roligare, vilket skyndar på den tragiska utvecklingen i det svenska utbildningssystemet.

Men när det gäller ett rent folkbildande program måste tydligen kunskaper sockras med tjo och tjim. Än värre är att Luuk ger uttryck för åsikten att djuplodande program är för ”eliten”, medan allmänheten kräver förenkling och förströelse. Att människor inte skulle mäkta med den slags lärda humoristiska kunskapsförmedling som varit ”Fråga Lunds” signum vittnar om ett förakt inte bara för akademi och bildning utan även för tittarna.
Det nya ”Fråga Lund” är inte bara ett tv-program. Det är ett samhällssymptom. Vår tids ökade populism hämtar näring ur en konstruerad motsättning mellan elit och vanliga människor. Komplexa samhällsresonemang och djuplodande samtal göre sig inte besvär i Trumps och brexits nya sköna värld. I en samtid där faktaresistensen ökar och seriösa röster avfärdas såsom tillhörande en politiskt korrekt ”elit”, borde public service satsa mindre på lättsam underhållning (och aggressiv debatt) och mer på flamsfri folkbildning.

Detta är kloka och enormt viktiga ord. Främlingsfientligheten och näthatet växer ur föreställningen om att det finns en skillnad mellan en elit och vanligt folk, och vill man vända den utvecklingen måste man minska klyftan och hitta platser att mötas mellan. Den så kallade PK-eliten utgår ofta från forskning och beprövad erfarenhet, medan Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth talar till människornas känslor och odlar sitt bildningsförakt. Luuk ger omedvetet stöd till den föreställningen. Det är allvarligt, för när föreställningen om att det finns en elit väl slagit rot förlorar kunskapen sitt värde och förvandlas paradoxalt nog till ett vapen i kampen för stängda gränser. Ju mer man vet i ett samhälle där faktaresistensen växer och ignoransen och egoismen ökar, desto mindre gehör får kunskapen. Insikten om detta gör mig trött. Nästa vecka börjar det nya läsåret och en ny årskull studenter kommer till högskolan. Vad händer om vi lärare förväntas leva upp till förväntningarna som Luuk och Fråga Lund skapar på vetenskapen? Hur ska vi orka kämpa emot och hinna övertyga studenterna om kunskapens egenvärde och makten som finns i den kritiska analysens? 

Naturligtvis kan vår kritik inte gälla tv-avsnitt vi ännu inte sett. Men Luuks uttalanden inför premiären är illavarslande. I programmet ska den nyligen avlidne Swahns glasögon visas i en monter, som ett hommage till föregångaren. Ett bättre sätt att hedra Swahn och ta ”Fråga Lunds” tittare på allvar vore att lita på att kunskap inte kräver blinkande lampor för att vara intressant och att bildning är till för alla.

Faktum är att Liedman och Östenberg på goda grunder kunde ana hur det skulle bli, för de liksom jag och alla andra har ju tillgång till medierna och lever mitt i kulturen och den förändrade synen på kunskap och forskning. Och en annan skribent, som sett programmet skriver följande i Sydsvenska Dagbladet.

”Det blir hisnande experiment, oceaner av intressanta fakta – och ikväll ska jag bli full på havets botten!” Nej, det är inte MTV-showen Jackass, det är Fråga Lund: programmet från 1962 som under decennier folkbildade Sverige och som nu återupplivats.

Jag associerar till Kiviks marknad. Det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund har inte återupplivats, det har brutalt mördats. Filip och Fredrik, som gjorde Boston Tea Party som var ett liknade program, hade i alla fall den goda smaken att ge programmet en ny titel. Här snyltar man på ett varumärke och jag kan inte låta bli att fundera på vad de lärde i Lund tycker om bilden som lanseras av forskarna vid det anrika universitet? Jag tror programmet gör mer skada än nytta för bildningen i Sverige. Det som tog generationer att bygga upp kan förfärande snabbt raseras. Kunskap tar tid, och ger man sken av något annat återstår bara lättsam underhållning och förströelse för stunden. 

De kostymklädda professorerna från 1960-talets svartvita program är borta 2016. Istället är det hoppsan hejsan med KRISTIAN! – ja, programledarens förnamn står textat med versaler över hela studioväggen under ingångsmusiken. Det är skojsigt intimt! Eller inte.
”Di lärde” kallades forskarna i gamla Fråga Lund. Men lärdom är ju så 1962. Hållningen nu är allt annat än intellektuell. Stridsropet är ett obekymrat ”Det finns inga dumma frågor!” 

De lärda har 2016 uppgraderats till universitetets X-men, ett superhjältegäng med olika akademiska förmågor. Likt en cirkusdirektör ropar Kristian Luuk upp dem på podiet: ”historieböckernas häxmääästare” och ”evolutionens egen kriminalkommissaaaarie”. Vad hände med akademiska titlar? Nej, lektor eller professor eller vahettere, nu ska vi ju ha skoj!

Igår firade jag fem år som docent. Jag är stolt och tacksam för mina studier resulterat i den fina titeln, men det är ytterst sällan jag har användning för den. Det tycker jag är oproblematiskt för jag har inget behov av att bli tilltalad som docent, men det gör mig ledsen å kunskapens vägnar att få verkar veta vad som krävs och hur mycket arbete som ligger bakom titeln. Dagens studenter ser och gör ingen skillnad på adjunkter och lektorer. I deras ögon är vi alla mer eller mindre underhållande lärare. Att det skiljer åtta år av akademiska heltidsstudier mellan en adjunkt och en docent antas inte spela någon avgörande roll i dagens akademi. Den uppfattningen förändras inte med TV-program som Fråga Lund, i 2016 års upplaga måste tilläggas. Vem vill bli docent eller professor när man kan bli programledare, artist eller kändis?

Fråga Lund aktar sig helt enkelt väldigt noga för att vara svårt eller för att loda på djupet. Fråga Lund 2016 är programmet som ”kopplar grepp om vetenskapen och sen bara kramas och myser och har det trevligt i en timme”. Fråga Lund är programmet där den som på frågan ”Hur vet du det?”, svarar ”För det har jag läst i en bok” möts med ett gapskratt. 

Formatet reducerar vetenskap till programledarens tokroliga fråga till en expert som blir ganska pressad att leverera ett ja- eller nej-svar. Långt borta är forskaren som en tankens gigant, den analytiskt reflekterande filosofen i seminariediskussionens skärpa. Gunnar Wetterberg, samhällsvetare och historiker, är också ensam representant i panelen för de historisk-filosofiska ämnena, där en sådan tradition är stark.

Forskning tar tid, kunskap är aldrig enkel och vetande borde vara underhållande i sig, utan att programledaren behöver stängas in i en tryckkammare för att visa att man blir "full" om man tar sig ner till 40 meters djup. Fråga Lund plockar russinen ur kakan och kastar det andra på sophögen, vilket är ett enormt resursslöseri som dessutom ger en falsk bild av vetenskap som hotar återväxten av nya forskare. I det klassiska Fråga Lund skrattade forskarna med publiken och man möttes i kunskapen. Idag skattar man åt forskare och kunskapen förvandlas till humor. Det är tragiskt och ovärdigt och leder inte på något sätt till att lärare eller forskare blir ett mer attraktivt jobb, tvärtom. Vem vill bli skrattad åt? Ingen, men det är vad man tvingas till om man ska kunna nå ut med (skärvor och fragment av) kunskapen man skaffat sig genom åren.

För faktum är att forskarna sällan talar med varandra. Bara med programledaren. Och kanske är detta huvudproblemet: det vetenskapliga samtalet infinner sig aldrig. Programmet vågar inte lita på att publikens intresse varar mer än några minuter per fråga. Här finns ingen tid för prövandet, dryftandet och utbytet, den kunskapsbyggande dialogen. I Fråga Lund är vetenskap istället vardagens tokiga specialeffekt, forskarna en ”magisk panel, som får IQ-nivån i rummet att skjuta i höjden som en scud-missiiiil!”

Vi lever i ett debattsamtal så det är inte förvånande alls. Förmågan att dels lyssna på vad som faktiskt sägs, dels hålla sig till ämnet under mer än några sekunder, utarmas och försvinner förfärande snabbt i dagens samhälle. Fråga Lund är ett tecken i tiden och kanske är det idag omöjligt att sända ett program som liknar det klassiska programmet, men i så fall borde det vara en varningsklocka. Menar vi allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation måste problemen, som Fråga Lund är ett symptom på, tas på största allvar. 

Visst finns det tittarfrågor, men stor energi läggs på programledarens egna inspel om kiss, fortplantning, svett och fylla. Forskarna kämpar för att hitta vetenskapliga aspekter på dessa ämnen med hög flamsighetsnivå. Eller med viss bristande teoretisk stringens, tror jag en forskare skulle ha kallat det. Men att uttrycka sig så i Fråga Lund – nej det går förstås fetbort, som Kristian Luuk skulle ha sagt.

Sorg och uppgivenhet är känslan jag bär på. Försöker repa mod. Idag jobbar jag hemma. Jagar en artikeldeadline och hoppas kunna fortsätta korrekturläsningen av min bok (ber om ursäkt för mitt tjat), som handlar om just samtal och behovet av en annan syn på kunskap och som ska publiceras här på bloggen i form av en länk till en pdf, eftersom förlagsbranschen dras med samma problem som resten av medievärlden.

Kunskapsnationen Sverige, vart är vi på väg?