Moralens geologi 24

Slumpen är en explosion av möjligheter, ett kreativt överflöd som kastas ut. Och miljön som tar emot möjligheterna sorterar och bestämmer vad som fungerar och vad som förkastas. Två mekanismer eller funktioner, utan relation till varandra, som frambringar liv, utvecklar tankar och driver förändring. Det avgörande är vad som händer mellan. Det handlar inte bara om evolution. Det är en tankebild, ett analytiskt verktyg. Om vi vill. Om tanken landar rätt och om någon gör något med den, då fungerar det så. Annars blir det bara ett ord i mängden, som möts av tystnad. Likt en sekvens av vårt DNA som i den miljö människan befinner sig i just nu är meningslös, men som för kommande generationer mycket väl kan visa sig vara en framgångsfaktor. Så vill jag se på kunskap, som en relation, som någon som sker mellan. Mellan kreativa tänkare och en receptiv och nyfiken Ett hållbart samhälle skapas just så, mellan slump och miljö.

On the one hand, modifications of a code have an aleatory cause in the milieu of exteriority, and it is their effects on the interior milieus, their compatibility with them, that decide whether they will be popularized. Deterritorializations and reterritorializations do not bring about the modifications; they do, however, strictly determine their selection. On the other hand, every modification has an associated milieu that in turn entails a certain deterritorialization in relation to the milieu of exteriority and a certain reterritorialization on intermediate or interior milieus. Perceptions and actions in an associated milieu, even those on a molecular level, construct or produce territorial signs (indexes).

Varken slumpen eller miljön kan styras. Förändringens riktning går aldrig att styra mot ett på förhand definierat mål. På marginalen, om man har tur, kan riktningen påverkas, men processen kan aldrig kontrolleras. Ju förr vi inser det desto bättre, för alla vi som lever nu och för framtida generationer. Plötsligt står vi inför en situation där allt mer av det vi har för handen måste läggas åt sidan på grund av ryska u-båtar eller ebola. Virusepidemier är ett resultat av slumpen, det kan alla förstå. U-båtar däremot, är svårare att acceptera, men är på exakt samma sätt ett resultat av en komplex process vars utfall genereras mellan. Putin må se ut och agerar definitivt som ett resultat av rationella (kontrol)handlingar, men är det inte. Kultur går lika lite som natur och geologi att styra!

Det finns ingen kod som kan programmeras och ingen hårdvara som kan manipuleras. Slump (orden, tankarna och enskilda handlingar) är uttryck för deterritorialisering och miljön (naturen eller kulturen) för terriotrialisering. Två ytterlighetspunkter längs ett kontinuum. Båda behövs och livet är beroende av att samspelet mellan fungerar. En strikt kontrollerad värld är en värld av död. Och en värld utan struktur, där allt bara kastas ut i tomma intet är liktydigt med kaos som ingen enskild del kan överleva. Balans i samspelet mellan är vad som skapar resiliens, hållbarhet och reproduktion av liv, tankar och ett samhälle där många kan finna sin plats. Det är vad jag ser mellan raderna i den text jag reflekterar över och tänker med. Jag har inget annat mål med dessa bloggposter än att tänka och skriva. Resultatet förvånar mig ibland, för jag trodde jag visste vart vi var på väg, men när jag tittar på texten när den väl är klar handlar den om något helt annat.

This is especially true of an animal world, which is constituted, marked off by signs that divide it into zones (of shelter, hunting, neutrality, etc.), mobilize special organs, and correspond to fragments of code; this is so even at the margin of decoding inherent in the code. Even the domain of learning is defined by the code, or prescribed by it. But indexes or territorial signs are inseparable from a double movement.

Dubbel rörelse, det är vad kulturvetenskap handlar om. Studier av rörelse, i rörelse. När jag presenterar mina forskningsresultat gör jag det för en publik som tillsammans med mig är med och skapar kulturen som jag studerar. Alla möten påverkar. Det gäller mig på samma sätt som det gäller dem som tar del av resultatet. Kultur är det som hålls samman, är den där hummern som dök upp i den förra bloggposten i serien. Kultur förstås bäst som dubbel artikulation, som något som finns mellan.

Since the associated milieu always confronts a milieu of exteriority with which the animal is engaged and in which it takes necessary risks, a line of flight must be preserved to enable the animal to regain its associated milieu when danger appears (for example, the bull's line of flight in the arena, which it uses to regain the turf it has chosen). A second kind of line of flight arises when the associated milieu is rocked by blows from the exterior, forcing the animal to abandon it and strike up an association with new portions of exteriority, this time leaning on its interior milieus like fragile crutches.

Flyktlinjer är möjligheter, som om de landar i en nyfiken och bejakande miljö kan ge upphov till förändring. Flyktlinjer är resultatet av slump, liksom miljön där de uppstår. Men det som händer mellan går att påverka, fast bara på marginalen. Jag kan varken kontrollera mitt tänkande eller den miljö där jag tänker. Men jag kan välja hur och när jag uttrycker tankarna och vilka tankar jag väljer att kommunicera, var och när. Samma gäller dig som läser detta och alla andra. Tillsammans skapar vi samhället. Kultur är det som händer mellan oss och mellan det vi gör och världen. Ödmjukhet behöver vi därför, mer än något annat, för att överleva på sikt. Hybris straffar sig alltid. Och hybris är tron på att jag kan klara mig själv, att jag är bättre än alla andra eller att det är jag som är min egen lyckas smed. Hybris är villfarelsen att komplexa processer (så som skola, utbildning eller kultur) kan kontrolleras. Hybris är införandet av betyg i fjärde klass, är målsäkring av utbildning, är prognoser för framtiden, är allt som handlar om att kontrollera det som bara kan accepteras. Vi är alla följare. Förstår vi det har vi kommit en bra bit på väg mot ett mer hållbart samhälle.

When the seas dried, the primitive Fish left its associated milieu to explore land, forced to "stand on its own legs," now carrying water only on the inside, in the amniotic membranes protecting the embryo. In one way or the other, the animal is more a fleer than a fighter, but its flights are also conquests, creations. Territorialities, then, are shot through with lines of flight testifying to the presence within them of movements of deterritorialization and reterritorialization. In a certain sense, they are secondary. They would be nothing without these movements that deposit them.

Sekundär, det är djurens och människans öde. Vi tror oss vara kungar, men som alla vet är den kung som tror sig ha makt över folket en dåre. Makt är en relation, liksom kultur och kunskap. Vi skapar varandra och alla har att anpassa sig efter den föränderliga miljö där vi råkar befinna oss. Vi kan önska oss något annat, att allt (inklusive vi själva) vore annorlunda, men det nyttar inget. Tänk om bara ... Nej, tänk om. Vi har det vi har och kan bara göra det som fungerar. Viljans makt må vara stark, men om vi önskar det omöjliga och lägger alla ägg i den korgen är vi förlorade. Nyckeln till hållbarhet är således: Ödmjukhet inför världens komplexitet och oöverblickbarhet. Slumpen är en faktor att räkna med, men inget som går att kontrollera. Det gäller även miljön. Vad som händer mellan kan vi dock lära oss hantera och kanske förändra, men bara på marginalen.

In short, the epistrata and parastrata are continually moving, sliding, shifting, and changing on the Ecumenon or unity of composition of a stratum; some are swept away by lines of flight and movements of deterritorialization, others by processes of decoding or drift, but they all communicate at the intersection of the milieus. The strata are continually being shaken by phenomena of cracking and rupture, either at the level of the substrata that furnish the materials (a prebiotic soup, a prechemical soup ...), at the level of the accumulating epistrata, or at the level of the abutting parastrata: everywhere there arise simultaneous accelerations and blockages, comparative speeds, differences in deterritorialization creating relative fields of reterritorialization.

Kultur kan förstås som ett slags strata, sedimentlager staplade på varandra. Kunskap kan ses som ett strata, för det jag skriver bygger på tankar från andra. Jag står på jättars axlar och kan bara hoppas att mina tankar kan vara till hjälp för någon annan, att tänka egna tankar, som någon annan kanske har nytta av. Några garantier finns dock aldrig. Därför detta tjat om ödmjukhet, för min och för din, för vår och för alla andras skull. Tillsammans bygger vi vår värld, som vi sedan gemensamt är beroende av för vår överlevnads skull. Tillsammans, på gott och på ont, oavsett hur du eller jag ser på saken är vi sammanlänkade, via kultur, och utkastade i en hotfull och föränderlig värld, som vi kan (och gör redan idag) påverka, men bara på marginalen.