Har inte riktigt hämtat mig än. Dagens första Key Note på NU2014, av Christina Segerholm, bjöd på en hisnande intellektuell resa och innehöll en svidande kritik av utformningen och ekonomistyrningen av landets högre utbildning och det kvalitetsfokus som från och med 1993 års högskolereform introducerats på landets universitet och högskolor. Lugnt och metodiskt gick hon igenom reformerna som avlöst varandra med jämna mellanrum, men vars fokus bara blivit tydligare och tydligare. Nästan som det fanns en ande i maskinen som med allt mer förfinad precision lyckats med uppsåtet att överföra makten över vetandet, från lärarna/forskarna, till politiker och marknaden. Tricket som använts, men som troligen är mer en effekt av helheten än något annat, är ordet KVALITET. Ett till synes oskyldigt ord, som ingen med bibehållen auktoritet kan kritisera. Alla vill ha bättre kvalitet, ingen mindre. Och rädslan för att individers kredibilitet och reliabilitet ska ifrågasättas gör att ingen vågar säga det som behöver sägas, lyfta frågan som skulle rasera hela bygget: Vad är kvalitet?
Frågan om vad kvalitet är har forskare och filosofer reflekterat över i tusentals år, utan att komma fram till något definitivt svar. Sanningen är alltså att svensk högre utbildning bedrivs i villfarelsen att kvalitetsfrågan lösts, vilket är en omöjlighet. Alla förstår det om de bara tar ett steg åt sidan och reflekterar över grundproblemet, analyserar processen och tänker kritiskt på vardagen i akademin och verksamheten som bedrivs där. Detta gjorde Segerholm i sin föreläsning, med den äran. Så klokt, så viktigt och så befriande!
Utvärderingar gör något, har en helt egen effekt på oss människor. Där, i den taken, i det konstaterandet, inleddes anförandet. Utvärderingar riktar vår uppmärksamhet, styr vårt fokus. Utvärderingar får oss att ända beteende, omfördelar resurser, inför nya termer och begrepp (som i sin tur också förändrar ...). Utvärderingstanken förändrar i praktiken vårt sätt att tänka om, se på, och förstå oss själva och vårt uppdrag. UTVÄRDERINGAR ÄR ALDRIG OSKYLDIGA, det var andemeningen! Utvärderingar påverkar oss, mycket mer än vi i vår vildaste fantasi kan föreställa oss. Det är insikten jag tar med mig och påminner mig om att upprepa och påminna mig om, ofta i fortsättningen.
Begreppet kvalitet introducerades i utbildningspolitiken där, runt 1993, när jag var nybliven student. Och sedan har processen rullat på. Först obemärkt, sedan i vissa tider snabbt, och ibland med större motstånd. Men tendensen blir oerhört tydlig när man får det presenterat på det sätt som Segerholm framställer det. I vardagens larm finns inte tid för något annat än känslan av växande frustration över att det för varje år som går blir svårare och svårare att undervisa, med kunskapen och lärandet i fokus. Även om det uppdraget aldrig förändrats har kvalitetsfokuset fått den effekten. Och när problemen visar sig, när kunskapen utarmas och utfallet blir sämre kunskaper, då är den enda lösningen som erbjuds, mer an samma som försatte oss i den alarmerande situation som vi nu har att hantera.
Segerholm menar att vi är och har varit oerhört lydiga under processens gång. Vi har bockat och nigit och inrättat oss och verksamheten efter kraven uppifrån och utifrån. Orsaken till det är ett annat, till synes oskyldigt inslag i utbildningspolitiken, en av innovationerna i 1993 års reform: STUDENTPENGEN, som gör att lärosätena tvingas konkurrera om de krympande resurser som står till buds. Högre utbildning och forskning är idag, precis som all annan verksamhet, ekonomiserad och styrs med hjälp av olika belöningssystem vars konsekvens är lydighet och underordning. Med kvalitet som vapen, i jakten på fler studenter, konkurrerar idag lärosätena mot varandra, inte om kunskap av bästa sort, utan om studentpengar. Kvaliteten används för att locka till sig nya och fler studenter, och i den processen pressas kunskapen ur fokus. Inte för att någon vill det, men för att det är så det blir när kunskapen inte ställs i centrum!
Högre utbildning är en högst komplex verksamhet, som idag liksom i resten av samhället utgår från den felaktiga grundpremissen att människan är helt igenom rationell, och att om vi bara får bättre metoder och system för kontroll, så kommer målen att nås. Och MÅLEN är i fokus. Målen ska nås, målen om bättre kvalitet. Alla vet, men ingen tänker på det, att kvalitet som mål betraktat är värdelöst, omöjligt och helt förkastligt. Kvalitet är ett mångtydligt begrepp, omöjligt att styra en så pass komplex organisation som högre utbildning eller forskning, mot. Kunskap kan bara växa underifrån, i dynamiska, icke-linjära, kollektivt ömsesidiga processer. Inget av det syns i någon av reformerna som gicks igenom i föreläsningen. Tvärt om är det som alla problem och invändningar har vänts mot kritikerna, för så fungerar den där anden i maskinen. Den där ondskefulla kraften som Bruno Latour kallar Double-Click Information. Och när komplexiteten bortträngts kan problemen skyllas på elever, lärare, forskare, på alla andra än dem som verkligen har ansvaret: Politikerna och marknaden. Makten regerar genom att söndra, på klassiskt maner. Nu med begreppet kvalitet som vapen och utvärderingarna och ekonomistyrningen som medel.
När kvalitetsbegreppet införts följer anat slag i slag. Kvaliteten i fokus leder till att målen blir viktigare och med målen följer kraven på uppföljning, utvärdering och kontroll av processen. Och när detta väl implementerats och accepterats som en självklar del av vardagen inom högre utbildning blir processen självgående och när kunskapen sjunker och utarmas i samhället, när arbetsgivarna säger att de har svårt att finna kompetens blir det naturliga lösningen: MER AV SAMMA, som försatte oss i problemet från första början.
Vi talar om och tänker på KVALITETSDRIVANDE åtgärder, det är en effekt av reformen. Kunskap ska bjudas ut på en marknad, vi ska konkurrera mer med varandra som individer, organisationer och länder. Och när det visar sig inte fungera tvingas lärarna och lärosätena att acceptera att de har ansvaret för utfallet, för kunskapen, för kvalitetens upprätthållande. För det är så systemet är riggat, dock inte omedvetet (hopas jag, innerligt), utan snarare som ett slags inbyggd effekt. Och den som har ansvar kan ställas tillsvars, vilket Segerholm visar också är vad som skett. Anmälningarna mot lärare och lärosäten som inte levt upp till studenternas förväntningar har ökat lavinartat. Alla lärare känner igen sig i situationen där vissa studenter väljer att förhandla om betyget, istället för att ägna sig åt studier, åt att ta ansvaret för sitt eget lärande. Jag förstå studenterna bättre nu, men jag kommer aldrig att acceptera det beteendet, det sättet att agera och tänka. Felet ligger i systemet, inte hos studenterna. Och problemet är kollektivt, det berör oss alla, för det är vi som samhälle som i slutändan tvingas leva med och hantera effekterna av utbildningsreformernas förändrade fokus, från kunskap till kvalitet.
Det kan och får aldrig vara så att lärare eller lärosäten avkrävs ansvar för underpresterande studenters misslyckande! Då har vi ingen HÖGRE utbildning längre, då har vi något annat. Och är det detta vi vill, då är det okej, det måste vi som arbetar som lärare acceptera. Men det är inte de signalerna jag får. Det är inte detta som sägs vara uppdraget. Alla talar om kunskapen, kompetensen och betonar hur viktigt det är. Därför skriver jag om detta. Därför kämpar jag, för kunskapen, mot allt och alla som utgör ett hot mot den. Kunskapen i centrum! Det finns inga genvägar!
Kvalitetsutvärderingar, slutligen. Vad gör de med oss och vårt sätt att tänka, med vardagen på landets högskolor och universitet? Om detta talade Segerholm också. Hon pekade på några tydliga och utifrån ett kunskapsperspektiv tragiska konsekvenser eller glidningar. Från ... till ... Först vill jag bara påpeka vilken makt som ligger i systemet, för den som inte lyckas visa god kvalitet blir av med sina examensrättigheter, sina pengar och hela organisationen. Det spelar ingen roll vilka argument man lutar sig mot, makten har kontrollen över kunskapen och det finns inte utrymme för att ställa frågan: Hur går det, egentligen? Blev det som ni tänkte? Har vi en kunskapsskola, världens bästa utbildning och forskning? Den frågan ska inte riktas till lärarna, den måste riktas till politikerna och till marknaden, till alla dem som vill ställa lärarna och lärosätena till svars, utan att ge dem makten att göra det man vet fungerar.
Högre utbildning betraktades en gång som en samhällsinvestering, tänkt att bära frukt i framtiden. Idag har kunskap och utbildning kommit att bli en rättighet för individen. Dagens studenter investerar sin tid och har rätt att utkräva ansvar om utbildningen inte faller dem på läppen, om utfallet inte lever upp till deras förväntningar.
Det fanns en gång en likvärdighetsprincip i det svenska utbildningssystemet, en ambition om att det inte skulle spela någon roll var man fick sin utbildning. En tanke om att alla hade rätt till samma utbildning, samma kvalitet och samma resurser. Idag är det konkurrens som är lösningen på alla problem och kungstanken som leder verksamheten. Det har blivit upp till den enskilde att se om sitt hus och bevaka sina intressen.
En annan tydlig förskjutning är från tillit till akademin, forskarna och läraren, till misstro mot forskare. Lärare och kunskapens försvarare betraktas som särintressen, vars krav hotar kvaliteten.
Från bildning som mål för högre utbildning, till en syn på kunskap som en produkt. Från studentens ansvar för lärandet, till läraren och lärosätet.
Vi har rört oss från en syn på kunskap som en ömtålig relation, som behövde vårdas ömsesidigt, till en syn på utbildning som ett juridiskt bindande kontrakt, som gör det möjligt att ställa lärare till svars för underpresterande studenters misslyckande med att klara sin utlovade examen.
Det har blivit viktigare att vara bäst, an att vara bra och ha rätt. Kvaliteten har blivit viktigare än kunskapen. Inom dagens system och med maktens goda minne är det inte längre någon som tar ett etiskt ansvar för innehållet, till vad som är god undervisning och forskning. Form och yta, utvärdering och kontroll, mätbarhet och annat är det enda som premieras. Den som står upp för kunskapen ses som ett problem.
Det är problemet i och med högre utbildning idag! Att lärare berövats sin moraliska kompass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar