Vissa saker, eller snarare väldigt många saker, det mesta och kanske det viktigaste, kan man bara få syn på genom att titta bredvid. Titta upp på himlen en stjärnklar natt, leta efter någon ljussvag stjärna, försök fokusera den och den försvinner. För att se stjärnan måste titta bredvid. Tycker om den liknelsen, den bilden. Det är en pedagogisk bild av ett tänkande som vi är på god väg att utrota från akademin och den högre utbildningen, inte bara, i Sverige. Det är inte bara trist, det är olyckligt, tragiskt, ja fullkomligt förödande. Ändå ångar det på. Mot bättre vetande renodlas vetenskapen. Bara kunskaper och insikter som rakt och enkelt kan kommuniceras accepteras som vetenskap. Bara den som kan förklara hur det är, accepteras som forskare. På det sättet byggs ett elfenbenstorn på en (lös och högst förrädisk) grund av (internt cirkulerade) citeringar, strikt formaliserade artiklar och erhållna forskningsmedel. Den som publicerar artiklar och citerar rätt belönas av systemet med pengar för att fortsätta på den inslagna vägen. Allt som sticker ut, den som ställer obekväma frågor eller väljer publiceringskanal efter budskapet och anpassar forskningen efter kunskapsmålet, kort sagt: den som sticker ut som annorlunda, den som avviker, hen motarbetas. Bara kunskap som kontrollerats och godkänts av medlemmarna av den högsta kasten tillåts strömma genom de etablerade, sanktionerade, formaliserade och strikt kontrollerade kommunikationskanalerna.
Bara de klarast lysande stjärnorna intresserar man sig för. Och det gäller både på den akademiska himlen och i djungeln av hypotetiska studieobjekt. Bara det som är klart och tydligt och bara den som har många lojala följare accepteras. Vi kallar det kvalitet, men det är ett fabricerat resultat som drivits fram av en i kulturen inneboende drift mot effektivitet och klarhet. Otydlighet har människan skytt som elden och det enkla är ALLTID bättre än det komplext motsägelsefulla. Skälet till detta har inget med världen där ute att göra, det har med en djupt känd mänsklig önskan om inre ro. Allt som hotar den interna ron måste utrotas. Trygghet, säkerhet, garantier, kontroll, målsäkring, överblickbara karriärvägar och så vidare är alla samma andas barn. Och människans kollektiva kraft och förmåga att omforma världen (både den fysiska, den kulturella och den imaginära) är enorm! Därför går det att komma en lång bit på väg mot målet, en helt igenom förklarad och överblickbar värld utan hot och osäkerhet. Nästan ända fram går det att komma. Nästan. Ändra fram till drömmarnas mål kommer vi dock aldrig, av det enkla skälet att det är inte så världen fungerar. Bara för att människan har makt och förfogar över häpnadsväckande verktyg och teknologier betyder inte att livet och framtiden kan kontrolleras.
Lyssnar vi BARA på dem med makt. Tar vi BARA till oss sanktionerad och kontrollerad kunskap. Letar vi bara efter det som lyser klart och tydligt. Bevare oss, för då kommer vi förr eller senare att stå där kollektivt förbryllade och undra vad som hände. Vi visste inget, förstod inte, kommer makten och vetenskapen helt säkert att säga, sedan, efter det som händer. När vi står inför fullbordat faktum. När ebola spridit sig från det fattiga och bortglömda Västafrika och utplånat delar av västvärlden. När naturen tagit hämnd på det moderna projektet och förändrat klimatet så att stora delar av världen blivit obeboelig. Eller när bakterierna blivit resistenta på grund av vårt obegränsade behov av billigt kött. Titta bredvid, ropar jag och många med mig. Lägg örat mot jorden, kulturen, livet och lyssna i bruset efter tecken på sådant som skulle kunna bli. Rikta blicken mot mörkret, marginalerna, se det till synes obetydliga. För där finns förändringens källa. Det som sedan växer sig starkt börjar alltid som något obetydligt, märkligt, avvikande, konstigt eller oväsentligt. Alltid, överallt, är det så. Vi vet, men eftersom den insikten är svår och ibland smärtsam, bortser vi från myllret, komplexiteten, paradoxerna och motsägelsefullheterna, för att det är enklare, roligare och för att det känns bättre att koncentrera sig på det vi vet, på det som vetenskapen säger ska hända och som politikerna lovar oss.
Det enkla och klara, det överblickbart säkra, det entydiga och trygga. Det vi VET, det som går att BEVISA. Låt oss reflektera över det. Vad är det egentligen? Är det möjligt, rimligt, klokt att satsa allt på det kortet. Kärnkraften sägs vara säker, nu är den det, på riktigt. Fast det sa man förut också. Vad säger att vi ska lita på den som hävdar att det är annorlunda nu, egentligen? Och om det skulle visa sig att hen har fel, vem får då leva med konsekvenserna? Den enkla svaret är att det får vi göra, alla vi tillsammans. Den som lovade kan ställas inför rätta, men hur ser påföljden ut för någon förött den enda plats i Universum där människan kan (över)leva, som människa, med allt vad det innebär? Fast det är inte vi som får leva med konsekvenserna, det får våra barn och barnbarn göra, om det överhuvudtaget går att leva på jorden, om mänskligheten överlever. Om detta vet ingen något, för framtiden existerar inte, hur mycket vi än vill att det ska vara så. Framtiden skapas av oss, här och nu.
Titta bredvid. Fatta att den egenskapen, förmågan att se i mörker, att söka efter och upptäcka potentiella hot är en egenskap som behövs. Som den trogne läsaren av Flyktlinjer förstår talar jag om kulturvetenskap, om humaniora. Om hermeneutiska och fenomenologiska, posthumanistisk och objektorienterad ontologi. Vetenskaper som handlar om det dunkla, om det komplexa, om det vi inte vet, om det som inte går att nå (konventionell) kunskap om, om livets paradoxer och dess oöverblickbarhet. Titta bredvid, för det som är klart lysande ser du ändå. Och det går inte att undgå den konventionella vetenskapen. Nobelpris, ansedda tidskrifter och experter finns överallt. De pockar på uppmärksamhet, kräver att vi lyssnar och följer dem. Titta bredvid. I mörkret, på platser där ingen ekonomisk verksamhet pågår, utanför storstäderna, i vägrenen.
Fokusera inte det du omedelbart ser. Titta bredvid. Acceptera mörkret, det dunkla, det som är komplext, motsägelserna, som FÖRUTSÄTTNINGAR istället för som problem. För det är inga problem som har några lösningar. Det kanske kommer som en obehaglig överraskning för någon, men det är ett faktum att vi alla ska dö en gång. Vi kan välja att blunda för det, men när den dagen kommer finns inget annat att göra än att acceptera faktum. Vetenskapen håller på avmystifiera världen, och i kölvattnet av den utvecklingen följer skolan och den högre utbildningen efter. Båda processerna samverkar, ger upphov till resonans, och sedan står vi där handfallna och förvånade när vi upptäcker att kunskapen utarmats, att ingen vill träda in i nätverket som byggts upp (eller det handlar snarare om ett slags pyramidspel) för att förnedra sig, för det handlar som alltid när maktordningar etablerats om att smörja makten och putsa experternas egon. Det har fungerat, ingen tvekan om det. Men kommer det att fungera, kommer systemet att kunna lösa problemen som systemet är upphov till?
Kanske kommer det jag oroar mig för aldrig att bli, men det vet vi först sedan. Det som är, det vi vet, räcker för att jag ska oroas. Jag har lärt mig se bredvid och det jag ser är inte vackert. Jag har tillgång till kulisserna, till bakgårdarna, avskrädeshögarna, mörkret och det dunkla. Och det som växer där kan mycket väl, men aldrig säkert, växa och bli till hot. Poängen är att jag inte vet, för ingen vet. Men jag vet i alla fall det, att det finns något i mörkret, något reellt, även om det inte syns på radarn. Jag har lärt mig förstå betydelsen av det som finns där och jag förstår hur det fungerar. För det är det jag studerar. Kulturen jag forskar om är lika verklig och ger upphov till konkreta konsekvenser på samma sätt som andra ämnens studieobjekt. Utan andra vetenskaper har jag svårt att förstå det jag ser. Problemet är att kulturvetare lyssnar och lär, men blir inte lyssnade på och deras kunskaper erkänns inte som kunskap. Därför går samhället miste om kunskap, förståelse och verktyg som mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnads skull.
Världen behöver återförtrollas, även om vi kanske inte förstår det just nu. Världen består av mer än det vi vet och ser och tror. Kulturen är ett myllrande, dolt landskap som människan bara utgör en liten del av. För att studera det och för att förstå krävs ödmjukhet inför världens komplexitet och människans litenhet och sårbarhet. Det saknar jag, inte bara i vetenskapen! Titta bredvid, acceptera det du måste och förändra det du kan, men framförallt skaffa dig förståelse för och mod att inse skillnaden. Enkelt är det inte, men det är heller inte svårare än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar