Om vi tar Göta Kanal som exempel. Vad är det för plats? Det är en plats man rör sig genom, antingen på vatten eller på land, antingen i egen båt eller i någon av de 12 (tror jag det var) passagerarbåtarna som trafikerar kanalen. Göta Kanal kan också upplevas på land, i husbil, egen bil eller genom att bara ta sig till någon av aktiviteterna som finns i anslutning till vattnet. Rörelse är ett nyckelord här, man åker inte till en plats, är där och sedan åker hem. Man följer med flödet och ser attraktionen som en helhet, eller som många olika attraktioner utlagda på rad. Göta Kanal bolaget som äger kanalen ser ett värde i att företagarna sluter sig samman och marknadsför sig på samma sätt, som en attraktion. Och det är de inte ensamma om. Samma sak gör man i Limfjorden i Danmark. Det finns ett mervärde i detta för den som ska turista och det ökar möjligheten att nå ut för företagen. Det borde med andra ord vara självklart att arbeta på det sättet.
Det som är självklart i teorin är dock inte självklart i praktiken, för både bland företagen längs Göta Kanal och runt Limfjorden börjar man snart konkurrera sinsemellan. Först går man samman och ser fördelar, sedan, efter ett tag, slutar man dela med sig och börjar konkurrera istället. Det är som om det inte finns någon möjlighet att tänka i fler än en dimension, när man väl är igång och verksamheten rullar. För när företagen i sammanslutningen börjar konkurrera med varandra löses nätverket upp och alla förlorar de fördelar som finns i att tänka kollektivt. När vi ska bli bäst, eller vårt företeg jagar marknadsandelar, börjar man slå ut vandra. Allt i ett fåfängt försök att bli stört, bäst och vackrast. Men sedan då, vad händer och vad gör man då? När man blivit bäst? Då står man där ensam och risken är stor att turisterna som sökte sig till området man samverkade kring har tappat intresset. Alla förlorar på detta.
Ett turistnätverk måste tänka annorlunda än bilmärken som kanske har något att vinna på att kämpa om positioner på marknaden för bilar i premiumsegmentet. Där, i den typen av företagande, finns det kanske vinster att göra på att vässa sig och konkurrerar, men en turist tänker och agerar på HELT andra sätt än en bilköpare, även om det är samma individ. Konsumtion är inte en och den samma, det står fullkomligt klart efter åren i detta projekt. Pengarna som finns att tjäna inom turismen är en annan typ av pengar. Längs Göta kanal flyter pengarna likt vattnet längs hela destinationen och ju längre intresset för helheten kan hållas uppe desto bättre är det för alla som finns och verkar längs kanalen. Om en plats eller ett företag slutar tänka på helheten och istället satsar allt på att få ut mesta möjliga av dem som kommer till denna plats, detta företag, då kanske det fungerar just där. Men för kanalen som varumärke och som helhet är det bättre att jobba tillsammans, långsiktigt, för att stärka intresset för helheten. Här kan man få genom att ge, för när intresset för helheten ökar når man oändligt mycket längre ut och når fram bättre i mediebruset med marknadsföringen än vad var och en på egen hand kan lyckas med. För att lyckas måste man samverka inom nätverket, för att kunna konkurrera med andra nätverk, andra attraktioner. Om kakan växer får alla mer att äta, och det gör den om man samverkar. Konkurrerar man är risken stor att kakan istället krymper och då förlorar alla, även om några få företag lyckas i relation till liknande företag i närområdet.
Konkurrens finns även på andra håll. Inte minst inom utbildning, där högskolor ska konkurrera om studenterna och där utbildningarna på respektive högskola ibland också konkurrerar. Studentpengen som infördes på 1990-talet har ekonomiserat högre utbildning och med ens hände något. Kunskaperna sjönk, för i och med att högskolorna måste konkurrera förflyttades fokus, från innehållet till marknadsföringen och varumärkesbyggandet. För utan studenter inga pengar. Först måste man locka studenterna till lärosätet, sedan kan man jobba med kvalitet och innehåll. Den prioritetsordningen och det tänkandet finns inbyggt i systemet. Även om ingen vill att det ska vara så blir det i praktiken på det sättet.
Studenternas intresse för studier omriktas också av detta tänkande, för idag läser man i första hand för att lyckas bättre på arbetsmarknaden. Och när studenter börjar tänka så förvandlas högskolan till ett hinder man måste övervinna för att nå sina drömmars mål. Det är en dåligt grund för studier på högskolan. Följaktligen sjunker kunskaperna och kvaliteten, i reella tal. Inte sinsemellan (mellan studenterna eller mellan högskolorna, men inom högskolesektorn som helhet. Studier och forskning liknar med andra ord på många sätt ett turistnätverk. Visst kan det vara peppande att tävla med någon jämbördig, men om det blir viktigare att vinna eller vara bäst, då förlorar alla. För det sättet att tänka och agera flyttar fokus från det som är bra på sikt och det som är hållbart. Utbildning handlar om kunskap, om innehåll. Och kunskap är en ömtålig kvalitet som påverkas menligt av att manglas genom konkurrensens valsar.
Allt handlar om vad som är det långsiktiga målet, om vad man vill uppnå egentligen. Vill man bli bäst, eller vill man leva ett långt, bra och innehållsrikt liv? Vill man satsa på sig själv, eller på helheten man verkar inom? Det är de viktiga frågorna, som ofta inte hinner ställas när ekonomins hjul snurrar allt snabbare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar