När jag klev av tåget var det som en explosion av minnen som slog emot mig. Jag var här i våras senast. Nu är det höst. Under sex år bodde jag här, i princip, halvtid. I en annan tid, ett annat liv, en annan jag. Tacksam för de där åren, för att jag vågade och fick ta chansen. Utan åren i Umeå, utan etnologin och allt som hänt hade jag varit en annan. Kanske hade det varit lika bra, men jag är tacksam för den jag är, för mitt liv idag, för att jag kan resa och för att jag har ett arbete som ger mig massor tillbaka.
Första gången jag kom till Umeå gjorde jag det med lastbil. Hade jag suttit vaken i princip hela natten. Jag var spänd och fylld av förväntan. Jag var nybliven doktorand, skulle träffa min handledare, var mitt uppe i min deltagande observation, på väg in i den akademiska världen. Då kände jag mig ovärdig. Idag känner jag något helt annat inför akademin, som numer är min värld. Den har också förändrats, minst lika mycket som Umeå och jag. Men inför akademin är mina känslor mycket mer blandade. Kluven, minst sagt. Jag har vigt mina bästa år och satsat allt på akademin. Även om jag trivs med mitt arbete idag känner jag mig sviken. Detta var inte vad jag lovats. Idag får jag göra helt andra saker än mina lärare gjorde. Mitt ämne etnologi håller på att nedmonteras, inte för att kunskapen inte behövs utan för att den inte anses lönsam.
Synen på kunskap i dagens samhälle stör och irriterar mig, enormt mycket. Kunskapens nytta, i de banorna har jag inga alls problem att tänka. Men när kunskap förväntas ge direkt ekonomisk avkastning känns det som jag lever på en annan planet, som om jag inte hör hemma, som om jag och mina kunskaper är oönskade. I mina mörkaste studenter är det så jag känner. Inte alltid, långt ifrån. Idag väljer jag att lämna det tankespåret. Väljer jag att tänka på det jag är här i Umeå för att göra. Jag ska delta på en konferens, på NU2014. På hemsidan står det.
NU-konferensen är Sveriges största mötesplats för alla med intresse för högskolepedagogisk utbildning och utveckling. Under de tre oktoberdagarna i Umeå får du möjlighet att samtala med många andra som är intresserade av lärande, undervisning samt högskolepedagogisk forskning och utveckling. Konferensen erbjuder en bred inblick i aktuella högskolefrågor och ger dig möjlighet att knyta kontakter med studenter, lärare, forskare, IT-pedagoger och –utvecklare, företag, utbildningsansvariga på olika nivåer och många andra.Ser fram emot dessa dagar. Förra gången konferensen gavs var det i Göteborg och jag var mycket nöjd med de dagarna tre. Åkte hem därifrån sprängfylld med kunskap, oerhört inspirerad och glad. Då höll jag i ett rundabordssamtal, vilket jag ska göra även denna gång. Då som nu handlade det om kunskapsutveckling i mellanrum. Den gången var mitt fokus på mellanrummen. Denna gång fokuserar jag mer på formen, på samtalets bortglömda möjligheter och på bildning. Två aspekter av akademin som är lika hotade av den marknadslogik som sprider sig och som riskerar att utarma inte bara kunskapen utan hela samhället. Ekonomiseringen av kunskap är inte hållbar! Idag kämpar företag för rätten att få PRODUCERA kunskap. Det skrämmer mig, på allvar. Företag ska inte producera kunskap, i alla fall inte kunskapen som ska garantera samhällets långsiktiga överlevnad. Riskkapitallogiken är förödande för allt vad långsiktighet heter. Kunskapen ska stå i centrum i skolan och den högre utbildningen, forskningen. Inte ekonomin och vinsten. Företag ska ANVÄNDA kunskap, ska omsätta vetande i handling och nyttiga produkter, inte producera den. Vinstdrivande utbildningsföretag är fel på så väldigt många olika sätt!
Igår var jag på ett möte med forskarkollegor. Vi talade om att bygga ett kunskapscenter med fokus på tvärvetenskapliga aspekter på hållbarhet, med utgångspunkt i Vänern. Där vi borde tala forskning, kunskap och utbyte av erfarenheter talade vi pengar. Pengar har seglat upp som den centrala forskningsfrågan. Det oroar mig. Forskare ska inte ha pengar som huvudfokus, för då har ekonomiseringen gått för långt. När pengar är det avgörande kommer kunskapen att underordnas och forskare tingas att anpassa målen i sökandet efter krav på lönsamhet. Marknadens kortsiktiga behov prioriteras framför samhällets långsiktiga behov. Och har man bara pengar är det få som bryr sig om vad man gör. Det är när man landat projektet det firas och dricks champagne, kallas till presskonferens och jublas. När resultaten presenteras är fokus på annat, på andra lyckosamma forskare, på nya projekt, nya löften. Kunskapen hamnar allt mer i bakgrunden, och när kunskapen inte underordnar sig ekonomin, då tvingas forskare välja ekonomin. Galet, men det är så det ser ut idag!
Kanske (låt oss göra ett försök) är rubriken på denna bloggpost. Det är min syn på kunskap. Det är så jag menar att forskare borde tänka och agera, istället för att tvingas konkurrera med varandra om pengar som bara ett fåtal kan komma till del. Forskare ska inte tävla, forskare ska samtala och utbyta kunskaper. Forskning handlar om att utveckla kunskap, inte om att kränga den på en marknad.
Kanske, gillar det ordet, den livshållningen. Låt oss göra ett försök. Vi vet i te var kunskapen finns innan vi hittat den, så kom, låt oss göra ett försök. Kanske den finns här, eller där. Kanske. Utan krav på prestation vågar man mer. Och om den premieras som lyckas i SÖKANDET efter kunskap, istället för den som vinner TÄVLINGEN om medel, kommer det att öka chanserna att vi får mer användbar (i betydelsen långsiktigt hållbar) kunskap. Då behöver forskare inte riskera något på att mötas över gränser, på att samtala, på att försöka, försöka och försöka igen. Att misslyckas i en kunskapsregim som premierar försök och som ser positivt på ordet kanske är inte hela världen. Där ses det som första steget på vägen mot framgång. Det är genom misslyckanden man lär sig, genom att våga säga kanske, låt oss göra ett försök, som chanserna att hitta ny kunskap ökar.
Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan som ny kunskap uppstår. Jag är inte pedagogikforskare, men jag kan en massa om kultur och har genom åren lärt mig en hel del. Att låsa in dessa kunskaper och kompetenser i ett ämne, dessutom i ett ämne som landets högskoleledningar i enlighet med direktiv från (förre) utbildningsministern och marknadslogiken tvingas lägga ner, vore som jag ser det galenskap. Därför kvackar jag inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper.
Jag samtalar, fokuserar på mellanrum, kultur, dynamik och gör vad jag kan för att bilda mig. Just nu läser jag matematik. För att jag INTE kan det. Och jag ser fram emot konferensen och dess key note sessioner och möten med andra forskare oh lärare, för att jag vill lära. Jag är inte här för att försvara något, jag är här för att jag vill vara med och utveckla den Svenska akademin och landets högre utbildning. Det jag ska tala om utgår från min forskning som finns nedtecknad i en kommande bok, som tyvärr ännu inte hittat sitt förlag. Jag talar om det jag vet och kvackar inte. Jag försöker och tänker, kanske. Kanske. Plötsligt händer det. Flyktlinjer finns och uppstår överallt. Forskning handlar om det vi INTE vet, inte om det vi vet!
Kanske händer det här, eller där hemma. Idag, imorgon, sedan. Kanske. Ingen vet. Därför, låt oss göra ett försök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar