På konferens. Snart dags för nästa key note. Andra och sista dagen. Kollegorna har åkt hem. Ensam kvar. Inspirerad av gårdagens presentationer, samtal och överväldigad av hur väl min presentation togs emot. Fylld av osorterade intryck. Tycker om att resa och vill egentligen inte vara för mig själv. Jag är social. Förr var jag blyg, men det är jag inte alls på samma sätt. Jag får inte panik i andras närhet och jag kan slappna av, åtminstone tillräckligt mycket för att kunna vara någorlunda närvarande. Samtidigt är det som jag träffats av en flodvåg av intryck och emotioner när jag nu pustar ut lite efter lunchen. Planen är att sitta längst bak i salen, för att få vara för mig själv, i mig själv. Behöver det, för att orka tänka. Mitt inte är i uppror och tankarna far kors och tvärs. Associationerna går inte att stänga av. En tanke leder till en annan, som leder till en tredje. Som får mig att revidera något jag tidigare varit övertygad om. Plötsligt får jag en fråga, om något som någon just nu sa men som jag missat för att tankarna farit iväg. Och jag kan inte svara. Det får mig att framstå som disträ och knäpp, fast det egentligen är tvärt om. Jag är oerhört närvarande. Jag är här och nu, men jag är det med hela mig. Jag är här, och här är i mig. Allt och alla, på en och samma gång. Känner tröttheten. Längtar helg och tid att bara vara, utan krav.
Känslan får mig att tänka vidare, på vem jag är. Inser allt mer att jag aldrig kommer att komma till ro med den frågan, att jag är dömd att försöka förstå, försöka, försöka och försöka igen. Och jag har förlikat mig med den känslan, det är sådan jag är. En som försöker. Jag är bra på att försöka och starta om, och om och om igen. Och det gör att jag är bra på att arbeta med komplexa problem som saknar en lösning. Problem som kräver flexibilitet i tanken och ett rörligt intellekt. Jag vet att jag kan och att jag är bra på det jag gör, men jag lever i en värld där kontroll och uppföljning, handlingsplaner och policys allt mer tar över de utrymmen och marginaler som jag tidigare har kunnat utnyttja för att komma ikapp eller för att hitta lösningar på problem. Ju mer organiserad akademin blir. Ju mer det fokuseras på reglementen och ju mer det planeras och målsäkras, desto svårare får jag att fungera. För jag har svårt att hantera regler som jag inte förstår. Jag är däremot bra på att sträva mot och uppfylla mål, men för att lyckas krävs att jag får fria händer att söka mig fram längs mina vägar. Jag kan lova att jag dyker upp på rätt plats och att jag dyker upp på utsatt tid, väl förberedd. Men om jag inte får välja väg själv, då kan minsta lilla obetydliga uppgift förvandlas till ett berg. Får jag inte vara kreativ kvävs jag. Får jag inte testa mina idéer för att se vad som fungerar dör något i mig. Det är plågsamt och det oroar mig. För jag ser inga tecken på mindre kontroll eller färre regler, tvärtom. Jag känner att min nödvändiga frihet allt mer kringskärs. Det oroar mig, för jag vet att det kommer att leda till att jag blir en sämre medarbetare.
ADHD är ett dolt handikap. Egentligen värjer jag mig för ordet handikapp, men när jag tänker på det som händer med akademin är det trots allt så det känns. Jag är den jag är liksom alla andra och jag lever upp till målen med den akademiska verksamheten, men när jag inte kan eller får välja väg efter eget huvud, då känner jag mig som en fånge i en kropp som förväntas kunna saker som alla andra kan men som bara inte går. Jag förstår inte vad det är som håller på att hända eller varför vi gör som vi gör. Vad är poängen med att kontrollera något som går att uppnå lika bra, fast oftast bättre, på alternativa vägar? Om det är kunskap vi vill ha, varför ska vi staka ut vägen? Arbetet med att söka kunskap handlar ju om att söka det vi inte vet? Hur vet vi då vad som är bästa sättet? Varför agerar vi kollektivt som om vi visste svaret, när allt vi lärt om kunskap och vetenskap pekar mot insikten att vi inte vet. Det är ju för att vi inte vet som vi ägnar oss åt forskning? Och om kunskaperna och kompetenserna som krävs för att vara en bra lärare går att formulera på förhand, om det vore så enkelt, varför då tvinga lärare genom långa utbildningar? För att följa instruktioner?! Förstår inte!
Jag förstår dock att det jag säger kan uppfattas som jag talar i egen sak, vilket jag naturligtvis också gör. Men jag ber inte om att få jobba mot andra mål än alla andra. Och jag kräver inte att ha rätt att göra ett sämre jobb. Det enda jag ber om förståelse för, är att få göra jobbet på mitt sätt, där och när det fungerar för mig. För kunskapens skull, för kvalitetens skull och för samhällets och studenternas skull.
Jag förstår också att jag alltid lever med risken att uppfattas som oansvarig, arrogant eller slarvig. Även om jag vet att det inte stämmer lever jag med rädslan för att anklagas för det, för jag kommer att ha svårt att försvara mig om jag ifrågasätts. Denna rädsla är konkret och den tär på mig, tar på krafterna och stjäl fokus som hade kunnat läggas på kärnverksamheten och stävan efter måluppfyllelse.
Ansvar tar jag, av det enkla skälet att ansvar utgör mitt livs räddningslina. Utan ansvar, utan fokus på målet, på god kvalitet och andras nöjdhet med vad jag gör befinner jag mig i kaos. Jag behöver ritlinjer och regler, för annars är allt kaos. Meningsfulla regler, frihet är för mig ett slags ansvar. För om jag får göra saker på mitt sätt fylls jag av tacksamhet och det underlättar för mig att göra ett gott jobb, vara en bra kompis och en uppmärksam älskare. Ju mer frihet jag får, desto mer ordning får jag i mitt liv? Desto mer får jag gjort och desto bättre mår jag. Låter det paradoxalt? Det är det, självklart är det så. Jag förstår det inte själv, men jag vet av erfarenhet att det är så det faktiskt fungerar. Och den insikten gör mig trygg, den hjälper mig att hålla kaoset stången för det gör mig mindre orolig. Förstår jag blir jag lugn. Det är en paradox, men det är som det är. Därför blir jag orolig när min frihet kringskärs, när jag mäts utifrån en norm anpassad efter andra människor, mer "normala" människor.
Samhället byggs utifrån det normalas, det vill säga det som är vanligast, normerande makt. Den som av olika skäl inte riktigt passar in i normaliteten kommer att få problem. Och ju snävare normlalitet desto fler får problem. Ju mer kontroll, ju fler regleringar, utvärderingar, övervakning och målstyrningsprogram, desto snävare blir normen och desto fler människor som hade kunnat tillföra samhället värdefulla kunskaper, engagemang, kreativitet och nytänkande. Visst får vi det vi vill när vi ökar och sprider kontroll, men kvaliteten vi får blir sämre och det är dessutom en vansinnigt oansvarslös resurshushållning med humanresurser. Jag är en resurs och jag kan och vill bidra, men jag fungerar på mitt sätt och behöver frihet för att fungera. Får jag vara fri och får jag söka mig fram längs mina vägar bidrar jag dock med mer än många som till punkt och pricka följer gällande, tvingande protokoll.
Jag tror på och kämpar för en vidare norm, och för ökad frihet (under ansvar). Jag gör det för att jag vet att det kommer att öka effektivitetsgraden, förbättra resurshushållningen och göra samhället mer hållbart efter som fler kan klara sig på egen hand. Neurodiversitet handlar om att vidga perspektivet på människan, från individen till kollektivet. Samhället är alla vi tillsammans och våra individuella olikheter är inte ett problem, det är en gemensam resurs som vi alla kan dra nytta av. Det vackra i och med den tanken är att vi dels ökar människors möjligheter att faktiskt bidra till det allmänna, dels minskar kostnaderna för hjälp och stöd som idag betalas ut till människor som faktiskt kan fungera utmärkt. Om de bara får göra det på sitt eget sätt.
Vad är viktigast, egentligen? Utfallet, resultatet, målet. Eller vägen dit och att gällande protokoll följs till punkt och pricka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar