Paus. Tid för reflektion.

Konferenser är intensiva tillställningar. Vibrerandes av aktivitet, dynamik och rörelse. För mig som har svårt att sortera intryck, som av tvingande skäl måste fokusera på det som är här och nu, är det svårt och tar på krafterna. Jag är värdelös på att mingla. Inte för att jag inte vill eller för att jag inte kan, och inte för att jag inte bryr mig om andra människor. Jag vill och jag kan, men det finns ett inre motstånd som  måste övervinnas för att jag ska kunna spela avslappnad och naturlig, vilket jag aldrig är. Jag är alltid på helspänn och har alltid känselspröten ute. Tar in och värderar, bearbetar och analyserar. Det är en kraft som kommer inifrån och den går inte att hejda. Därför blir det många bloggposter, för att jag annars är rädd att insikterna ska försvinna. Flyktlinjer är min dagbok, min anslagstavla, min minnesbank. Här får jag vara jag, vilket jag nästan aldrig är där ute i den vanliga världen, bland medmänniskorna, i vimlet. Klagar inte, det är okej, för jag vet inte hur det annars skulle vara. Det är jag, helt enkelt. Och vad vet jag om hur andra har det. Om det, hur vi upplever världen, ser på kunskap, lär oss, om det talar vi sällan. Det är frågor som lätt hamnar i skymundan, som är för komplexa för att det ska kännas som det är mödan värd att lägga tid och energi på dem. I en lösningsinriktad värld är problemen och frågorna, problematiska. Vi vill hasta mot svaren, för det framstår som självklart och mest effektivt.

Just det är grundproblemet i samhället, i skolan och den högre utbildningen. Att vi inte anser oss ha tid, att vi inte skapar mellanrum där det går att tänka fritt. Pauser, tystnad, reflektion, det låter som flum, 70-talspedagogik, som något förlegat. Varför? Vad hände, vad var det som fick oss att överge det som var självklart en gång? Vet vi det? Eller har vi bara rusat mot ljuset, okritiskt rört oss mot svaret, utan att tänka på om frågan ens var berättigad?

Kanske borde vi vända och vrida mer på problemen, istället för att kasta oss över lösningarna. Kanske, kom låt oss göra ett försök, det är en tanke jag värnar och vårdar. Det är vad bildning handlar om för mig, om möten och det som händer mellan. Detta tänker jag i larmet av röster och rörelse omkring mig. Alla hastar hit och dit, talar oavbrutet, facebookar, upplever, upplever, upplever. Få sitter ensamma, i tystnad, reflekterandes över världen vi lever i och vart vi är på väg. Jag riskerar därför att uppfattas som en särling, en tok, någon som avviker. Men jag tar risken. Väljer att stanna upp. Tackar nej till mingel. I kväll ska jag mingla och för att klara det måste jag ladda, samla kraft, förbereda mig. Och det gör jag helst i ensamhet, med datorn, skrivandes. För där finner jag ro, mitt i larmet.

Key Noten nyss, anförandet av Sanna Järvelä, var inte så inspirerande, tyvärr. Det var en rak redogörelse, mer än en tankeväckande och utmanande sund av fokus. Järvelä var nog närvarande, men det hon talade om fick inte publiken att fokusera. Hon talade om hur bra det är med studenter som använder datorer och telefoner på föreläsningarna, eller undervisningssituationerna. Jag håller inte med om det, och tyckte den tanken, den invändningen, reflektionen besannades av känslan som spred sig i salen. Det multitaskades en hel del, men jag tror få använde möjligheten och verktygen till att fördjupa kunskaperna som förmedlades från podiet. Jag misstänker att aktiviteten riktades åt andra håll. Det mumlades en del, det twittrades och goolades. Mailades. Fotades, överallt omkring mig. Uppmärksamheten riktades mot annat än mot ämnet för talet. Sådant som kunde gjorts en annan gång, på en annan plats gjordes där och då. Fokus riktades mot annat, spreds ut, som det ofta blir i föreläsningssalar på landets högskolor. Vad händer då med kunskapen, om allt färre fokuserar, är närvarande, lyssnar och reflekterar? Har forskningen verkligen visat att multitasking leder till bättre lärande? Jag är osäker. Och jag tror inte det handlar om att jag inte är didgital native, för jag använder nätet och datorer lika otvunget som mina barn.

Jag misstänker, men har inga belägg förd det, att IT är ännu ett exempel på en enkel lösning. Jag är helt övertygad om att smarta telefoner bär på enorma möjligheter, jag är inte på något sätt teknikfientlig, men jag ser det jag ser. Visst lär sig unga och gamla massor, hela tiden, men om vi inte tala om VAD man lär sig. Om vi tar för givet att allt lärande, per definition, är bra, utan reflektion. Då kommer fler att okritiskt sprida multitaskingens evangelium och då är risken stor att kunskapen sprids ut och urvattnas, att vetandet blir sporadiskt, ofokuserat och styrt av affekter. Kanske har jag, som alltid svämmar över av känslor och tankar, intryck och som ständigt blir störd, kanske har jag lättare än andra att se riskerna med att ge efter för affekter. För om jag gör det, om jag inte tar vara på inspirationen och tar mig tid för reflektion, då lär jag mig inget. Då lever jag i ett ständigt flimrande nu som aldrig är annat än föränderligt. Jag tror det vore dåligt för samhället, det är en bräcklig grund för kunskap och går inte att bygga en fungerande högre utbildning på. Jag tror inte det, men är öppen för kritik. Visa mig var jag bar fel och var jag går vilse. Samtala med mig. Tillsammans kan vi lära av varandra. Helt fel har jag inte, för jag ser det jag ser.

Jag liksom alla andra har aldrig helt fel. Därför är det så viktigt att samtala, reflektera och ta sig tid att lyssna, känna in och bara vara här och nu. Vila, återhämtning och möjlighet att göra något helt annat, frihet i vardagen, det är också en del av kunskapsprocessen. Därför går vetande inte att effektivisera eller skynda på. Det handlar inte om en mängd av något, en bestämd enhet, som ska pressas på eller genom. Kunskap är en komplex helhet. Och multitaskar vi sprids fokus ut och det gör att det tar längre tid att lära, tänker jag. Har inte forskningen om hjärnan visat det? Eller har jag helt fel? Kanske är det så, men jag hävdar å andra sidan inget bestämt. För inte fram något anat än rimliga tvivel. Jag vill veta, lära, förstå. Inte få rätt eller sprida mina kunskaper. Jag vill inspirera, samtala, lyssna och lära.

Tar mig snart till nästa session. Den sista för dagen. Sedan till hotellet en vända, innan middagen. Och i morgon är det min tur att kliva upp på scenen, att inleda ett runda-bords-samtal. Min tur att peka ut en riktning. Tar den uppgiften på största allvar, men sedan vill jag följa med på bildningsresan. Sedan vill jag lära lika mycket som övriga. Det är målet med allt jag gör som lärare, att mötas mellan. Att bygga kunskap och förståelse, tillsammans, mellan. Det är vad högre utbildning handlar om, för mig.

Men vem är jag att uttala mig? Jag vet inte, jag bara försöker förstå. Jag vill testa, försöka och förbereda mig. Vill vara i intellektuell rörelse. Och när jag lever som jag lär märker jag hur viktigt det är att fokusera OCH att ta sig tis för pauser. Där, mellan, händer kunskapen, utvecklas lärande. Blir jag klokare. Tillsammans.

En vecka kvar med resor och möten. Motala, Lidköping och Stockholm. Sedan finns det utrymme för eftertanke i kalendern. Då ska jag börja arbetet på en ny bok, i väntan på besked från förlaget om boken som ligger till grund för samtalet i morgon, samtalet om samtal om kultur som samtal. Målet är att vara där, i nuet. Där och då. Inget annat. Den typen av mål har jag inga problem med. Mål som inte går att utvärdera eller mäta.

Med detta sagt tar jag mig till nästa session. Vi får se vad den ger ... Återkommer.