Studenten i centrum, eller lärandet? Kunskapen?

Lyssnade på dagens första key note nyss, på Johan Alvfors, som är vice ordförande i Sveriges förenade studentkårer. Bra, intressant och viktigt att studenter får komma till tals i denna typ av sammanhang, för det är delvis för deras skull vi lärare och forskare träffas i Umeå för att diskutera högskolepedagogiska frågor. Vi är alla här för kunskapens skull. Därför stannar hans ord kvar. Vad väljer han att fokusera på,  företrädaren för landets högskolestudenter? Hur ser deras bild ut? Att han inleder med att säga att han brukar somna när han sitter på föreläsningar väljer jag att inte ta på allvar, väljer jag att se som ett retoriskt knep. Men ändå, att han väljer att fånga lärarna i publiken på det sättet säger ändå något. Oklart vad, men alla vi lärare i publiken har stött på studenter som uppenbarligen inte är intresserade av att vara där när vi föreläser. För den som ställer sig upp inför en publik och möts av trötta ögon, av engagerat ointresse och av studenter som tittar mer på sin mobil än på läraren, för den som utsätts för det är det svårt att hitta fram till kunskapen, som man på högskolan måste kunna räkna med att alla är där för. Att vice ordföranden för den organisation som företräder väljer att tilltala oss lärare på det sättet provocerar mig, och jag är kluven inför anförandet.

Studentens lärande i centrum är linjen som SFS driver. Studentens lärande, vem som har ansvaret för detta lärande blir uppenbart av resten av anförandet, det är vi lärare som sitter i publiken. Vi ska utbildas, utvärderas och jobba med våra pedagogiska meritportföljer. Vi ska vara där och vi ska erbjuda en pedagogik som gör att kunskapen hamnar där den ska, hos studenten och dennes lärande som står i centrum. Ansvaret för lärandet ligger tydligt på mig, för det är det jag ska göra som Alvfors talar om huvudsakligen. Jag ska inte ägna mig åt katederundervisning. Jag ska vara inspirerad och stimulera och min arbetsgivare ska ge mig stöd och hjälp att utvecklas som pedagog. Det är så som SFS ser på lärande och kunskap, som lärarens ansvar. Tycker det är olyckligt, för det är inte så jag (med stöd i över 20 års erfarenhet av lärande och kunskapsutveckling) ser på kunskap. Jag är inte LÄRARE i första hand. Jag sökte mig till högskolan för att lära och det vill jag fortsätta göra, lära och söka fördjupade kunskaper. Därför forskar jag, för att lära mig mer. Därför undervisar jag, för att utveckla kunskap tillsammans med intresserade medmänniskor.

Överför meningen Studentens lärande i centrum, till en kärleksrelation. Jämförelsen är inte långsökt, för jag har verkligen en kärleksrelation till kunskapen. En kärleksrelation är ömsesidig. Kärlek är något man möts i, det är inte hans eller hennes kärlek i centrum. Det är kärleken som är i centrum. Det är kärleken som för människor som älskar varandra samman. Om bara jag älskar, då är det ingen relation. För mig är kunskap i allra högsta grad en RELATION. Och kommer parterna inte VARANDRA till mötes uppstår det problem. Jag förespråkar en annan syn på lärande: Kunskapen i centrum!

Jag som lärare har ett ansvar att veta mer än studenterna, men om vi inte möts och ömsesidigt arbetar med problemen vi har att lösa, var och en från sitt håll och i enlighet med respektive parts förutsättningar och mål, uppstår ingen kunskap. I bästa fall kan information överföras, men det är inte det vi sysslar med på högskolan. Information kan man googla sig fram till. Kunskap kräver arbete, ömsesidigt arbete. Att läraren är i undervisningssalen för studenternas skull är en självklarhet för mig. Kanske är det inte så för alla lärare, men när en hög representant för landets studenter tilltalar mig på ett sätt som gör att jag känner mig orättvist behandlad gynnar inte Sveriges kunskapsutveckling. Jag åker inte till en konferens som NU2014 för att klaga på studenterna, jag är här för att lära. Och det är jag i föreläsningssalen när jag möter mina studenter också. För det är så jag ser på studier på högskolan. Där ska kunskapen stå i centrum, inte jag och inte studenten, utan KUNSKAPEN. Det är den vi är där för, eller det är den vi borde vara där för, om vi med hedern i behåll ska kunna kala det vi gör på högskolan för högskolestudier.

Detta att lärare på högskolan inte är professionella LÄRARE är lätt att glömma och utbildningspolitiken har hittills ignorerat frågan helt. Engagerade högskolelärare blir inte bättre för att de tvingas gå högskolepedagogiska utbildningar, för teoretisk kunskap om undervisning har den som vill lära redan skaffat sig. Jag har inte lärt mig något nytt av pedagogikutbildningarna jag gått, men kurserna har gett mig tillfällen att möta andra lärare och vi har kunnat utbyta erfarenheter. Det är så jag lär mig. Genom att lyssna och genom att själv vilja lära. Det har jag ett ansvar för, eftersom jag är där för kunskapens skull. Därför måste jag få säga att jag blir provocerad av att en företrädare för studenterna säger till mig att jag ska gå fler kurser för att bli bättre på att lära ut! När det är tankar som utrycks från studenternas högsta ledning, då blir jag orolig. För det är en syn på kunskap som jag ser som förödande. Jag kan bara ansvara för mig själv och för min insats, för att jag lyssnar och möter dem som som kommer till mig för att lära på deras nivå. Jag kan inte lära, men jag kan och vill vara en ömsint och inkännande partner i en kunskapsrelation. Jag vill inspirera och locka, men jag vägrar ta ansvaret för något som bara studenterna kan ta ansvar för.

Jag är också student. Som lärare på högskolan vill jag lära minst lika mycket som studenterna. Att vara lektor är inte en profession för mig, det är ett sätt att vara i kunskapen. Och om jag då möter studenter som vill stå i centrum som anser att ansvaret för lärandet är mitt, då känner jag att vår relation har problem, att vi behöver extern hjälp. På högskolan tycker jag att det är rimligt att lärarna möter studenter som är där för kunskapens skull, inte för att få poäng eller för att bli lärda. Jag ska inte behöva sälja in utbildningen de sökt för det har jag redan gjort en gång, i kurskatalogen där jag talar om vilka kunskaper som står i centrum på mina kurser, vilka frågor vi kommer att jobba med och till vad kunskapen kan användas efter utbildningen.

När jag kommer in i föreläsningssalen vill jag känna förväntan i luften. Inte för mig eller det jag kommer att säga, utan inför kunskapen och lärandet som jag är där för. Väldigt ofta blir jag besviken. För jag möter studenter som vill stå i centrum, som lägger hela ansvaret på mig och som sedan i utvärderingar skriver att läraren inte motsvarade deras förväntningar. Hen var tråkig, hen talade inte om för vad vi skulle skriva på tentan. Alla har inte den inställningen, men varje gång jag möter den, och jag möter den allt oftare, blir jag lika besviken. När känslan kommer över mig, att jag är den ende som är där för att lära. När jag känner att det bara är jag som är där för kunskapens skull. Det är min vardag. Det är vad lärare i landets högsta utbildning har tvingats vänja sig vid. Det är sådant vi delvis talar om på våra högskolapedagogiska utbildningar. Det är en realitet. Därför blir jag illa till mods när representanten för SFS väljer att tala till mig som om jag inte vet vad kunskap och lärande är, som om studenterna visste bättre, som om jag aldrig varit student själv, som om jag inte var lärare för kunskapens och lärandets skull.

Jag spelar i samma lag som SFS, men det känns inte efter dagens föredrag som om jag är en del av studenternas lag. Det gör mig ledsen. Jag är i akademin för att lära. Jag är också student och därför sätter jag kunskapen i centrum, för det är kring den jag vill möta mina medmänniskor. Jag vill utmanas som lärare, vill mötas av initierade frågor från intresserade och engagerade studenter som är där av samma skäl som jag, för att lära, för kunskapen. Jag blir en dålig lärare om jag möts av studenter som uppför sig som elever och som vill att jag ska ta ansvar och som kräver att jag ska sätta dem och deras lärande i centrum. Om jag inte får lära och utvecklas, hur ska jag då kunna hjälpa dem att lära? Jag förstår inte tanken, ärligt talat. Det är en politiskt gångbar slogan, men vilka konsekvenser får den synen på kunskap i förlängningen, för samhället, för hållbarheten och för framtiden? Om det skulle jag vilja samtala med SFS. Om frågan: Hur bygger vi världens bästa samhälle, tillsammans? Hur lär vi oss bäst och hur skapar vi och upprätthåller en jämlik och ömsesidig relation som bygger på kärleken till kunskap och vishet och som vi båda tar ansvar för? Hur skapar vi en skola och en högre utbildning som ger oss alla bästa möjlighet att lyssna och lära?

För mig är studenten i centrum, för det är där lärandet ska ske. Men för att det ska bli verklighet kärvs att båda parter möts, var och en från sitt håll, i kunskapen. Tillsammans bygger vi världens bästa kunskapsskola. Jag kan inte göra det själv, vi lärare behöver hjälp. Det spelar ingen roll hur många pedagogikkurser vi går, för att lärandet ska uppstå och utvecklas krävs gemensamma ansträngningar, ömsesidigt intresse och kärlek till kunskapen och visheten. Jag som lärare kan bara ansvara för mig och det jag gör, och studenterna kan och måste ansvara för sin del av vår relation för att den ska fungera och vara alla parter till gagn.

Jag vill se mer av samtal kring den typen av frågor. Tydligare fokus på kunskapens ömsesidighet och lite mer passion i akademin. Jag vill lyssna och lära. Därför ser jag fram emot morgondagens sessioner och key note föreläsningar. Därför är jag här, för kunskapens skull och för att bli en bättre lärare.