Du (jag, vi)

Du? Det är alla jag möter. Jag speglar mig själv, jämför vem jag är med den du är. Jag blir till i mötet mellan. Du är viktig för att jag ska förstå vem jag är, för jag ser mig själv genom dina ögon. Vad som händer inom dig, ditt jag når jag dock aldrig. Och du når aldrig fram till mitt jag, i alla fall inte så som jag uppfattar mig själv, så att säga inifrån och ut. Det är inga nyheter, jag bryter ingen ny mark med dessa påståenden, men ibland kan det vara bra att påminna sig. Det är framförallt det jag gör, påminner mig om att jag är jag, du är du och aldrig möts vi två. Filosofen Gadamer talar om horisontsammansmältning, men det är ett analytiskt ideal. Att komma den andre till mötes för att se världen med dennes ögon är en fin tanke, men det är ett omöjligt kunskapsmål.

Vi är båda människor, men du är en yta. För mig är du det, liksom jag är en yta för dig. Vi kan försöka komma varandra nära genom att berätta om vad vi varit med om, vad vi vill och drömmer om och vi kan dela med oss av våra respektive kunskaper, men hur mycket av symbios vår relation än antar kommer vi aldrig att smälta samman och bli en. Var och en har sin upplevelse som formar vars och ens uppfattning, om den andre, om världen och om vad som är viktigt och vad som bör göras. Tror jag att alla är som jag begår jag kardinalfelet att göra mig till norm för mänskligheten. ”Jag behöver bara gå till mig själv”, hur många gånger har man inte hört de orden uttalas. Hur många gånger har jag inte tänkt så, och du med? Det är ett mänskligt drag, men hur vanligt det är än bör vi tänka mer på varandra som du.

När jag tänker på dig som en yta, och på ditt jag som något som ligger dolt under ytan, tvingas jag lyssna mer uppmärksamt på dig när du kommunicerar. Du tvingas också vara tydligare i din kommunikation, för jag vet ju inte hur du tänker, vad du varit med om eller vad du vill och drömmer om. Du måste kommunicera, förmedla dina tankar och visa din vilja. Du måste interagera med mig för att jag ska förstå. Och vise versa.

Du kan tyckas vara ett distanserat förhållningssätt till medmänniskorna, men jag menar tvärt om att det är ett sätt för människor att närma sig varandra. För om jag tror att jag är som alla andra, att jag kan utgå från mig själv i alla lägen, då kommer vår kommunikation att gnissla betänkligt, förr eller senare. Du kommer att tycka att jag tar över, att jag är arrogant, att jag inte bryr mig om dig. Med rätta, för det känner jag också om du behandlar mig på det sättet. Om jag möter dig med förståelse för att jag är en yta för dig riskerar jag möjligen att bli övertydlig, men det är kanske inget stort problem, för du finns ju där och kan upplysa mig.

Om vi ser vara dra som du kommer vi alla att behöva både berätta mer och lyssna uppmärksamt på varandra, inte för att jag kräver det, utan för att vi båda inser att det är vad som krävs av oss för att vi ska kunna förstå varandra. Du är som jag på det sättet. Vi är du för varandra. Tänker vi så inser vi snart att det gäller för mig i relation till mina barn, mina föräldrar, min älskade, granne, kollegor och vänner. Och förstår vi det inser vi också lättare att samma sak gäller för den andre, hen som kommer från en annan stad, ett annat land, en annan världsdel. Tiggaren utanför affären är lika mycket du som din fru. Att du känner din älskade och dina barn bättre än hen handlar om att du öppnat dig för din partner och dina barn, ni delar liv och har upplevt saker tillsammans. Ni har berättat intima saker för varandra, delat oro och glädjeämnen. Med dina vänner kommunicerar och umgås du. Men med den som sitter och tigger har du aldrig talat, känner du inte. Tänk på det innan du förkastar tiggaren, flyktingen eller missbrukaren som är stort behov av hjälp. De är du för dig på samma sätt som du är det för dem.

Känslan av främlingskap växer mellan oss människor, och den växer snabbare och klyftan vidgas om vi gör oss själva till norm, om vi utgår från våra jag i mötet med varandra. Du är aldrig mer hotfull för jag än jag låter dig vara det. Jag kan alltid lära känna dig bättre och komma dig närmare. Hur nära vi kommer varandra bestämmer vi, gemensamt. Jag och du bygger samhället tillsammans och vår kultur uppstår mellan oss, i mötet. Om jag som möter ett jag ökar chansen för missförstånd, men möts två du förstår båda hur svårt det är och vad som krävs för att förståelse ska uppstå.

Du, snälla, kan vi inte enas om att det är så vi ska se på varandra i framtiden? Kan vi inte ensa om att ett hållbart samhälle bara kan byggas om vi, ömsesidigt intresserar oss för och öppnar oss för varandra? Slutna kroppar, stängda dörrar, byggande av murar och stängda gränser ökar klyftan mellan oss och det förlorar vi båda på. Kanske förlorar du lite mer än jag, om jag har mitt på det torra, men ingen av oss vinner på slutenheten och tystnaden. Båda förlorar och förr eller senare står vi där med mössan i hand, utanför någons slutna kropp, stänga dörr, mur eller gräns. Ingen vill vara den som stängs ute, som står på andra sidan. Men ingen är på insidan i förhållande till någon annan.

Inte ens i relation till mig själv är jag på insidan. För inte ens till mitt jag har jag direktkontakt. Min upplevelse av mig speglas alltid i dina ögon. Jag blir jag i relation till din syn på mig. Dina förväntningar på mig spelar roll för vem jag blir. Jag är som sagt ett meningslöst begrepp om jag är en eremit. Jag behöver dig för att kunna vara ett jag, även inför mig själv.

Förstår vi detta kan murar rivas och kroppar, dörrar och gränser öppnas. Du är som jag och bara vi talar med varandra kommer vi att inse hur lika vi är varandra och att våra tankar, behov och visioner stämmer överens, även om vi kanske inte uppfattar saken på det sättet. Och det gör vi inte för att vi lever i en kultur som är fixerad vi jag, jag, jag.

Du är jag och jag är du. Tillsammans skapar du och jag oss själva och blir ett vi. Om det, om vi, handlar nästa bloggpost.