Högskolelagen, en reflektion 8

Som lärare på högskolan är man statlig tjänsteman och arbetet och dess innehåll regleras i lagen. Det är som det ska vara. Regelverket har emellertid en tendens att utökas för varje år. Det tillkommer fler och fler detaljer, allt mer regleringar, riktlinjer och policydokument. Vägen mot kunskap hägnas in och kontrolleras allt mer. Jag förstår tanken bakom, men känner mig samtidigt allt mer tvingad att påpeka att det finns en gräns för hur mycket ansvar och uppgifter man kan ålägga någon annan innan bubblan brister. Dygnet har bara 24 timmar (som arbetsdagens åtta timmar kan fördelas på), arbetsveckan har bara fem dagar, läsåret bara 40 veckor. Till dels blir man visserligen med åren mer effektiv, men om inget tas bort, om det bara tillförs saker hela tiden når man förr eller senare en gräns. Och nu snackar jag inte om att gå in i väggen eller något sådant, för den gränsen är redan nådd. För varje termin som går faller nya medarbetare ifrån. Jag har själv varit nära några gånger. Bland annat tillbringade jag för några år sedan en vecka på Östra sjukhusets hjärtavdelning där jag utreddes för en, misstänkt hjärtinfarkt, vars symptom visade sig vara utlösta av stress. Redan idag går vi på knäna, inte bara i akademin.

Den gräns jag har i åtanke handlar om akademin och dess särart. Tänker på gränsen för hur mycket kunskap man kan pressa in i en student och ut ur en akademiker, för det är ju det som är kärnverksamheten på högskolan. KUNSKAPEN. Att forska och att undervisa, samt sprida kunskap i samhället, det är vad jag menar att forskare ska syssla med, så mycket som möjligt. Allt som tar fokus från den uppgiften bör elimineras, om det är kunskap vi vill att akademin ska generera. Om och när gränsen för kunskapsutveckling överskrids är risken stor att det akademiska systemet allt mer bara genererar statistik och nyckeltal. Vi är nära den gränsen. Allt ser på ytan ut att fungera som vanligt, men i själva verket är det bara det administrativa systemet som fungerar, linjeorganisationen. Om vi verkligen är där än vet jag inte. Har jag ingen aning om. Men vi är nära den gränsen, den saken är klar. Kunskapsproduktion är väsensskild från annan verksamhet, men insikten om det från övriga samhället och från makten är dålig om inte obefintlig. Man säger att man ska lyssna på lärarna, och det gör man nog, men eftersom man bara gör just det, lyssnar, utan att agera i enlighet med vad man får höra, blir resultatet att många lärare funderar på att lämna yrket. Då är kunskapsnationen Sverige hotad på allvar och då spelar det ingen roll hur mycket man höjer lönen eller minskar klasserna, för det är inte där skon klämmer, egentligen.

Denna den sista reflektionen över högskolelagen handlar dock inte om lärarna och forskarna, för det är aspekter som föregående paragrafer adresserar. Denna bloggpost handlar om kunskapens behållare, skulle man kunna säga, om den del av utbildningssystemet som allt kretsar kring och är uppbyggt för. Studenterna som inte bara ska lära, utan som ska föra kunskapsarvet vidare till kommande generationer. Det är för studenternas skull vi lärare går till jobbet och det är för deras lärandes skull vi åläggs allt mer uppgifter. Tyvärr handlar uppgifterna som läggs på lärarna dock inte om kunskapsöverföring, lärande eller om innehållet, det handlar istället i väldigt hög grad om dokumentation, kontroll och uppföljning. Som Lektor på högskolan ansvar jag dels för att utveckla kunskaper (forska), dels för att undervisa och locka till lärande, dels för att kontrollera och ansvara för att kursernas lärandemål och utbildningens examensmål är uppfyllda. Och administrations och kontrolldelen av arbetet ökar, dramatiskt, av lätt förståeliga skäl, på bekostnad av kunskapen. Och så undrar vi varför studenterna uppför sig curlade och har svårt att ta ansvar? Som jag ser det är det ett resultat som genereras inifrån systemet, som en konsekvens av systemet mer än något annat. Därför är granskningen av lagtexten som rör stunderna viktig.

4 kap. Studenterna

1 § Så långt det kan ske med hänsyn till kvalitetskravet i 1 kap. 4 § första stycket skall högskolorna som studenter ta emot de sökande som uppfyller behörighetskraven för studierna.

Alla som uppfyller behörighetskraven har rätt att söka till utbildningen. En oproblematisk skrivning från ett kunskapsperspektiv.

2 § Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, avgör den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som ska gälla för att bli antagen till utbildningen. Lag (2012:910). 

3 § Kan inte alla behöriga sökande till en utbildning tas emot, skall urval göras bland de sökande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om urval. Lag (1996:555).

Även detta är oproblematiskt och inskränker inte på den akademiska friheten. Regeringen organiserar och fördelar medel samt beslutar om vem som ska får tillgång till utbildningen.

4 § Utbildningen ska vara avgiftsfri för studenter som är medborgare i
1. en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller
2. Schweiz.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om avgifter för utbildning på grundnivå och avancerad nivå för studenter som inte är medborgare i de stater som anges i första stycket. Lag (2010:298).

Också oproblematiskt. Regeringen bekostar utbildning och avgör vem som ska få läsa samt hur ersättningen ser ut. Sedan är det upp till respektive högskola att avgöra om och hur man tar hand om studenterna och vilka kurser som ska ges.

4 a § Regeringen meddelar föreskrifter om att en högskola inte får ta emot en sökande som är studieavgiftsskyldig men inte har betalat studieavgift. Lag (2010:298). 

Även här handlar det om ersättning. Oproblematiskt utifrån ett kunskapsperspektiv.

4 b § Regeringen meddelar föreskrifter om avstängning av studieavgiftsskyldiga studenter som har påbörjat utbildningen men inte betalar avgiften. Lag (2010:298).

5 § Regeringen får meddela föreskrifter om tillfällig avstängning av studenter.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då studenten 

1. lider av psykisk störning,
2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller
3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.

Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som avses i första stycket 1--3, bedöms föreligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.

Här befinner vi oss i ett intressant gränsland. Om någon student stör undervisningen eller uppför sig problematiskt gentemot mig som lärare har jag inte fullmakt att själv ta beslut om åtgärder. "Alla" har rätt till utbildning, det är tanken och den är så klart god, men jag undrar ändå ibland om den verkligen är bra. Fast å andra sidan, vem ska avgöra och hur kontrollerar man att rätt beslut tas? Om fokus i verksamheten verkligen var på KUNSKAPEN, på innehållet vore det oproblematiskt, men idag är det så i praktiken att den student som har bestämt sig för att följa paragraferna och som gör det ihärdigt, den studenten har idag goda möjligheter att utöva påtryckningar på läraren som ser att innehållet saknar kvalitet, att kunskapen är dålig. För det är svårt att reglera kvalitet i kunskapsprocessen eftersom kunskap är en fragil, komplex och diffus kvalitet som måste behandlas med största respekt. Och det gör inte den student som sätter likhetstecken mellan kunskap och betyg/examina. Den gruppen studenter ökar och det bidrar till att kunskapen allt mer faller ur fokus. Bara för att alla har rätt att läsa får inte betyda att alla sätt att agera inom högskolan, gentemot lärarna är godtagbart. Här saknar jag skrivningar!

7 § En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskiljande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som domare.

Nämndens beslut i avskiljandefrågor får överklagas till allmän förvaltningsdomstol av studenten och högskolan.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det, omprövas efter två år. Lag (1996:555).

Detta låter bra, men de gånger jag anmält studenter för fusk, har det aldrig resulterat i någon konkret avskiljning, för de visste inte, förstod inte eller tyckte att anvisningarna varit otydliga. För att ett ärende om fusk ska kunna vara giltigt måste det stå på tentan att man inte får fuska, det är ett tydligt exempel på att kunskapen inte står i centrum i verksamheten. Flagranta exempel tvingas systemet se mellan fingrarna med, för lagen är uddlös och inte skapad utifrån kunskapens karaktär. Och i takt med att allt mer fokus riktas mot poäng, betyg och examina kommer problemet att öka.

8 § En högskola ska på ansökan besluta att en sammanslutning av studenter vid högskolan får ställning som studentkår för en viss tid, om sammanslutningen uppfyller de krav som ställs i 9-14 §§. Lag (2009:766).

9 § En studentkår ska ha som huvudsakligt syfte att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan. Lag (2009:766).

10 § Verksamhetsområdet för en studentkår får inte täcka mer än en högskola och ska sammanfalla med minst en organisatorisk eller geografiskt avgränsad del av högskolan. Lag (2009:766).

11 § En studentkår ska vara demokratiskt uppbyggd och kunna representera studenterna inom kårens verksamhetsområde. Lag (2009:766).

12 § Alla studenter inom en studentkårs verksamhetsområde ska ha rätt att vara medlemmar i kåren, om de uppfyller de krav som ställs för medlemskap i en sådan sammanslutning som avses i 8 §.

Den student som är medlem i studentkåren ska ha rösträtt vid val till studentkårens högsta beslutande organ. Lag (2009:766).

13 § För en sammanslutning som avses i 8 § ska det finnas stadgar och en styrelse. Stadgarna ska ha antagits av sammanslutningens medlemmar.

I stadgarna ska följande anges:
1. sammanslutningens ändamål och verksamhetsområde,
2. vilket som är det högsta beslutande organet och hur det utses,
3. hur beslut av det högsta beslutande organet och av styrelsen fattas och ges till känna,
4. hur inträde i och utträde ur sammanslutningen sker,
5. hur ansvarsfrihet för styrelsen beviljas,
6. hur stadgarna ändras, och
7. hur sammanslutningen upplöses. Lag (2009:766).

14 § En studentkår ska föra ett register över sina medlemmar. 

Studentkåren ska årligen till högskolan redovisa sin verksamhet och hur många studenter som är medlemmar.

På begäran av högskolan ska studentkåren tillhandahålla högskolan sitt medlemsregister. Lag (2009:766).

Många paragrafer, men inte mycket om vad studentkåren ska göra. Organisationen i centrum även här alltså. Den enda skrivningen här som rör innehållet i utbildningen lyder. Kåren har som: "huvudsakligt syfte att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier". På vilket sätt studenterna ska vara med i utformningen står det inget om och heller inte vilka förutsättningar det handlar om. Krav på färre böcker på engelska och den typen av krav har framförts ... Det är förhoppningsvis inte så vanligt med i takt med att allt mer fokus riktas mot formen och allt mindre på kunskapen befarar jag att den typen av krav, som lägger allt mer av ansvaret för lärandet på läraren, kommer att öka i framtiden. Om detta inte uppmärksammas och vi gör något åt saken.

15 § Ställning som nation har en sådan nation vid Uppsala universitet eller Lunds universitet 

1. som studenter var skyldiga att tillhöra enligt de föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 juli 2010 och som då bedrev studiesocial verksamhet, 

2. som har som huvudsakligt syfte att genom studiesocial verksamhet stödja de studenter som tillhör nationen och främja deras studier, och 

3. som bistår studenter med studiesocial verksamhet. Lag (2009:766).

Nationer är som synes på väg bort, liksom kunskapsfokuset. När jag läser dessa paragrafer och sätter dem i samband med högskoleförordningen som också reglerar förhållandena på högskolan är det med sorg för jag ser hur det som skulle kunna ge mig stöd att stå upp för kunskapen allt mer luckras upp. Det är som om kunskapen rinner oss mellan fingrarna. Så känner i alla fall jag, allt mer. Det blir på grund av ökad press allt svårare att upprätthålla kunskapskvaliteten, och när allt färre fokuserar allt mindre på kunskapen blir tyngden som vilar på lärarens axlar allt tyngre.

Så här kan vi inte ha det! I alla fall inte om vi vill att Sverige ska vara en KUNSKAPSnation!