Framtiden är öppen, den blir! Alla vet att det är så, ändå behöver vi påminna oss om just den saken, för vi vill så gärna att det gick att glänta på dörren till det som kommer sedan. Förtvivlat gärna vill vi alla veta. Därför är vi sårbara. Vi är vidöppna för tvärsäkerhetens frestelser och kan hur enkelt som helst utnyttjas av den som så vill. Den som säger sig veta blir lyssnad på, blir bemött med respekt, vinner ära och berömmelse. Jag gör tvärt om. Jag säger som det är, kritiserar alla som talar om framtiden som något oundvikligt och pekar på kulturens och framtidens tillblivelse och öppenhet. Jag presenterar kunskaper som människan behöver. Därför säger jag inte alltid det man vill höra, men det man behöver reflektera över. Förutsättningar för förändring är vad jag forskar om. Vad behöver vi veta och tänka på om ett annat, mer hållbart och jämställt/jämlikt samhälle ska kunna förverkligas? Om det handlar min forskning och det är här på Flyktlinjer jag presenterar texterna som jag själv anser vara viktigast.
På bloggen utsätter jag tankarna och resultaten för allas granskande blickar. Bloggen är ett kommunikationsmedium. Här finns möjlighet att reagera, kommentera, lägga till och dra ifrån. Så menar jag att kulturvetenskapliga rön ska presenteras. Tyvärr är jag relativt ensam om att tänka så. Systemet jag verkar i, akademin (med politikernas och maktens goda minne), räknar inte bloggposter som vetenskap. Och det kan jag så klart förstå att man inte gör, rakt av, utan hänsyn till innehållet. Långt ifrån alla 1900 poster som finns publicerade här är vetenskapliga. Alla, utan undantag, handlar dock på ett eller annat sätt om mitt vetenskapliga studieobjekt, kultur.
Vetenskaplig meritering är inte speciellt vetenskaplig, för har man bara publicerat sig i ett forum vars form anses uppfylla vetenskapliga kriterier räknas allt som blir publicerat som vetenskap. Därför handlar bedömning av vetenskaplig kompetens idag om att räkna, artiklar, citeringar och konferenser. Vad man skrivit, varför man blir citerad eller vilken gång i ordningen man talar om samma sak på konferensen. Det spelar mindre roll, om det överhuvudtaget tillmäts betydelse. Form och mängd går före innehåll och kvalitet. För det blir lätt subjektivt, eller vad? Men att bedöma någons kompetens genom att räkna antalet publikationer, det är objektivt, önskvärt och hållbart i längden?
Jag skriver artiklar och framförallt böcker, också. Fast jag har oerhört svårt att förlika mig med tanken om att formen är viktigare än innehållet, att det är upp till några få andra att avgöra om mina tankar och resultat ska nå allmänheten eller inte. Därför blir artiklarna sällan bra. Jag har inte knäckt koden, för jag vill inte knäcka någon kod. Jag vill forska och skriva om kultur. Och det gör jag, varje dag. Vem som helst kan och får läsa och alla synpunkter tas tacksamt emot. Kultur, menar jag, är inte en exklusiv angelägenhet för vetenskapen. Texter om kultur som inte kan läsas eller förstås av en intresserad allmänhet bör inte läsas av någon, menar jag.
Därför bloggar jag, för att det är bästa sättet att undersöka kultur. För att det är bästa sättet att kommunicera resultaten av forskningen, simultant både till allmänheten och forskarkollegorna. För att jag menar att kultur kan vi bara lära oss förstå genom att samtala, genom att reagera, reflektera och utbyta tankar. Kultur kan bara levas, för kultur är resultatet av liv som levs. Kulturen är allas och ingens. Om detta ligger mig i fatet må det vara hänt. Det är ett pris jag är villig att betala, för jag sökte mig till vetenskapen för att lära mig mer, för kunskapens skull. Jag följer kunskapen dit den tar mig, inte pengarna som det lockas med. Dessutom har jag genom min docenttitel bevisat att jag kan följa regler, också. Men om den titeln inte ger mig frihet är den inget värd! Och om vetenskap handlar mer om meritering än om att söka ny kunskap, då är akademin ovetenskaplig och därför ointressant!
En bloggpost om dagen, det är mitt enda mål. Det känns som jag orkar skriva hundra poster till, men det vet ingen något om. Och jag vill inte lova något. För om det blir ett tvång att skriva förlorar bloggandet sin mening. Jag vill upptäcka och inspireras, inte prestera. Vill tänka högt tillsammans, inte undervisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar