Akademi, eller ett Babels Torn?

Idag sker en tydlig förskjutning i akademin, från kunskap till karriär. Delvis betor det på att ekonomin kommit att bli allt viktigare, ofta på bekostnad på kunskapen. När ekonomin är i fokus  påverkar det tänkandet och synen på vad som är bra och önskvärda förslag och sätt att organisera den akademiska vardagen. Att fokusera på kunskap och lägga större vikt vid innehållet än formen tar tid och tid är som bekant pengar, i alla fall i en värld där ekonomin är viktigare än allt annat. Därför framstår det i en ekonomiserad kontext, där vinster ska maximeras och kostnader minimeras, som att tid är en kostnad. Och när tid kostar pengar framstår effektiviseringar som önskvärda, vilket sätter det kritiska tänkandet ur spel även om det inte är tanken. Därför går det idag att spara in på allt mer, och ju mer det sparas på tid och uppgifter som tidigare användes för arbete med innehållet desto fler system för mål- och kvalitetssäkring krävs för att verksamheten inte ska förvandlas till något annat. Det är en konsekvens av den logik som tänkandet tvingar på oss. Paradoxalt nog kostar dessa system också pengar, men eftersom system kan upphandlas i konkurrens och priserna hela tiden pressas ser strategin rationell ut, även om det innebär att kunskapen utarmas allt mer och mer. Ett moment 22 med andra ord, som inte går att ta sig ur med mindre än att alla tänker om och återupprättar kunskapens primat.

Länge fanns det krafter som stod emot utarmningen av kunskapen form av äldre akademiker som tänjde på sig själva och sin tid för att värna kunskapen, som fram till för bara några år sedan självklart sattes i främsta rummet. Med tiden har dessa krafter dock försvagats och ekonomiseringens verkan har samtidigt blivit tydligare. Alla system har en gräns och vi är nu nära den gränsen nu. Allt mer talar för att akademin håller på att förvandlas till ett Babels Torn, där det ser ut som vi strävar mot samma mål (kunskap, bildning och vishet), men där arbetet och de mål var och en strävar efter snarare sliter oss isär och mal ner kunskapens granit till grus. Tornet vi bygger ser fortfarande imponerande och stolt ut där det reser sig mot himlen, men dess grund håller på att undermineras och arbetarna som bygger tornet har allt svårare att förstå varandra. Orsaken till att det blivit så är enkel när man studerar vad som sker utifrån och med lite distans.

Idag handlar forskning allt tydligare om att göra karriär och allt mindre om att söka kunskap. Formen är viktigare än innehållet, helt i enlighet med rådande (ekonomiska) logik, för karriär är mycket lättare att definiera, mäta och jämföra, än kunskap. Bibliometri är en matematisk formel som gör det möjligt att räkna på kompetensen, som gör det möjligt att sätta upp mål för framtiden och utvärdera arbetet. Bibliometri är en enkel och effektiv lösning på ett komplext problem. En lösning som gör det möjligt att svart på vitt visa att det går att äta kakan samtidigt som man har den kvar. Bibliometri bygger på att antalet publikationer och citeringar mäts, istället för att granska forskningens resultat och vad som faktiskt skrivs, vilket tar tid och alltid är resultatet av tolkning. Och eftersom forskning idag allt mer handlar om att nå på förhand tydligt definierade mål kommer tyngdpunkten i forskningen allt mer, som en konsekvens av att det är ekonomin som står i fokus, att läggas på ansökningar om medel (som också kan vägas, mätas och jämföras. Vem lovar mest, till lägst pris?). Den som får mest pengar är bäst, och resultatet betraktas som en formalitet, och skulle det visa sig att det inte riktigt blev så bra som det var tänkt spelar det inte så stor roll för det tillhör förra årets budget. Allt är konsekvenser av marknadens logik, som sätter pengarna i främsta rummet och betraktar kunskapen som onödigt pynt. 

Akademin har aldrig vilat på en stabil grund, för dess bas är allas intresse, allmänhetens kunskaper och samhällets samlade förståelse för kunskapens värde. Och när allt färre förstår vad kunskap är, vilket är en konsekvens av logikens införande i skolan och den högre utbildningen, inser allt färre vad som krävs för att få kunskap och som en konsekvens av det kommer skyddet mot nedskärningar motiverade med ekonomiska argument ytterligare att undermineras. Vi sågar på detta sätt för fullt i den gren som kunskapssamhället hänger på. 

När forskare måste fokusera på antal publikationer kommer det att leda till att allt fler riktar sig allt tydligare inåt, mot det egna ämnet, som på detta sätt allt mer smalnar av. För att bli publicerad krävs att du har koll på det som händer i ditt fält och när allt fler publicerar allt mer kommer fältet som enskilda forskare rimligen kan har koll på att smalna av och sträckas ut. Kan finnas en poäng om att påminna om mekanikens gyllene regel, som säger att det man vinner i kraft förlorar man i väg. Det är också ett sätt att räkna på kunskap, om vi nu ska räkna. Det finns med andra ord inga genvägar till bättre kunskap, för det är vägen som är målet! 

Bygger vi en akademi där allt fler forskare skaffar sig allt djupare kunskaper inom allt smalare områden kommer allt fler att kunna tala allt mindre med varandra. Och när alla talar sitt egna, ämnesspecifika språk till några få kollegor blir det svårare och svårare att mötas över gränser, vilket gör det svårare och svårare att omsätta kunskaperna som faktiskt skapas som ett resultat av forskning i samhällelig handling. Ekonomin håller med andra ord på att tära på sin egen bas. Och därmed finns det anledning att påminna om en annan lag; Termodynamiken, som säger att summan av energin är konstant, att inget kan uppstå ur inget.

Antingen fokuserar vi på kunskap, och då är pengar ett medel. Eller så fokuserar vi på pengar och då blir kunskap en kostnad som kan och bör minskas. Kvalitet är lika komplext som kunskap och därför är det två sidor av samma sak, förstår vi vad kvalitet är förstår vad som krävs för bättre vetande och att det kostar tid, pengar och möda. Det finns inga genvägar, det förstår vi om vi återinrättar kunskapen i centrum och ger vetandet sitt egenvärde åter.