En av Key Note föreläsningarna på konferensen fyllde mig med mer hopp än andra. Det var Jafar Jafari som jag inte kände till innan men som tydligen är en institution inom tursimforskningen. En distingerad, men uppfriskande prestigelös herre. Han var lite förkyld och började med att be om ursäkt för detta. Sedan var det som han glömde det, för han gav sig hän och inspirerade publiken med sin vishet och kloka tankar. Självkritiskt gick han igenom sin karriär. Först talade han om arbetet med att bygga upp forskningen kring turism, och om hur den länge befunnit sig bakom universitetens murar, isolerad från världen och den bransch man forskat om i akademins elfenbenstorn. Han talade om sitt eget ansvar för denna isolering. Han talade om hur viktigt det varit, för att turismforskningen skulle accepteras som vetenskap.
Sedan talade han om vikten av att bryta upp detta förhållande, om hur menligt det är för kunskapsutvecklingen och spridningen av vetande i samhället att det byggs och försvaras murar. Idag arbetar Jafar Jarfari aktivt för att byta murar och riva ner barriärer. Han använde all den makt och det inflytande han med rätta samlat på sig genom åren, för att sprida kunskapen och för att främja samverkan över gränser.
Oerhört inspirerande. Överhuvudtaget var konferensen mycket inspirerande. Jag åker hem i morgon fylld av hopp. Väldigt många tecken har jag sett, på att en ny syn på kunskap håller på att växa fram. På en av sessionerna talades det tydligt om behovet av att göra uppror mot publiceringshetsen, som tvingar forskare att skriva för skrivandet och publicerandets skull. När ska vi förstå vad den synen på kunskap gör med oss? När ska vi inse att det leder till att murarna växer sig högre och klyftorna växer. Tidskriftsvärlden lever sitt eget liv, skiljt från resten av världen. Det citeras och skapas karriärer, allt medan samhället där ute lever sitt liv. Makten växer på båda sidor, men utanför akademin handlar det om pengar och i akademin om prestige, publikationer och antalet citeringar. Och ju mer makten växer, desto svårare blir det att mötas, för makthavarna i samhället är sig själva nog och vill ofta bara ha forskarnas legitimitet för beslut som redan tagits. Och forskarna känner sig missförstådda av kreti och pleti, och aldrig mötas de två. Detta missförhållande måste brytas, menar Jafari, med rätta.
Han har skapat artiklar och mötesplatser för möten mellan branschen och akademin, där man koncentrerar sig på tillämpningar och där man bygger något tillsammans. Arbetsintegrerat lärande alltså. Den tanken poppar upp på allt fler och olika ställen. Och jag har svårt att tänka mig ett område där kunskapsintegration fungerar bättre. Turismforskningen kan mycket väl vara den forskningsgren som visar vägen, för det är en relativt ny bransch, en föränderlig bransch och en bransch fylld av mindre entreprenörer som fortfarande är rörliga i tanken och som som är hyperkänsliga för kulturella förändringar. Där finns alla chanser i världen att mötas över gränser, att bryta ner barriärer och att bygga något nytt och ömsesidigt befruktande.
Tänk om den typen av tankar, det sättet att se på kunskap, som något som ska sättas i verket. Istället för något som ska försvaras, som ska hållas på och stängas inne. Tänk om fler kunde inse att kunskapen inte är min, som Jafar sa. Jag äger inte kunskapen, jag lånar den och använder den. Kunskap ska spridas och sättas i verket, ska användas för att bygga något av. Kunskap förändrar, och det kan vi välja att förneka eller bejaka. Jag väljer det senare och vill avsluta reflektionen med att lyfta en tanke som dök upp under en av sessionerna. Där luftades en dröm, en vision för en annan akademi. Tänk om det bestämdes att alla artiklar skulle innehålla lika många referenser till män som som till kvinnor? Tänk om! Varför inte? Varför anammar vi APA-systemet för referenser, som bara visar initialerna och som därmed döljer det faktum att flertalet forskare är män, som citerar män, som citerar män? För att vi måste om vi vill bli publicerade? Ja, jo, det är ett svar, men är det okej för det? Jag tycker inte det!
Jag vill göra vad jag kan för att sprida kunskap och för att bryta barriärer, öka jämställdheten och främja mångfald. Jag vill att kunskaperna som mitt arbete genererar så snabbt och så smidigt som möjligt kan nå ut i samhället. Därför bloggar jag, till exempel. Därför intresserar jag mig för AIL. Jag är inte intresserad av att följa reglerna slaviskt för att bygga en karriär, jag vill vara med och bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Därför kommer jag att leva länge på inspirationen från Jafar Jafari.
Framtiden ser ljus ut, även om molnen tornar upp sig. Jag väljer att se det så, för tankar på motsatsen bryter ner och hindrar. Det blir som det blir ändå, för det är vi som bygger framtiden, gemensamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar