Förväntan

Ibland faller jag ner i ett mörker av hopplöshet. Plötsligt, utan förvarning är det som allt är svart och ingen ljusning finns i sikte. Så länge jag minns har det varit så, har jag fungerat på det sättet. Det har aldrig varit något riktigt stort problem för mig, pendlingen mellan tider av maniskhet när allt är på topp och depressionslikande perioder. Förstår att andra har det väldigt mycket värre. Liksom med andra neuropsykiatriska diagnoser (som ADHD och dyslexi i mitt fall) tangerar jag mer eller mindre det som många har stora problem med. Troligen är jag inte ensam om detta. Gränsen mellan sjukt och friskt är aldrig absolut. Lika lite som något annat, på ett enkelt sätt kan sägas vara antingen eller, är människa en stabil enhet. Vi blir till på så många olika plan och i relation till så mycket och därför vill jag reflektera över ordet eller fenomenet förväntan, för perception och affekter spelar roll för upplevelsen av världen, förväntan i sig gör det, liksom den kropp som förväntar. Därför börjar jag där, i kroppen och den svartsyn som ibland drabbar mig.

Fast jag vet att det aldrig är så mörkt som det just då ser ut och känns är det svårt att intala sig att det bara är inbillning, för det ju inte bara det. Känslan är en del av en helhet där min svartsyn bara är en del. Mörkret som växer fram inifrån är en affekt och en reaktion på den kontext där kroppen finns och verkar. Kroppar bär på sina minnen, fungerar på sina sätt och sänder sina signaler, både inåt och utåt. Jag är en människa bland många andra med vilka jag står i förbindelse med, som min kropp kommunicerar med. Alla andra fungerar på liknande sätt som jag och vi påverkar varandra och påverkas av dels varandra, dels av omgivningens övriga delar. Helheten som kulturen och livet på jorden utgör är ett komplext system av interagerade delar och aspekter som påverkar varandra. Ett försenat tåg, en mobiltelefon som slinker ur ens grepp och vars display krossas mot gatan, en jacka som plötsligt känns otidsenlig och obekväm, regn och rusk eller information varsel av kollegor, en budgetproposition som inte lever upp till ens förhoppningar. Listan över saker och händelser som påverkar upplevelsen och den som upplever kan göras hur lång som helst. Att just jag känner på just det sätt jag känner just nu, just här, beror på oändligt många faktorer. Det är viktigare att acceptera denna oöverblickbarhet än att försöka förstå vad som spelar roll egentligen.

Skriver detta dels för att påminna mig om att tillvaron är minst lika komplex som jag, dels för att med hjälp av reflektion och intellektualisering försöka lyfta mig ur mörkret, upp i ljuset. För det är destruktivt att grotta ner sig i det svarta, att fundera för mycket på hoten och riskerna. Överallt finns det mörka moln och några garantier går aldrig att få för att något ska fungera. Så oerhört lätt att glömma det, speciellt när ens perceptiva filter mot omvärlden accentuerar det mörka och sorterar bort det ljusa. Fast å andra sidan är det lika lätt att överdriva tillvarons positiva sidor när det filtret kopplats på. Det är detta som förväntan handlar om, både om de filter, eller vad man ska kalla det, som aktualiseras automatiskt och om de filter mot omvärlden som går att påverka, i alla fall på marginalen. "Tänk positivt" säger många. "Glaset är halvfullt", ja ni fattar. Den typen av flåshurtiga tillrop är det minsta jag (och här tror jag inte jag är ensam) behöver när svartsynen anfaller mig. Men jag vill ju heller inte bli en som säger motsatsen: Det går inte. Ingen idé att försöka. Det är lika illa. Vill inte fastna i problemen, men vill heller inte förneka att det finns hot i tillvaron. Därför tillåter jag mig att stanna där i mörkret ett tag för att upptäcka även det. Jag är nyfiken och vill lära och kunskap och förståelse finns att hämta överallt. Vill bara inte stanna där för långe, dels för min egen högst personliga skull (man kan fastna där och en tillfällig svartsyn kan utvecklas till depression), dels för bloggprojektets. När jag anfalls av mörkret är det lätt att skriva negativa, uppgivna texter. Sådana måste så klart också beredas plats i ett projekt som detta, men balans är vad som eftersträvas här. Harmoni och en kritisk medvetenhet som ser träden även om skogen är tät. Kultur är ett komplext fenomen och allt som berörts hittills påverkar helheten.

Förväntan var det. Igår var jag inbjuden till ett arrangemang i Trollhättans kulturhus. Det handlade om Trollhättans möjligheter att utvecklas till en evenemangsstad, om destinationsutveckling alltså. Lite god mat och möten med människor. Egentligen kände jag inte för att gå, med tanke på känslan i kroppen. Men av erfarenhet vet jag att mina förväntningar aldrig går att lita på fullt ut, så jag tvinade mig dit. Delvis med stöd i den inspiration som studenterna jag handlett under dagen gav mig. Det kändes lite bättre redan innan, lite ljusare. Och på mötet lyssnade fanns en talare. Han balanserade på en tunn, tunn linje, men höll sig ändå på rätt sida om flåshurtigheten och konsultförenklingarnas tomma floskler. Han var uppenbart en som såg ett halvfullt glas, men det var inte detta som var hans budskap. Han talade om hur han jobbade och tänkte och det var som sagt oerhört inspirerande för han öppnade upp min och övrigas förståelse för hur man kan tänka kring detta med möten, som är en central del i all destinationsutveckling. Tar vara på hans inspirerande tal, som satte igång tankar i mitt huvud och som aktiverade positiva tankar och öppnade kreativa dörrar, som lyfte lite på slöjan som förmörkat min perception och mina förväntningar på tillvaron under några dagar. Häver mig upp ur mörkret och drar mig ut i ljuset med hjälp av det som hände och min kropps reaktioner på kontexten. Ser de oväntade mötena med flyktiga bekantskaper som mötet resulterade i och de fördjupade relationerna till människor jag gillar och redan hade en del gemensamt med som samtalen där ledde till, och inte minst kvällens huvudtalare, som ett slags flyktlinjer. Ser det som hände som lyckliga tillfälligheter, som ett slags möjlighet som aldrig går att planera för, som man bara kan och har att ta vara på när det händer, där det händer. 

Tanken var att skriva och reflektera kring ordet, begreppet förväntan. Och detta är ett sätt att göra det på, mitt sätt. Det är inte den definitiva redogörelsen och det är ingen definition. Bara några anspråkslösa funderingar, kring ett ämne som jag menar borde uppmärksammas mer. För med bättre, bredare och djupare, förståelse för vilken kraft som finns i människors förväntningar kan vi bättre förstå kultur. Om jag hade låtit mig styras av mina förväntningar hade jag kanske åkt hem istället för att ta mig till kulturhuset igår. Jag är glad att jag inte gjorde det som kändes bäst, att jag agerade intellektuellt istället för i och av affekt. Det är emellertid enkelt att säga men oändligt mycket svårare att göra. Att jag lärt mig agera så oftare idag än när jag var yngre är ett resultat av hårt arbete, en effekt av studier och av ökad självkännedom. För mig är det vad livslångt lärande handlar om. 

Reflektionerna kring förväntan leder mig ut i okänd terräng, är ett sätt att upptäcka livet och kulturen. Lärande handlar om förväntningar. Lärarens förväntningar på studenterna talas det ofta om inom pedagogiken, men lärtillfällen handlar alltid om kommunikation och således kan och får man aldrig underskatta studenternas förväntningar på läraren, på kursen och litteraturen och pedagogiken. Inget är som sagt enkelt, allt och alla kommunicerar och förändras i möten med allt annat. Den aspekten av lärande skulle jag vilja säga är den kanske viktigaste, och en pedagogik som bortser från detta är en pedagogik som är dömd att misslyckas. Liksom jag är dömd att gå under om jag fastnar i svartsynen, som jag bara delvis kan lastas för. För där ute pågår livet och det tas beslut som påverkar kulturen och möjligheterna för en bättre framtid. 

Igår var en svart dag för humaniora, för rådande kunskapssyn. Budgeten innehöll visserligen satsningar på skolan men för humaniora och för mångfalden på landets högskolor var det en svart dag. Håller med Sanna Rayman (som jag sällan brukar hålla med, men det handlar till dels om mina förväntningar på henne som person än på vad hon faktiskt säger) om att vår nya regering gör en skamlig prioritering när man lägger ner.

Gårdagens största budgetskandal på kultursidan finns inte i kulturbudgeten, utan under utgiftsområdet för utbildning och forskning. Här hittar vi en kulturell illgärning av rang. Från 2017 avslutar staten sin finansiering till de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, konstaterar regeringen torrt i budgeten.

Och pengarna satsas i det svarta hål som bygget av det naturvetenskapliga forskningslaboratoriet utanför Lund, som förväntas ge Sverige det där hett efterlängtade nobelpriset. Det är galet och fel på så många sätt, och det är också ett resultat av förväntningar. Humaniora förväntas inte tillföra något till samhället och då är det enkelt att radera kunskapen och forskningen från akademin. Förväntningar om att det krävs koncentration och renodning för att uppnå resultat är en förväntan, eller en förhoppning mer än något annat. Och det är beklagligt. Maria Schottenius skriver i DN.

Utan utredning, utan remissförfarande, är den nya forskningsministern Helene Hellmark Knutsson beredd att med ett enda penndrag stryka de värdefulla forskningscentra, som funnits, som i Ateninstitutets fall, sedan slutet av 1800-talet och präglat generationer av svenska arkeologer. Utan detta svenskägda institut har svenskar inte kunnat få tillstånd att gräva i Grekland. Sverige har också ansvar för de katalogiseringar och samlingar som funnits sedan institutet etablerades. 

Det svenska institutet i Istanbul spelar en central roll i den svenska humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen om Centralasien, i Mellanöstern, Syrien, Iran, Turkiet. Hur man tänker när man vill radera ut detta sammanhang av högaktuell politisk och kulturell kunskap och internationellt utbyte är obegripligt. Den förra regeringen räknade tvärtom upp budgeten något.

Kunskap anses idag inte ha något egenvärde, och då framstår den här typen av beslut som rationella och önskvärda, även om konsekvenserna av det blir att man i ett slag utraderar framtida möjligheter att hitta inspiration för samhället att lyfta sig ur den svartsyn som ökad arbetslöshet innebär. Även samhällen kan sägas ha förväntningar och eftersom samhällen byggs av människor påverkas de på liknande sätt. Sverige är inne i en djup depression och drivs av skruvade och djupt problematiska förväntningar på framtiden.

Jag, skolan och den högre utbildningen, liksom politiken skapas genom ömsesidig tillblivelse. Allt och alla påverkas av och påverkar varandra. Framtiden är inget man kan vänta på, för den skapas av oss tillsammans. Den blir till i handlingar och igår handlade regeringen, liksom jag gjorde det. Konsekvenserna av dessa handlingar skapar framtiden, vår gemensamma framtid. Förstår vi det och förstår vi förväntningars makt över oss och vårt samhälle. Förstår vi att kultur är komplext och tillvaron oöverblickbar, då förstår vi bättre hur allt hänger ihop och vad som är bra och mindre bra beslut och handlingar.