Dagens Nietzsche, om världens bedräglighet och vishetens, läsandets, tänkandets värde.

Har lite svårt att komma igång. Är inne på tredje veckan med resor nu. Högarna med måsten växer och jag tappar lite kontakten med vardagen. Klagar inte, trivs med omväxling, men idag är pressen hårdare än någonsin på den som har jobb, att prestera, prestera, prestera. Det finns ingen tid för eftertanke, inga mellanrum och marginalerna krymper i takt med att vi blir bättre på att effektivisera. Det finns en gräns för alla system, en punkt där allt vänder. Inför förrän efteråt vet man när den punkten nåtts och att fortsätta elda under en ekonomi som inte nöjer sig med vinst, utan kräver ÖKANDE vinst, en jätten Glufsglufs som tuggar i sig allt som kommer i dess väg och som förgör den mylla vari framtiden ska växa. Det är inte hållbart! Jag vill tänka fritt och högt, vill utmanas, är trött på att bara reagera, men jag tvingas till det. Av vardagens krav och jakten på effektivitet, kontroll och styrning mot mål. Livet och kunskapens vägar är omvägar. Upprepar den tanken än en gång och förlorar mig. Än finns tid, än kan dagens krav hållas på armlängds avstånd.

Surfar lite planlöst på SvD.se och DN.se, hittar först inget. Bara klickvänligt lockande rubriker som jag av erfarenhet vet alltid lovar mer än det kan hålla. Det är klicken som tidningarna lever på. Därför är det vad som bjuds, för det är så vi har byggt samhället. På kravet om en ständigt växande ekonomi där ingen kan eller får vila på lagrarna. Jag vet att det inte nyttar något att klaga på någon för att det blivit så. Det är som det är. Men detta vet jag: Det MÅSTE inte vara så. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och arbetar för en förändring. Det är det hopp som håller mig vid liv. Därför skriver jag och därför bär jag ständigt på sorgen över att jag på grund av dyslexi läser så pass långsamt att stressas av utbudet. Det är plågsamt att aldrig få ro, aldrig få tid till eftertanke, att tvingas inse och acceptera att samtalet är en utdöende konstart och att klokskap och vishet mest är till besvär.

Tar mig samman. Hittar en krönika från augusti förra året av Johan Thente, på DN. Finner ro och tillförsikt i hans kloka tankar om det som allt snabbare håller på att gå förlorat, förmågan att läsa som är intimt förknippad med kunskapsutveckling, reflektion och tänkande. Viktiga insikter. Läs. Tänk.

Att läsa skönlitteratur är en revolutionär handling. Att regelmässigt försjunka i en roman eller diktsamling är att slänga små käppar i det samhällsmaskineri som drivs av konsumtion och ständig tillväxt. Den som läser en lånebok är en dålig konsument som hotar de idéer som vårt samhälle bygger på.

Få kommer längre ihåg, men en gång i tiden ansågs läsning och strävan efter intellektuell utveckling vara en av demokratins grundstenar. I dag har strävan efter nya yoghurtsmaker och designade fiskbestick tagit över.

Att detta behöver uttryckas är i sig ett tecken på förändringen, på att vi befinner oss nära gränsen. Det vi strävar efter och vill ha det påverkar samhällstillblivelsens riktning och kulturen. Läsandet håller på att förvandlas till ett hot, för det genererar färre klick än översiktliga, innehållslöst meningslösa, ytliga pamfletter. Den som försjunker i tankar, som förlorar sig i krävande texter, utvecklar och förfinar förmågan att tänka kritiskt. Och allt som är ett hot mot den heliga tillväxten (i dess nuvarande form) måste i den ekonomiska logikens namn bekämpas. Därför blir det som det blir. Vi ropar på kunskap och hyllar bildningen, i teorin. Men i praktiken ser vi på när det som en gång i tiden var det som värnades mest mals ner till dampartiklar som flyger iväg i vinden och lämnar endast en ekande tomhet efter sig. Ja jag är bitter. Jo jag oroar mig. Det är sant att jag inte tror på framtiden. Men jag hoppet om en annan värld överger jag aldrig!

En mer gedigen diskussion om läsningens alla aspekter tar jag del av i och med antologin "Läsning", som är – pikant nog – utgiven som årsbok för Riksbankens jubileumsfond, på Makadam förlag. Här kan man frossa i informerade texter om läsning. Det handlar om varför vi läser, varför vi skall läsa, hur vi har läst tidigare och hur vi kommer att läsa i framtiden. Man begrundar hur flickors läsning skiljer sig från pojkars, var vi läser, vilka som läser och på vilka olika sätt läsningen kan gå till.

En lång rad forskare och författare resonerar kring detta fenomen som för några av oss är livsviktigt och för andra är bah öhhhh ...

För vem är läsning livsviktigt? För alla vi som inser och förstår värdet av kritiskt tänkande och reflektion. Och för vem är det bah öhhh ...? För den växande skara som varken har tid, lust, ork eller förmåga att tänka längre än till nästa löneutbetalning, för alla dem som följer minsta motståndets lag. Och detta inte sagt från en elitistisk position, utan från djupet av min oroade kropp och sörjande själ. Det är jag och alla andra (för vi är som tur är fortfarande ganska många) som försvarar läsningen, bildningen och tid för eftertanke, som är hotet mot nuvarande system. Det är jag som försvarar mig, som värjer mig mot tomheten som de facto är ett hot mot oss alla, för sjuknade kunskaper är inget vi kan ta lätt på! Därför är läsning viktigt.

Många goda argument för att intensifiera allmänhetens tillägnande av skönlitteratur kommer fram. Vad jag saknar är det argument som jag själv anser vara det bästa, om man nu inte nöjer sig med att dra sig undan till ett tyst rum och rent egoistiskt frossa.

Bra skönlitteratur är en förlängning av språket. Med språket är det ju så att vi har enkla ord som står för mycket komplicerade företeelser. Vi säger "kärlek" och sammanfattar därmed en oändlig mängd information som vi ändå kan dela med andra människor. Hade vi saknat ordet "kärlek" så hade somliga saker blivit mycket, mycket svåra att formulera och prata om.

Idag odlas snarare en kultur där vi uppfinner och använder svåra ord för enkla företeelser. För att övertyga massan om lämpligheten i dagens tillväxtmodell som enkelt går att avfärda genom att öppna ögonen och blicka ut över förödda landskap, eller genom att helt enkelt bara känna efter i magen och i hjärtat, använder ekonomiseringens lobbyister ett språk som förvillar, ett pseudospråk som ser ut att vara mättat med innehåll men som bara är yta, yta, yta. Kärleken till kunskapen? Kärleken till naturen, till livet och nästan? Passionen och glädjen som tid för eftertanke öppnar upp för? Hur kan vi tro att det någonsin blir förlegat? Hur gick det till när det som är djupt mänskliga behov förvandlades från investeringar till kostnader? Svaret är enkelt, det är så enkelt att det kanske framstår som för enkelt. Det handlar om det perspektivskifte som jag tillät mig att ta god tid på mig för att förbereda läsaren på. Nietzsches ord som snart ska presenteras träffade mig rakt i magen i morse på centralen. Därför tog jag omvägen om Thentes text, för att hitta en ton och för att bädda för den ständigt aktuelle 1800-talsfilosofens inte helt enkla text.

34.

Oavsett vilken filosofisk ståndpunkt man idag intar: från varje utsiktspunkt är bedrägligheten hos den värld vi tror oss leva i det mest säkra och fasta faktum vi överhuvudtaget kan bli varse med våra ögon. Vi finner skäl, staplade på varandra, som söker locka oss till förmodan att det skulle finnas en bedräglig princip i själva "tingens väsen". Men den som håller vårt tänkande, alltså "anden", ansvarig för världens falskhet -- en utväg med äran i behåll som varje medveten eller omedveten advocatus dei söker --: den som önskar sluta sig till att denna värld, samt tid, rum, gestalt, rörelse är falska: en sådan har åtminstone god anledning att slutligen också lära sig misstro tänkandet självt: skulle inte just det ha spelat oss det största sprattet?

Är det detta vi sysslar med, att spela oss själva ett spratt? Tänker på begreppet, på tanken: Den mänskliga faktorn, på hur den tanken tvingas oss själva att erkänna oss besegrade av maskinerna, tekniken, matematiken. Inför det som är exakt ser människan ut att vara ofullkomlig, imperfekt, en bugg i systemet. Vad hände med Protagoras tanke, människan är alltings mått? Den är historia idag, med den har vi kastat bildningen, visheten och kunskapen överbord. Och därmed har vi dömt oss själva till underordning, till att bli en kostnad, ett överflödigt och kostsamt bihang, till något som kan få vara med, om säger om, hen sköter sig och är en god konsument som lydigt sväljer den beska medicinen.

Och vilken garanti finns det för att det inte skulle fortsätta att göra vad det alltid har gjort? Allvarligt talat: tänkarens oskuld har något rörande och vördnadsbjudande över sig som än idag tillåter honom att ställa sig inför medvetandet med en anhållan om att det måtte ge honom ärliga svar: till exempel på om medvetandet är "reellt", och varför det egentligen alltid så beslutsamt håller yttervärlden ifrån sig, och vad andra liknande frågor nu kan tänkas vara. Tron på "omedelbara vissheter" är en moralisk naivitet som hedrar oss filosofer: men -- vi ska nu en gång för alla inte vara "enbart moraliska" människor! Bortsett från moralen, är denna tro en föga hedrande dumhet!

Föga hedrande dumheter är samhället och rådande kultur fulla av. Det är ett oundvikligt inslag i den mix som livet, det levande, föränderligt myllrande, komplexa livet består av. Och dumheten ligger därför inte i tron och önskan om att det finns omedelbara vissheter, utan i förnekandet av dumheten som ett oundvikligt inslag i begreppet människa. Förnekandet av oss själva och den kultur som formas av oss och som vi formas av, det är den största faran och den allvarligaste dumheten. Tyvärr sprider den sig som en löpeld när det sparas på skola och högre utbildning, när det inte finns tid och när människan betraktas som ett problem.

Även om en alltför beredvillig misstänksamhet i det borgerliga livet anses tyda på en "dålig karaktär" och följaktligen inte är tillrådlig -- vad hindrar oss ifrån att här, bortom den borgerliga världens ja och nej, vara otillrådliga och säga oss:filosofen har efter hand förvärvat sig rätten till en "dålig karaktär", såsom det väsen som låtit sig luras allra grundligast, -- det är numera hans plikt att vara misstrogen och ondskefullt skela ur misstankens avgrund. Man må ursäkta mig skämtet med den grinande masken i den sista vändningen, för jag har själv sedan länge varit tvungen att tänka om beträffande att bedra respektive låta sig bedras, och håller ett par ordentliga armbågar i beredskap för det blinda raseri varmed filosoferna värjer sig mot att inte få låta sig luras.

Ja, det behövs verkligen ordentliga och vassa armbågar för att värja sig mot ignoransen och dumheten, som tron på uppenbara och oförmedlade, omedelbara vissheter utgör exempel på. Kunskapens väg är aldrig rak! Det kan ingen förförd mänsklig vilja eller maskin någonsin ändra på. Världen är undflyende, komplex och går aldrig att nå fullkomlig visshet om. Det måste vi inse och acceptera samt anpassa oss till. Den mänskliga faktorn är en farlig tanke för den gör oss överflödiga!

Varför inte? Det är inte mer än en moralisk fördom att sanningen är värdefullare än skenet; det är rentav världens sämst bevisade antagande. Man måste väl åtminstone erkänna så pass mycket: det skulle inte finnas något liv om det inte också fanns perspektivistiska bedömningar och skenbarheter; och för den händelse man i sällskap med vissa filosofers sedesamma hänförelse och klumpighet önskade avskaffa den "skenbara världen", förutsatt att ni  nu faktiskt kunde göra det, -- så blev därmed åtminstone heller ingenting kvar av er "sanning"!

Alla lever livet i sin kropp och betraktar världen från sin utgångspunkt. Därför finns ingen Sanning, för det finns ingen objektiv punkt varifrån tvisterna som ständigt uppstår om vem som har rätt en gång för alla ska avgöras. Det är inget problem, det är en förutsättning för livet som vi känner det, för människans existens och framtid.

Ja, vad tvingar oss överhuvudtaget till antagandet att det föreligger någon väsensgrundad motsats mellan "sant" och "falskt"? Räcker det inte med att anta att det finns grader av skenbarheter, liksom det finns dunklare skuggor och skenets schatteringar, -- olika valörer, för att tala med konstnärerna. Varför får den värld som i någon mån angår oss -- inte vara en fiktion? Och om någon då frågar: "men till fiktionen hör en upphovsman?" -- borde man inte helt enkelt inte svara honom: varför? Tänk om detta "hör" kanske också är en del av fiktionen? Borde det inte småningom vara tillåtet att förhålla sig en aning ironisk till såväl subjekt som till predikat och objekt? Borde inte filosofen höja sig över tron på grammatiken? Guvernanter i all ära: men vore det inte på tiden att filosoferna avsade sig sin guvernant-tro? --

Borde vi inte alla kasta av oss oket som alla krav på evidens, klarhet, kontroll, målfokus och säkerhet leder till? Borde vi inte acceptera dem vi är och anpassa världen efter oss och våra behov, snarare än efter ekonomins krav på besparingar och teknikens krav på effektivitet och klarhet? Borde vi inte tagga ner lite, ta ledigt, läsa skönlitteratur och samtala med varandra? Borde vi inte ta vara på livet och reflektera med över dess mening.

Vi borde verkligen göra det. Men nu hinner jag inte mer, nu måste jag (förbannandes kulturens tvingande makt) hasta vidare. Återkommer dock i frågan!