Mindre tvång! Inte nödvändigtvis mer frihet!

Vaknar tidigt. Ute regnar det. Dag två på konferensen. En heldag av key notes och sessioner, om kunskap och lärande. Och jag behöver inte fokusera på mig och mitt anförande förrän i morgon. Skönt. Idag ska jag bara lyssna, reagera, låta mig inspireras, lära och reflektera. Kan inte lova, men det kan nog komma någon liten rapport senare. Skrivandet är mitt sätt att tänka, för det är när jag ser orden som jag förstår tankarna och hur de kan utvecklas. Textproduktion är inte bara ett sätt att förmedla tankar, är inte bara ett medium, det är lika mycket ett tankeverktyg. Den insikten saknar jag i min vardag som lärare.

Idag haglar det lösningar över oss. Alla har sin lösning, ser sina problem och tänker att om bara just deras metod genomförs blir allting bra. Lösningarna tränger sig mellan oss och problemen. Enkla lösningar. Lösningar som genomförs med pregnans och kontroll, uppifrån, utifrån och i kombination med utvärderingar och uppföljningar. Skolan regleras allt mer i detalj. Utbildning kvalitetssäkras och mål bryts ner i delmål. Allt detta sammantaget ger oss illusionen om att kunskap är enkelt och att det är ett problem som går att lösa. Jag menar tvärt om att problemet inte ligger i svaret, utan i frågan. Det är lösningarna som är problemet, inte problemet i sig.

Kunskapsutveckling på nationell nivå är svart. OERHÖRT svårt och så länge vi håller på att försöka förenkla, så länge vi inte inser vilken typ av problem vi står inför och vad som krävs av oss kommer problemet att växa. Ju mer skolan och utbildningen kvalitetssäkras desto mer fjärmar vi oss från skolans mål. För skola och utbildning har ett mål, ett enda: KUNSKAP. Vad är kunskap? Den frågan kommer som ett brev på posten så fort ämnet kommer på tal. Vad, vad, vad och hur, hur, hur. Det är en del av problemet, att vi inte kan sansa oss lite och att det inte finns tid för reflektion. Kunskap är svårt och kanske omöjligt begrepp. Problemet är komplext och det ser dessutom olika ut vid olika tidpunkter och i skilda sammanhang. Problemet är att vi ser detta som ett problem. Problemet är att vi inte bara kan acceptera att kunskap, liksom kultur, är en komplex och motsägelsefull fråga. Problemet är att vi inte inser det och påbörjar arbetet i den änden och med det angreppssättet. Problemet är att vi inte kan acceptera att det aldrig finns några garantier.

Kunskap är liksom våra barn, något som inte går att styra. Jag vill likna kunskap vid barnuppfostran. Gör vi det inser vi hur befängt det är att ropa på mer kontroller, mer utbildning, fler system för kvalitet och utvärdering. Fast vänta lite, är det inte just detta vi gör? Är det inte just mer kunskap, mer kontroll, som det ropas på i fråga om barnuppfostran? Som sagt, problemen i skolan (med kunskap) är inte ett skolproblem, det är ett samhällsproblem. Först när vi inser att det inte finns några enkla lösningar och vi börja närma oss en lösning på problemet. Så, hur gör då den nya regeringen? Precis tvärt om. Det första förslaget som rör skolan är ... tada: Obligatorisk gymnasieskola. Precis vad landets högre utbildning INTE behöver, för hur ska vi som är sist i utbildningskedjan kunna motivera studenterna att göra vad som krävs för att klara högskolestudier om de aldrig under hela sitt liv någonsin fått ta ett eget beslut?

Läser i SvD, på Brännpunkt om reaktionerna på förslaget. Det en gymnasielärare som skriver, klokt, att det vore en katastrof att införa ett obligatorium. Jag håller med Simon Lundström om det. Han skriver.

Argumentet är att gymnasiekompetens krävs på arbetsmarknaden. Att anta att detta är för att samtliga yrken i dag kräver att man är nog akademiskt lagd för vidare studier vid högskolan, är dock en extremt olycklig misstolkning. Det finns mängder med yrkesområden där en akademisk utbildning inte behövs, men det är givetvis aldrig en förlust för anställaren om den anställde har det. När utbudet av arbeten är mindre än efterfrågan ökar förstås priset. Men det är ett symtom av ungdomsarbetslösheten, och inte på grund av att samhällets alla yrken kräver akademiska kunskaper.
”Mer obligatorisk utbildning till folket” är alltså inte lösningen. 

Problemet på den svenska arbetsmarknaden är att arbetsgivarna har alldeles för stor frihet att välja och vraka mellan dem de ska anställa. Det gör att de är mer fokuserade på det än på att producera och bedriva verksamheten. Se där, också en enkel lösning. Det talas allt mer om bristen på kompetens och här är det arbetsgivarna som har tolkningsföreträdet och skolan och forskningen som måste anpassa sig och komma upp med lösningar på DET problemet. Ingen ställer sig frågan om det verkligen är DÄR problemet ligger. För arbetslinjen är helig och arbetsgivarna har altid, självklart rätt. Och saknar de kompetens är det samhällets uppgift att tillhandahålla den. Som jag ser det är det snarare arbetsgivarna och Svenskt Näringsliv som saknar kompetens, att hitta och uppskatta sin personal. De ser inte människan, bara produktionsenheter och förblindade av sina egna (helt orimliga) krav på (ständigt ökande) lönsamhet ser de inte att de och deras sätt att tänka ytterst drabbar dem själva. Möjligen kan den enskilde eleven skaffa sig fördelar och öka chansen till ett jobb, för egen del. Men ungdomsarbetslösheten är ett strukturellt problem. Det saknas helt enkelt jobb till alla som behöver en anställning. Och det problemet löses INTE genom att göra gymnasiet obligatorisk. Det är en allt för enkel lösning på ett komplext problem.

En obligatorisk skola innebär att lagen tvingar två parter: Eleverna tvingas gå, och kommunerna tvingas att se till att alla kan gå, och faktiskt går. De flesta går redan i gymnasiet, av just den anledning som S ger som argument: De flesta anställare kräver gymnasiekompetens. De som är kvar, de elever som påverkas av denna lag, är alltså de mest utsatta, de mest skoltrötta och de minst akademiskt begåvade. Det är alltså dessa som S vill tvinga in i gymnasiet.

Gymnasierna, å sin sida, blir av lag tvungna att se till att dessa elever närvarar på lektionerna, eller i alla fall ta hand om dem när de väl är där. Det säger sig självt att om en som i dagens läge väljer bort gymnasieskolan tvingas in i den, så kommer det knappast att främja utbildningens kvalitet. Gymnasieskolan, den per definition sämsta institutionen för en skoltrött ungdom, blir alltså den som ska ta hand om dem. Genom tvång. Detta kommer att gå ut över precis alla gymnasieskoleelever i hela Sverige. 

Problemet och dess lösning lämpas här över på lärarna, som redan dignar under andra krav på kvalitet, måluppfyllelse, administration och allt annat än kunskapsutveckling. Att tvinga fler att gå gymnasiet tvingar på lärarna en ännu större börda, som tar ännu mer tid från det som ligger i allas intresse: ATT LÄRARE FÅR ÄGNA SIG ÅT KUNSKAP! Och här snackar jag inte om mer pedagogisk utbildning, inte om några obligatorium över huvud taget. Jag vill se mindre tvång, men inte nödvändigtvis mer frihet. Lärarna kan och behöver få mer ansvar och ett tydligare uppdrag, men om detta inte kombineras med mindre administration, om lärarna inte får mer oreglerad tid, ansvarstid, kommer skolan även i fortsättningen vara en stor maskin med en fantastisk prestanda som låter en massa men som inte rör sig ur fläcken. Frihet under ansvar, det är vad lärarna behöver och en förståelse för uppdragets komplexitet. Bara genom att ge kan man få. Att tvinga eleverna och lärarna får, liksom ifråga om trotsiga treåringar (det går som sagt att likna utbildning vid barnuppfostran), motsatt effekt. Systemet får nog, liksom idag, det systemet begär, men som alla ser sjunker kunskaperna. För kunskap kan aldrig beställas fram! (Läs gärna min krönika, i Vetenskapsrådets tidning Curie, om just den aspekten på kunskap).

En obligatorisk gymnasieskola innebär också (rimligen!) att man förväntar sig att alla ska kunna klara av den – det är denna roll som grundskolan har i dag. Det finns bara ett sätt att nå detta: Sänka kraven för gymnasieskolornas examen till dess att även den minst begåvade klarar sig. Det är det som kommer att bli resultatet av en obligatorisk gymnasieskola, framför allt som gymnasierna då kommer att behöva ta hand om dem är minst anpassade för gymnasiet. Det är därför detta förslag är så katastrofalt.
Ty att tro att alla individer är kapabla till högre studier är att undervärdera högre studier. Det är som att tro att alla kan bli idrottsproffs. Högre studier, i detta fall gymnasiet, måste kunna förutsätta att studenten är påtagligt begåvad inom akademika, inte att de av lagen motvilligt har tvingats dit. 

Sänkta krav, det oroar mig också. För det är det är en lösning som alltid ligger nära till hands när någon får ansvar för ett omöjligt problem. Och eftersom kunskap är i princip omöjligt att mäta kommer problemen att visa sig först långt senare, som idag, när det är omöjligt att peka ut syndabocken eller var problemet ligger. Fler krav, tvång och kontroller får lätt den effekten, i praktiken, när systemet sjösätts på nationell skala. Jag tror nog att de flesta är kapabla att läsa på både högskolan och gymnasiet, det är inte där problemet finns. Problemet ligger i synen på kunskap, som något kontrollerbart. Och om kraven sänks, i praktiken (för systemet kommer så klart att leverera fina siffror, i morgon likväl som idag) står vi inför en nationell katastrof i paritet med klimatförändringarna eller ebolaepidemin, som är två problem som liksom kunskapen saknar ENKLA lösningar. Och om samhällets behov av kunskap inte tillgodoses växer problemet exponentiellt. Något måste alltså göras, men att göra gymnasieskolan obligatorisk är fel väg att gå!

Jag har stått i gymnasiekatedern i många år av mitt liv, ibland som ordinarie, ibland som inhoppande vikarie, inom både humaniora och naturvetenskap. Jag har sett både de omotiverade skoltrötta som sitter och lider sig igenom lektionerna och bara vill släppas fria, och de högmotiverade men lågbegåvade som sakta men säkert får sina självförtroenden nedtryckta i skorna. Bägge dessa grupper är de som kommer drabbas av en obligatorisk gymnasieskola, och ingen av dem blir hjälpta av en. Antingen sänker vi kraven, eller så får dessa elever det intryckt i pannan att de är värdelösa i samhällets ögon, när de inte ens klarar den utbildning som alla ska gå. 

Att utsätta något för ett garanterat misslyckande är förödande. Det ser ut som en omsorg, men är istället en grym och omänsklig behandling som kan komma att ge efterverkningar långt fram i tiden, för oss alla. Återkommer till problemet, till grundproblemet som så tydligt lyser igenom debatten om skolan, jobben och vården, ekonomin och framtiden. Problemet ligger i vårt sätt att se på kunskap, som något som går att beställa fram, som en process som går att kontrollera eller som ett enkelt problem som går att bryta ner i delproblem som går att utvärdera, kontrollera, kvalitetssäkra och administrera genom att lägga ansvaret på någon annan, på lärarna som erbjuds mer utbildning och högre lön. Vad lärarna behöver är mindre tvång och kontroll och mer ansvar, frihet och tid i vardagen att hantera komplexiteten!

Det finns ett bra argument för denna lag: Om man endast och enbart är intresserad av att sänka arbetslöshetssiffrorna (en skolkande gymnasist är inte ”arbetslös”) och av att straffbelägga ungdomar för att gå och dra. Som bekant är alla gymnasister straffmyndiga, vilket tekniskt sett innebär att en som inte går i skolan kan man alltså spärra in. Och en brottsling är inte heller ”arbetslös”. 

Det Sverige behöver som land, och för att klara sig i den internationella konkurrensen, är inte en gymnasieskola där alla förväntas kunna och tvingas till att gå, utan en som i högre grad än i dag kan och vågar ställa krav på de som där studerar. Detta når man inte genom tvång.

Vad Sverige, och reste av världen behöver, är framförallt ödmjukhet inför kunskapsproblemets komplexitet, inför framtidens överblickbarhet och en nyktrare inställning till vår egen roll i skapandet av det samhälle som vi alla är dömda att leva i. Och vad skolan och alla som befinner sig däri behöver är mindre tvång, större ansvar och frihet att lösa problemen efter eget huvud, utan kontroller, utvärderingar och administration. Förr eller senare visar det sig om vägen vi slår in på leder mot målet som alla vill se förverkligat, mer och bättre kunskap. Och idag kan vi konstatera att det som gjorts hittills INTE fungerat och i rimlighetens namn borde alla då inse att mer av samma är HELT FEL VÄG ATT GÅ!