Moralens geologi 25

Form och innehåll är en evig fråga, ett slags gåta som definierar mänskligheten. Frågor om vad som är vad och när vad är relevant för vad, om var som styr och vad som följer, den typen av frågor finns överallt och aktualiseras hela tiden. Kanske är det där svaret på frågan om livet står att finna, i frågan om vad som är form och vad som är innehåll. Det finns ingen mening, bara rörelse, blivande. Om allt för mycket fokus riktas mot formen, vilket är fallet i akademin idag, kommer innehållet att underordnas och utarmas. Och om innehållet blir viktigare än allt kommer formen att upplösas och bilvandeprocessen att avstanna, livet att upphöra.

När jag skriver och tänker kring betydelsen av kunskapen i centrum handlar det om att bevaka ett intresse, inte om att kämpa för något absolut. Utan administration, regler och struktur finns ingen kunskap, utvecklas inget vetande. Balans är vad jag strävar efter, en balanserad kunskapsprocess. Och det är omöjligt om inte BÅDE form och innehåll beaktas. Ingen del av helheten får ta över, för då händer något, då förvandlas processen till något annat. Om akademin bara blir form (vilket är ett tillstånd vi nu är nära) kommer processen av blivande fortsätta, men dess riktning är inte längre inställd på bättre vetande. Jag vet inte om det är rätt ord, men som jag förstår Deleuze och Guattari, tänker jag på det jag försöker beskriva här som ett slags fasförskjutning. För när balansen rubbas inom ett system övergår det till ett annat tillstånd, en förskjutning. Även om allt är sig likt har akademin plötsligt förvandlats till något annat. Rätt som det är producerar vi inte kunskap längre, utan examina, publikationer, poäng, helårsprestationer och citeringar. Rörelsen framåt är den samma, men riktningen en annan.   

These relative movements should most assuredly not be confused with the possibility of absolute deterritorialization, an absolute line of flight, absolute drift. The former are stratic or interstratic, whereas the latter concern the plane of consistency and its destratification (its "combustion," as Geoffroy would say). There is no doubt that mad physical particles crash through the strata as they accelerate, leaving minimal trace of their passage, escaping spatiotemporal and even existential coordinates as they tend toward a state of absolute deterritorialization, the state of unformed matter on the plane of consistency.

 Delarna som bygger helheten bör lika lite som helheten i sig förväxlas med varandra. Tillvaron skapas i samspelet mellan. Och detta kan, som Deleuze och Guattari gör i citatet, beskrivas i termer av ett konsistensplan. Det har form och det har innehåll, men det kan aldrig reduceras till än det ena, än det andra, utan att upphöra att existera. Konsistensplan, eller kropp utan organ är begrepp som sätter ord på det som inte går att beskriva, det som inte går att kontrollera. För om det gick skulle framtiden förvandlas till något helt annat. Vi strävar efter kontroll, men glömmer att det är ett mål som vi inte vill uppnå egentligen, för det skulle innebära en fasförskjutning och att världen och livet, vår egen existens, utplånades.

Ett fenomens konsistensplan är det som håller samman, är den där hummern. Och alla konsistensplan har sin unika motståndskraft för störning. Mitt skrivandes konsistensplan är fragilt som parackastextilierna, för det är en process som pågår inom en kropp som jag känner igen som en ADHD-kropp och vad som helst kan när som helst störa processen. Minsta ljud, en fråga, behov inifrån kroppens organ, precis vad som helst, kan och gör det ständigt, störa processen. Konsistensplan är aldrig de samma, aldrig sig lika. Konsistensplan och kroppar utan organ är resultatet av interaktion mellan form och innehåll, de uppstår och existerar mellan delarna och helheten, mellan krafter av deterritorialisering och territorialisering. Något håller samman, och detta något är inte men kan beskrivas i termer av konsistensplan. Det är viktigt. Deleuze och Guattari talar inte om hur det är, bevisar inget. De skapar begrepp som vi kan tänka med hjälp av, för att bättre förstå världen vi lever i och kulturen vi är medskapare av.

In a certain sense, the acceleration of relative deterritorializations reaches the sound barrier: if the particles bounce off this wall, or allow themselves to be captured by black holes, they fall back onto the strata, into the strata's relations and milieus; but if they cross the barrier they reach the unformed, destratified element of the plane of consistency. We may even say the the abstract machines that emit and combine particles have two very different modes of existence: the Ecumenon and the Planomenon.

Vad vi har att göra med är olika modes of existence, sammanhållna helheter, under tillblivelse. Länge låg det en oläst bok på mitt skrivbord, Bruno Latours, An Inquiry Into Modes of Existence. Den är inte längre oläst, i alla fall inte hela boken. För att den skulle bli läst startade jag en seminarieserie om boken och en liten grupp formerades på högskolan där jag arbetar. Vi har kommit halvvägs. Den handlar som titeln anger om tillvarons olika modes of existence. Det är inte bara en bok, det är ett ambitiöst och viktigt kunskapsprojekt eller ett slags konsistensplan: AIME. Bruno Latour var den som startade projektet, men det är inte hans projekt. Projektet lever sitt eget liv, är ett slags abstrakt maskin som är ett annat begrepp som används för "samma" sak som konsistensplan och kroppar utan organ.

Either the abstract machines remain prisoner to stratifications, are enveloped in a certain specific stratum whose program or unity of composition they define (the abstract Animal, the abstract chemical Body, Energy in itself) and whose movements of relative deterritorialization they regulate, Or, on the contrary, the abstract machine cuts across all stratifications, develops alone and in its own right on the plane of consistency whose diagram it constitutes, the same machine at work in astrophysics and in microphysics, in the natural and in the artificial, piloting flows of absolute deterritorialization (in no sense, of course, is unformed matter chaos of any kind). But this presentation is still too simplified.

Denna presentation är fortfarande allt för förenklad. Det skulle kunna vara en programförklaring för den akademi som jag vill se förverkligad. En akademi som drivs framåt av frågor istället för av svar. En akademi där målet är resan och upptäckarglädjen belöningen. Viljan att veta, snarare än pengar är det som driver processen. Den akademin har också form, och innehåll, liksom allt och alla andra. Och ingen beskrivning, inget resultat, är är tillräckligt detaljerad för att ens komma i närheten av verklighetens faktiska förhållanden. Därför är begreppen viktigare än bevisen och svaren, vägen viktigare än målet. För det är vad vi gör inte räknas, hur det blir. Inte hur det är. För inget är, allt blir till, i samspel och interaktion, mellan.

Det som håller samman de olika modes of existence når vi aldrig. Konsistensplanet ligger utan för vårt vetandes horisont, liksom kropparna utan organ. Målet med verksamheten i akademin, i samhället är livet som helhet är inte att nå dit, utan att försöka förstå helheten och dess funktion bättre än tidigare generationer. Målet är att vårda processerna, att se till att de inte förskjuts och förvandlas till något annat, något främmande och skadligt. Målet är balans i tillvaron.