Dagens Nietzsche, om missförståtåndets förbannelse och välsignelse

Missförstånd kan vara både välsignelse och förbannelse. För den som söker, men aldrig försvarar, sanningen. För den som verkligen vill veta, förstå och använda kunskapen, för att försöka bli en bättre människa och för att bygga ett hållbart samhälle. För hen kan missförstånd vara förlösande, kan misstag vara nyckeln till framgång, en välsignelse. Parallellen i naturen är mutationen som leder till nya egenskaper som kan vara en fördel i kampen om överlevnad. Men på samma sätt som alla mutationer inte är till fördel blir missförstånd ofta i praktiken en förbannelse. Detta är två aspekter av filosofen Nietzsches liv och verk som är intimt sammantvinnade.

27.

Det är svårt att bli förstådd: särskilt då man lever och tänker gangasrotagati, bland idel människor som lever och tänker annorlunda, nämligen kurmagati eller i bästa fall "i överensstämmelse med grodans gångart" mandukagati -- jag gör själv allt för att bli "svår att förstå"! -- och man bör redan visa sig hjärtligt tacksam för den goda viljan till en viss subtilitet i uttolkningen. Men vad de "goda vännerna anbelangar, som alltid är för bekväma och just som vänner tror sig ha rätt till denna bekvämlighet, gör man klokt i att från början tillerkänna den ett spelrum och en tummelplats för missförståndet: -- så har man fortfarande anledning att skratta; -- eller att helt avskaffa dem, de goda vännerna, -- och skratta igen!

Detta är det första av citaten från Nietzsche där jag tycker mig kunna skönja en viss uppgivenhet inför omvärlden. Om det är ett tidigt tecken på den galenskap som vi som läser honom med insikt om vad som hände sedan är svårt, för att inte säga omöjligt, att uttala sig om. Men jag läser i alla fall in en viss frustration mellan raderna. Nietzsche stångade sig blodig i pannan i sitt sökandet efter kunskap och insikt och han var en fri ande som inte tog några andra hänsyn än kunskapen, än det han sökte: vishet och fördjupad insikt. Den som gör det, som väljer att slå in på KUNSKAPENS väg riskerar att bli ensam och missförstådd. Därav förbannelsen. 

Tänker än en gång på avslutningsorden i Sven-Erik Liedmans anförande på NU2014: "Kunskapens vägar är omvägar", på hur mycket det ligger i detta till synes enkla påstående. Alla som av en slump, liksom i förbifarten, snubblat över en förlösande insikt vet och förstår. Tar tacksamt emot välsignelsen och införlivar den i kunskapsbygget, som alltid är viktigare än individen. Jag är inte det viktiga. Jaget tränger sig allt som oftast mellan vetandet och den som vill veta. Jaget är inte självklart intresserat av insikt, för kunskap tvingar inte sällan den som är öppen och sökande ut i det okända, det osäkra och kanske otäcka. Vetandets väg är långt ifrån alltid en angenäm resa från klarhet till klarhet. Vill man verkligen veta måste men sätta parentes om jaget. Måste man acceptera att alla inte kommer en till mötes eller tar till sig insikterna med glädje.

Kunskapen i centrum är en krävande uppmaning och kan vara en förbannelse för egot som aldrig kan luta sig tillbaka för att njuta av framgångarna eftersom det alltid finns nya kunskaper precis bortom horisonten. Jaget/egot som inte är beredd på detta, den som inte inser, förstår eller vill utsätta sig för detta att ständigt tvingas leva i ovisshet och hela tiden utmanas och påpekas om felen och bristerna i arbetet. Hen kommer att få svårt att lära och tillägna sig högre utbildning. Detta är ett sätt att tänka på jaget som kommer mellan och hindrar kunskapsutvecklingen. Den som verkligen vill veta måste vara beredd på umbäranden och problem av oväntade slag, måste inse och förstå att kunskap också och inte sällan kan vara en tyngande börda.

Vetande uppstår aldrig i ett vakuum och kunskap är alltid delad, kollektiv och kontextbunden. Insikter måste således delges andra för att bli till kunskap. Jag måste alltid få bekräftelse för kunskapen som jag presenterar för medmänniskorna. Eftersom kunskapen inte är något i sig själv måste den kommuniceras. Kunskap är kultur. Och eftersom jag är bäraren av insikten och för att mediet alltid är en del av budskapet kommer den jag är alltid att påverka hur det jag vet (eller i alla fall kunskaperna jag kommunicerar) uppfattas av mina medmänniskor. Påminner om Foucaults insikt om att människor väldigt ofta tenderar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Kanske var det detta som drabbade Nietzsche, som i sanning var en fri ande, som aldrig tänka inom några som helst boxars begränsande ramar? Kanske orkade han inte längre ta hänsyn, när hans sökande efter vishet tog honom till platser där ingen annan varit och till intellektuella höjder som bara några få andra kunde se och förstå? Kanske han valde galenskapen, dårens skratt framför den ignoranta massans ständigt hotande förlöjligande? Kanske, men om detta vet inget.

Nietzsche, i alla fall så som jag läser detta citat visar på missförståndets paradoxala egenskaper av samtidigt både glädje och sorg. Och han illustrerar genom sitt liv och sitt öde på det rörliga intellektets förbannelse, i alla fall när det släpps fram i en ignorant och kontrollerande miljö. Min oro som ofta luftas här på bloggen, över synen på kunskap och hur skolan och den högre utbildningen organiseras, handlar om detta. Om det verkligen är kunskap och nytänkande vi vill ha måste vi tänka om och tänka nytt. Och bara för att vis att jag aldrig har bestämt för något på förhand ska jag nu göra något som känns ovant och som jag inte är helt bekväm med, jag ska ge Stefan Fölster (dock med vissa reservationer) rätt i en del av hans analys, som presenteras på Brännpunkt idag. 

Uppfinnare och innovatörer har ofta helt andra färdigheter än forskare. Att ta tillvara deras potential kräver en annan sorts innovationspolitik. I USA, till exempel, har sektorsforskningsmyndigheter som Darpa och Nasa uttryckligen bjudit in uppfinnare på bred basis att ta sig an viktiga utmaningar. Dessa samarbeten mellan uppfinnare och utmaningsdrivna myndigheter står nu för den största delen av viktiga innovationer i USA.

Vi menar att innovationspolitiken måste bli evidensbaserad. Grundläggande är att regeringen följer upp Reforminstitutets analys och löpande tar reda på i vilka miljöer viktiga innovationer tas fram i Sverige och hur den processen egentligen ser ut.

Med det som måttstock bör sedan olika former prövas för att hjälpa innovatörer och uppfinnare att växla upp antalet innovationer, samt att få ut fler innovationer från universiteten än vad som tycks vara fallet i dag. Fler försök bör då göras i linje med det som varit framgångsrikt i USA, att utmaningsdrivna myndigheter vänder sig direkt till uppfinnare med olika former av samarbete.

Jag är som bekant en varm förespråkare för universiteten och håller inte alls med Fölster om att samhällets stöd ska hamna någon annanstans, men jag håller med om att den nya regeringen bör tänka och och göra rätt när man nu tar ansvaret för skolan, högre utbildning  och forskningen. Och rätt väg att gå handlar som jag ser på saken inte om att minska på satsningarna på universitet, utan om att skapa bättre förutsättningar på universiteten och högskolorna för att tänka nytt, för att bejaka missförstånd och för att öka förståelsen för betydelsen av marginaler och tid för reflektion.

Som sagt, Kunskapens vägar är ALLTID omvägar. Innovationer kan aldrig tvingas fram eller kontrolleras. Och ingen vet på förhand vem som kommer att lyckas i skolan eller senare i livet. Människan vet inte alltid sitt eget bästa och kan vara grym mot den som avviker. Allt detta vet vi, ändå gör vi ofta precis tvärt om. Mot bättre vetande står vi där handfallna och sedan lägger vi fram ytterligare en liknande lösning på samma problem, som redan visat sig verkningslös. Vad vi behöver är NYTÄNKANDE och frihet. Innovationer och kunskap, verkligt vetande, skapas av fria andar i en fri och öppen miljö. Först när vi inser detta, omsätter den tanken i handling och bejakar olikhet och missförstånd, först då kan vi hoppas på att närma oss en utveckling som leder till ökad hållbarhet.