Urholkningar av högre utbildning

Värre än neddragningar är den sotdöd som överallt hotar i form av en kollektiv underlåtenhet att bibehålla storleken på anslagen som behövs för att hålla kvaliteten på en konstant nivå över tid. Så länge det är osexigt att satsa på underhåll och så länge det finns poäng att plocka på nysatsningar kommer problemet att finnas kvar, oavsett hur problematiskt vi tycker det är att det blir så. Det är ingen gåta och det krävs ingen forskare på nobelprisnivå för att räkna ut vad som är problemet och hur det ska lösas. Kanske är det det som gör det hela så svårt, för den som gör något riskerar att få kritik för att åtgärder inte satts in tidigare. Livet är fyllt av sådana låsningar, så det vore i så fall inte första gången det sker.

Läser om urholkningen av högre utbildning och krav på satsningar som leder till ökad kvalitet. På Brännpunkt idag skriver Ulf Bengtsson, (ordförande Sveriges ingenjörer), Bo Jansson, (ordförande Lärarnas riksförbund), Sofia Larsen, (ordförande Jusek), Heike Erkers, (ordförande Akademikerförbundet SSR), Mikael Igelström, (ordförande Civilekonomerna) och Heidi Stensmyren, (ordförande Sveriges läkarförbund) om situationen och vad de anser behövs för att Sverige ska kunna lyfta sig ur det prekära läge vi befinner oss i. Jag håller med om det mesta, men inte om allt. Rubriken, till exempel, säger: Dags att infria löften om bättre kvalitet. Det är bara en rubrik, men den säger något om synen på vad och vem som kan och ska göra något. Initiativet ska komma uppifrån, som alltid. Och det ser jag som en del av grundproblemet, den utspridda tron i samhället på att det är makten som styr och medborgarna som följer. I själva verket är det oftast precis tvärt om, för folket som styr genom att påverka politikernas möjligheter att göra vad som krävs. Och politikerna tar tacksamt emot ansvaret och skyller på allt och alla när problemen visar sig. Problemet är att ingen tar ansvar för det som verkligen behöver tas ansvar för.

Statsminister Stefan Löfven slog fast redan i regeringsförklaringen att antalet högskoleplatser skulle öka över hela landet. Det är en viktig reform. Men vi anser att högskolans kvalitet måste få större utrymme i politikernas prioriteringar.

Den urholkning av resurser som skett under lång tid inom högskolan har slagit hårt mot kvaliteten i många utbildningar. Enligt Miljöpartiet har anslagen till grundutbildningar urholkats med närmare sju miljarder kronor i jämförelse med 1993 års nivå.

För varje år som går utan att det satsas mer pengar fortsätter urholkningen och prislappen för att återställa läget till hur det var ökar, dramatiskt. En "sparad" krona idag betyder att kostnaden ökar med det dubbla (jag höftar vilt här, men detta är ingen räkneövning, det är en illustration av rådande logik och dess problem). Viktigt att lyfta detta, det håller jag helt med om! Sedan får jag problem.

Följden har blivit bland annat få undervisningstimmar, en del kurser och utbildningar har så lite som fem timmar undervisningstid per vecka. På vissa lärosäten utförs samtidigt två tredjedelar av undervisningen av odisputerade lärare, vilket påverkar undervisningens kvalitet.

Denna högst förenklade syn på kunskap och lärande vänder jag mig starkt emot. Det finns inga garantier för att undervisningen blir bättre om fler lärare är disputerade! Goda pedagoger är sällsynta och går inte att beställa fram. Lika lite som det går att beställa fram kvalitet. För på samma sätt som i politiken är det inte lärarna det kommer av på, det är studenterna. Genom att tala tyst om deras ansvar för kvaliteten på landets högskoleutbildningar kommer förslagen på åtgärder att bli lika ihåliga som en del av politiken. Detta måste vi våga tala om, studenternas ansvar. Det handlar om myndiga, vuxna människor, inte om barn. Studier på högskolan är självständiga, och så måste det vara, för hur lär man sig annats ta ansvar, för sitt eget lärande, sitt eget liv, det samhälle vi bygger tillsammans?

Ge lärarna frihet och lägg ansvaret för kvaliteten där det hör hemma, längst ner i strukturen. Självklart ska lärarna finnas tillgängliga, men det måste vara studenterna som gör jobbet. Genom att se över ansvarsfördelningen mellan lärare och student kan mycket åstadkommas på kort tid. Är det självklart att man som student ska kunna lägga ansvaret på lärarna om det går dåligt? Det faktum att studenter idag arbetar hel- eller deltid (på grund av usla och urholkade studiemedel) torde vara minst lika alarmerande och viktigt att tala om som lärarledd tid och behov av lektorer. Jag menar, vad tänker man sig att vi lärare ska göra? Vad tror man att vi kan göra?

Vi utgår nu ifrån att Miljöpartiet lever upp till sitt löfte om minst tio timmar undervisningstid i veckan. För att nå dit krävs kraftigt ökade resurser till högskolan.

Jag föreläser gärna mer, men för att bli en bra lärare och för att kunna hjälpa studenterna behöver jag framförallt ansvarstid, för forskning och fortbildning. Vad som behövs är marginaler, mindre administration och möjlighet att fokusera på kunskapen, bara på kunskapen! Arbetet med studierna och ansvaret för kunskapsinhämtningen ska ligga på studenterna, bara så kan vi bygga en kunskapsnation. Först när politikerna skapar förutsättningar och folket gör jobbet och tar ansvar kan vi hoppas på att vända skutan. Även ansvar kan urholkas.

Högskoleutbildning är både en investering för den enskilde och strategiskt avgörande för nationens konkurrenskraft. I Sverige har vi länge varit stolta över vår ingenjörskonst. Vi har utvecklat framstående tekniska innovationer och hållit internationellt hög kvalitet på forskningen inom till exempel medicin och naturvetenskap. Genom satsningar på samhällsvetenskap och humaniora kan tillväxt även skapas genom sociala innovationer och utveckling inom såväl privat som offentlig sektor.

Sverige måste befästa positionen som kunskapsnation. Genom hög kvalitet i högskoleutbildningen kan vi säkra framtidens kunskap, forskning och innovation. Det måste vara en prioriterad uppgift för regeringen under den kommande mandatperioden.

Den kanske viktigaste frågan är varför vi ska satsa på högskolan? Är det av ekonomiska skäl, för att främja tillväxt? Eller av intresse, för att vi vill veta mer och bättre, för att förverkliga visioner och för att det finns reella problem och behov som behöver åtgärdas? Min analys av läget, och det visar sig även i debattartikeln, är att motiven är ekonomiska och att allt annat räknar man med följer på det. Tittar vi på hur det sett ut i historien visar det sig vara precis tvärt om, det har varit drivkraften att lösa behov och problem som skapat studiemotivation och som gett oss tillväxt och välstånd. Inte tvärt om.

Ett av problemen idag är att vi antar (utan att det finns någon grund för det) att pengar är den enda drivkraften och att bara det pytsas in pengar kommer allt att lösa sig. Men den som läser på högskolan för pengarnas skull tar en onödig omväg och kommer att försöka ta alla genvägar som finns för att nå sitt mål, mer pengar. Jag vill som bekant se tydligare fokus på kunskap och lärande, för kunskapens och lärandets egen skull. Bara så kan Sverige bli en KUNSKAPSnation. Bara så kan studenter motiveras att göra vad som krävs för att skaffa sig kunskaperna de behöver och eftertraktar. När kunskapen är målet, istället för betygen och examina, då kommer vi lärare att möta en annan typ av krav på oss. Vi kommer att möta intellektuella utmaningar, istället för pedagogiska. Då kommer vi att bli bättre och studenternas chanser att lyckas ökar. Då hamnar vi i en positiv spiral istället.

Kanske är det inte mer pengar som behövs, utan mer tid, tillit och en annan ansvarsfördelning?