Kunskaper och villfarelser om mätbarhet. Sven-Erik Liedman talar på NU2014.

Känner en viss mättnad nu. Konferenser tar på krafterna. Sista dagen, efter min session, som jag är nöjd med. Utifrån de hopplösa förutsättningarna (presentera något abstrakt, kort och effektivt för att sedan "samtala" i några få minuter) blev det bra och givande. Det kändes som jag hade något att säga och att det jag sa betydde något, och jag fick med mig en hel del. Särskilt intressant och givande var det att samtalet efter mitt, som handlade om naturvetenskapliga laborationer, vilket är ett ämne jag inte var ensam om att fundera kring matchningen med mitt, visade sig haka i och befrukta varandra på ett fint sätt. Överhuvudtaget är det intrycket jag tar med mig från NU2014, att det är ett fruktbart och lärorikt sammanhang att vara i. Sättet det talas om pedagogik och synen på kunskap som odlas här är konstruktiv. Många givande möten, av olika slag. Men,som sagt, efter tre dagar inträder en viss mättnad. Nu behöver jag vara för mig själv, behöver jag känna mig fri från intryck och krav på att vara social. Inte för att jag inte vill vara bland människor, utan för att jag bara orkar med en viss dos av den varan. Därför sitter jag för mig själv nu, nere bland studenterna. Känns lite som jag smiter, men jag måste, för att orka. Sitter här med en kopp kaffe och väntar på den sista Key Not-talaren:

Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta

Sven-Eric Liedman. Prof. emeritus Idéhistoria, Göteborgs universitet

Sitter här på "mitt" universitet. Det var här jag fostrades till forskare, här jag fick mitt forskarkörkort. Umeå och universitetet har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Och det är sant, det som en av mina doktorandkollegor som vad med på samtalet i förmiddags sa, att när vi läste och jobbade ihop här under åren vid förra sekelskiftet befann vi oss i en öppen och samtalande, kreativ och lyssnande miljö där kunskapen verkligen var i fokus. Idag befarar jag att det ser väldigt annorlunda ut. Inte minst därför ser jag fram mot att få lyssna på Liedman, som jag hade som lärare en gång i tiden, eller i alla fall som föreläsare, när jag läste A-kursen i Idé- och Lärdomshistoria, höstterminen 1996, på Göteborgs universitet. Har följt honom sedan dess och har läst och lärt en massa av hans böcker. Titeln på anförandet lockar och väcker tankar. Det blir en fin avslutning på konferensen, det är jag övertygad om. Sedan åker jag hem, lämnar jag Umeå för denna gång, med viss saknad även om det regnat varje dag.

Läser Liedmans abstract, för att förbereda mig. För att ha något att göra under tiden av väntan, för att det är vilsamt att bara sitta här och låta tankarna komma och röra sig som de vill. Ett slags samtal det med.

I dagens utbildningsvärld från förskola till forskarutbildning finns en grundtanke att kunskap är mätbar. Den kan poäng- och betygsättas. I ytlig mening är det förstås också så. Men med enbart måttstockar i hand kommer man inte åt kunskap i djupare mening.

Den där grundtanken skrämmer mig. Tacksam för att det inte var så vi såg på kunskap när jag var doktorand. Kunskap går inte att mäta! Med enbart en måttstock i hand kommer man ingen vart. Håller med om det, och återvänder ständigt till den tanken, den insikten. Kunskap ska inte mätas, kunskap ska användas, sättas i verket och ställa en målöst förundrad inför den och dess komplexitet. Kunskap ska utmana, inte samlas på hög eller betas av från en lista. När jag var student läste jag utan mål. Jag rörde mig genom ett landskap som var främmande och ibland skrämmande, för att jag var rädd att jag inte hade vad som krävdes, för att min respekt för akademin var MONUMENTAL, för att jag kände enorm tacksamhet över att bara få vara där, i närheten av kunskapen. Idag finns varken tålamod eller utrymme för en sådan syn på kunskap, lärande, utbildning. Bildningstanken luftas bara i högtidstalen, överallt annars ses den som ett problem, för den går inte att mäta!

Att lära sig något kan vara rent instrumentellt. Jag lär mig en portkod för att komma in i huset där jag bor. Men i en utbildning ska man inte bara lära sig för att klara proven (= komma in genom porten till det hägrande yrket). Kunskaperna ska ligga till grund för mitt kommande liv. En utbildning ska lära mig reflektera, vända och vrida på problem, ställa frågor. Livet är aldrig som en provskrivning.

Livet levs med erfarenheterna av historien och med sikte på framtiden. Och framtiden är en öppen fråga, är per definition obestämbar. Framtiden skapas av oss, här och nu. Därför är det viktigare att få verktyg och möjlighet att förbereda sig, det är oändligt mycket viktigare än att få nycklar och öppna lås. Håller med Liedman om det, och har förväntningar på anförandet. Hoppas bli utmanad, önskar mig verktyg för att tänka med och insikter att reflektera över över, som jag kan vända och vrida på länge efteråt. Målfokuseringen är motsatsen till den synen på kunskap. Där är det slutprodukten som är det centrala, inte vägen dit.

När kunskap ses som något mätbart och när man lever i villfarelsen att kvalitet är något som kan garanteras och utvärderas, kontrolleras. Och när den tanken, den övertygelsen sammanförs med begränsade resurser och besparingar finns inga hinder, inget skydd mot kraven på effektivitet. Om kunskapen är mätbar kan processen skyndas på. Då kan man korta tiden studenterna är i utbildning. Varför vänta och ta det lugnt när man kan skynda och snabbt komma ut i arbetslivet? Den synen på kunskap skrämmer mig, för det finns som sagt inga hinder mot utvecklandet av en syn på kunskap som går på tvärs mot allt jag lärt mig genom åren.

Kampen mellan ytlig inlärning och en mer genomgripande bildningsprocess kan följas århundraden tillbaka. Historien ger oss ibland en klarsyn inför nutidens svårfångade mångfald. Genom några exempel från det förflutna ska jag försöka formulera en ståndpunkt som kan var giltig idag. Den kan sammanfattas: Kunskapen är inte bara mätbar. Den är också ett sätt att leva och arbeta, och genom ständigt förnyad och utvidgad kunskap kan vi både bli bättre och nyttigare som yrkesmänniskor och samhällsmedborgare och själva få ett rikare liv.

Kunskap är ett sätt att leva. Bildning är något man gör, den är inget. Rörelse, förändring, handling. Bildning är en kollektiv egenskap, inte en individuell. Det är så jag ser på kunskap. Därför blir jag glad av att lösa. Därför känner jag hopp. Däri ligger nyttan med kunskapen, att den kan göra oss till bättre människor. Kunskap är ingen garanti, men den är en avgörande förutsättning. Jag tänker ofta på den där insikten som många tagit till sig, att det krävs 10000 timmar att bli bra på något. Jag vill överföra den synen på kompetens till en definition av kunskap. Det jag söker efter är liksom Liedman en definition av kunskap som visar att den inte är mätbar. Tänk om vi tänkte så när utbildningar planerades, tänk om! De där 10000 timmarna är den enda form vi behöver. Accepterar vi det kan allt fokus lägga på vad vi gör under tiden, på innehållet, resan dit. Då finns det tid för samtal och då bildar sig inte bara studenterna, även lärarna kan utmanas och bli bättre, kunnigare och visare. Då blir utbildning ett kollektivt projekt, en gemensam resa.

Och därmed har det blivit dags för att att lämna studenterna, är det dags att flytta mig till Aula Nordica. Tanken är att fortsätta reflektera, här, över det som sägs. Vi får se hur det går, det kommer att visa sig. Och nu börjar han Twittraren, marathonlöparen och forskaren, som han presenteras om. Kunskap finns överallt, alla lär. Det går inte att vara människa utan att lära. Därför finns bara ett kunskapsbegrepp, inte olika, från förskolan och genom hela livet och den akademiska utbildningen. En bra och viktig tanke.

Allt går att mäta, men det finns äkta kvantiteter och det finns pseudokvantiteter, säger Liedman. Utan insikt om detta är det meningslöst att mäta. Ändå mäter vi, fokuserar vi allt mer på mätbarhet! Varför? Kanske för att vi är rädda för det kaos som hotar om vi inte har kontroll. Kanske för att vi inte orkar bry oss. Exempel på pseudokvantiteter är femman som filmen får i recensionen i kvällstidningen. Det finns också sammansatta pseudokvantiteter, sammansättningar av godtyckliga saker som inte har något med varandra att göra. Polisens mätning av nykterhet i trafiken, till exempel, är ett exempel på en effekt av fokus på det mätbara. Att försöka lösa Palmemordet ger inga mätbara resultat. Därför styrs resurserna dit, till det som går att mäta, följa upp, jämföra och konkurrera med. Ranking av forskare, lärosäten och utbildningar är också en pseudokvalitet, menar Liedman. Med rätta! Vi vet, och ändå fortsätter vi. Mot bättre vetande. Vi skrattar förlösande åt Liedmans exempel, även om det han talar om är realiteter, djupt tragiska inslag i allas vår vardag.

Betygens historia talas det om, och varför de infördes, för att sålla bland dem som konkurrerade om tjänster. Betyg är ett dåligt mått på kunskap, eller det är inget mått, det är en pseudokvantitet. Ändå använder vi betyg, ändå inför vi betyg och kastar oss med liv och lust in i bedömningen, mätandet och kontrollen, av kunskap. Kunskap är en kvalitet som inte går att mäta, men eftersom vi anser oss tvingade att mäta mäter vi. Vad annat kan vi göra, känns det som vi tänker. Jag kan tänka mig massor av olika andra sätt att jobba, andra sätt som handlar om det som verkligen betyder något ÄVEN om det inte går att mäta.

Tror jag slutar där, innan jag tappar tron på akademin. Lägger ihop datorn och bara lyssnar. Låter mig inspireras. Låter mig sänkas in i helgen, vilan och mellanrummet som ledigheten och friheten innebär.