Dagens Nietzsche, om betydelsen av försök

Vem får försöka i akademin idag? Den som är bäst, den som har störst chans att lyckas, så klart ... Är det verkligen alldeles självklart att det är det bästa sättet att hushålla med resurserna, att låta den som lyckats tidigare förfoga över tiden och pengarna som finns tillgängliga för utveckling av ny kunskap? Den som har lyckats har ju allt att förlora på att försöka igen. Och forskning handlar om att söka ny kunskap, om det ingen vet och om att färdas i okänd terräng. Den som gör ett försök kan bara lova en enda sak, att hen ska göra sitt bästa. Vid försök kan inga garantier lämnas på att man ska lyckas, för då vore det inget FÖRSÖK. Så himla lätt att glömma det och förföras av den som visat sig framgångsrik, den som har lyckats eller den som tvärsäkert lovar framgång.

42.

Ett nytt slags filosofer håller på att växa fram: jag dristar mig till att döpa dem till ett inte ofarligt namn. Såsom jag anar dem, såsom de låter sig anas -- ty det hör till deras väsen att någonstans vilja förbli gåtor --, torde dessa framtidens filosofer ha rätten, kanske också orätten, att kallas försökare [Versucher]. Detta namn är i sig självt bara ett försök och, om man så vill, en frestelse [Versuchung].

Känner att jag lite fastnat i en loop av gnällande. Jag är oroas av utvecklingen. Jag är inte nöjd med sakernas tillstånd. Känner mig kontrollerad och hotad, min frihet i tanken kringskärs allt mer. Systemet jag verkar i, den akademiska världen, kräver garantier för att låta mig försöka. Det oroar mig, för ju mer jag lär och ju mer jag studerar kultur och det omgivande samhället, desto tydligare blir bilden av att akademin vilar på lösan grund och att den osäkerheten kompenseras med tvärsäkerhet. Orsaken till att jag gnäller är att jag aldrig kunnat göra något fullt ut som jag inte tror på fullt ut. Jag känner mig helt enkelt lurad av systemet. När jag delger mina tankar och resultat möts jag av sura miner som säger: Detta var inte vad vi beställt! Och även om jag pekar på att forskning handlar om att försöka, vilket är en av de mest befriande tankarna jag funnit hos Nietzsche, inte om att veta på förhand, rinner den (vetenskapligt grundade) insikten, likt vattnet på en gås, av dem som har makt och inflytande över kunskapsutvecklingen.

Dem som fördelar forskningsmedlen har makten över kunskapen. Den makten är farlig, för när den väl slagit klorna i människan tar den över kontrollen och dess enda syfte är att förmera sin makt och sitt inflytande, den blir ett självändamål. Vill man uppnå ett mål är makt nödvändigt, så detta är inget enkelt problem, med någon enkel lösning. Att kritisera systemet eller bita den hand som föder en, det gör man aldrig ostraffat. Det oroar mig, för det har aldrig någonsin varit mitt uppsåt. Jag sökte mig till akademin för kunskapens skull, för att jag när en outsläcklig hunger efter insikt och förståelse. Jag sökte mig till högskolan för löftet om kunskap. Det har varit ett uppdrag jag älskat, men när jag nu tvingas inse att kärleken inte är ömsesidig, när jag allt mer inser att resultatet av mina studier och min forskning, kunskaperna jag skaffat mig under åren i akademin, är mer till besvär än till nytta, måste jag förr eller senare ta ett beslut. Ska jag följa kunskapen, eller makten? Jag har hela tiden trott att kunskap ger makt, i alla fall i akademin som säger sig älska sanningen.

Sanningen är att den som försöker aldrig kan lova något ifråga om utfallet. Faktum är att om det är vad som krävs för att få forska, att man vet vad man ska komma fram till, då är det inte forskning man sysslar med. Och om det anses vara det högsta goda inom akademin idag, ja då har akademin förvandlats till något annat än det jag sökte mig till. Vart ska jag ta vägen, om jag nu är till besvär inom akademin? Jag vet ärligt talat inte. Jag håller på att tappa tron på det jag gör, fast jag gör det jag tror att forskning handlar om, fast jag inte hört någon säga att forskning är är något annat än det jag gör. Jag står med andra ord och blickar ut över en avgrund. Jag vill fortsätta försöka, för det är enda sättet att utveckla ny kunskap. Men för att få försöka måste jag lova att jag lyckas. Där befinner jag mig, i den låsta situationen. Och jag är inte ensam. Även forskningen och kunskapen befinner sig där, inlåst och kidnappad av andra intressen än dem som har bättre vetande för ögonen.

Låt oss göra ett försök. Låt oss lära av våra misstag. Låt oss undersöka gränsen för vetandet. Bara så kan ny och användbar kunskap utvecklas. Kunskapsutveckling har inget med säkerhet att göra, i alla fall inte med visshet om framgång. Först i efterhand vet man, men det går aldrig med ledning av resultatet att säga något om personen som lyckas. Vinner du högsta vinsten på ett lotteri är det ingen som betraktar dig som något annat än en lyckans guldgosse. Samma gäller inom vetenskapen. Det enda man kan uttala sig om är kvaliteten i ansatsen och intensiteten i försöken. Det forskare är bäst som vill och orkar försöka mest.

Varje dag minst ett nytt försök, en ny ansats. Under snart fyra år har jag försökt, försökt och försökt igen. Och jag har lärt mig massor. Men eftersom jag inte lyckats i lotteriet som anordnas av landets och EUs forskningsfinansiärer betraktas jag som misslyckad. Bara framgång räknas, bara den som bevisat att hen kan hålla budget, som kan garantera ett bestämt och på förhand definierat resultat, får försöka. Att detta ger oss sämre kunskap, för det resulterat i ett slags intellektuell inavel, talas det tyst om. Den som påpekar det uppenbara ifrågasätts, för det är farlig kunskap, för det hotar att underminera nuvarande maktordningar. Därför känner jag mig som pojken i H C Andersens saga, Kejsarens nya kläder. Titta, han/kunskapen, är ju naken!

Flyktlinjer är försök, är tärningskast med oändliga möjligheter, men utan några garantier. Puer Aeternus har jag döpt mitt företag till. Det betyder den evigt unge. För jag känner mig så, i tanken och sinnet. Jag är en pojke och det vill jag fortsätta vara så länge jag kan. För det är pojken eller ungdomen som ännu inte syltat in sig i maktens nät, som ser klart som ser förbi och genom kulturens fernissa. Där vill jag vara, på randen till det okända. Jag vill försöka, försöka igen och igen. Även om jag inte lyckas lär jag mig saker hela tiden. Nya saker. Genom att försöka och eftersom jag inte räds att misslyckas. Alla som fått Nobelpris har arbetat efter samma devis, det är allmänt känt. Ändå gör vi precis tvärt om när vi fördelar forskningsmedel, vi ger till dem som redan vet. Vi belönar gamla meriter och skapar därigenom ett system där det är viktigare att behålla makten över kunskapen än att lära sig nya saker.

Kom igen. Låt oss göra ett försök! Bara så kan vi hoppas på att hitta ny kunskap!