Skrivandet, svårigheterna och tacksamheten

Ledig lördag. Dagen efter en fest, eller fest och fest. Det var en akademisk högtid. Sent blev det hur som helst. Och idag upp tidigt för att peppa sonen som skriver högskoleprov. Tänkte läsa, men är lite för trött, så jag skriver istället. Sätter ord på upplevelsen av att leva. Undersöker med hjälp av orden och tankarna vem jag är och hur jag fungerar, här i läsandet och skrivandet. Har lättare för att skriva än att läsa, så är det ofta. Vill läsa, men kan inte alltid. Det finns ett motstånd. Någonstans mellan orden på pappret och min hjärna händer något, en gåta vad. Drabbas av en känsla av att boken där orden samlats är mig övermäktig. Det är som om orden gäckar mig, som de och jag inte var riktigt kompatibla. Fast det är bara när jag läser ord som det blir så, inte när jag ska hitta ord och sätta dem samman i meningar. Därför går det lättare att skriva, oftast. Och därför skriver jag, för jag har så länge jag minns fascinerats av ordens magi och vad ord kan åstadkomma och vad som går att åstadkomma med ord. Hemma är jag omgiven av böcker och även om jag inte läser tillnärmelsevis så mycket som jag vill läser jag ändå, har jag alltid minst en påbörjad bok med mig vart jag går.

När jag säger till folk att jag lider av dyslexi är det inte alla som tror mig. "Inte kan väl du?!" Jo det kan jag, eller kan jag inte. Inte riktigt. När jag läser går det långsamt. Jag förlorar mig sällan i böckerna. I skrivandet kan jag däremot förlora mig. Plötsligt har det gått en timme, eller två. När jag läser däremot vet jag nästan alltid vilken sida jag är på, hur många sidor jag läst, vad klockan är och jag har alltid satt en sluttid. Så är det inte när jag skriver, då slutar jag när jag måste, och det känns nästan alltid som det är för lite tid och att tiden går för fort.

Länge skyllde jag dåligt korrekturläsa texter på dyslexin. Jag kan inte bättre. Så sa jag till min handledare i början av avhandlingsprojektet, när han klagade. Vi satte oss och snackade. Så här kan vi inte ha det, sa han. Jag kan inte tvätta dina texter. Och så sa han följande, vilket fick mig att se på skrivandet och på mina dyslektiska problem med helt andra ögon. Han sa att han aldrig fattat vad dyslexi är, att han var kritisk till den typen av diagnos. Först kände jag mig kränkt av orden. Tyckte han var orättvis. Jag svarade, det är lätt för dig att säga, du som skriver så himla bra. Det var då det vände. Hans svar träffade mig rakt i solar plexus. "Du har ingen aning om hur lätt eller svårt det är för mig att skriva eller hur mycket jobb jag lägger ner på skrivandet." Det var sant insåg jag. Jag har ingen aning om hur någon annan har det med skrivandet och läsandet. Och oavsett hur stora problem jag och andra har kan det aldrig vara en godtagbar ursäkt för att inte jobba med texterna man lämnar ifrån sig, det som man vill att någon annan ska läsa. Sedan det samtalet har jag tänkt så, och det har hjälp mig att hitta lust i skrivandet. Det har hjälpt mig att fokusera på rätt saker och har uppmuntrat mig att försöka förstå vad just jag har problem med och hur just jag kan bli bättre på att skriva. På den vägen är det. Varje dag nya texter, nya ord, meningar, stycken, sidor, bloggtexter, mail, kapitel, böcker. Jag är en skrivande människa. Skrivandet är en del av mig, en central och definierande del av mitt liv. Jag blir jag i och genom skrivande.

Texterna jag skriver publiceras på nätet. Jo, jag vet. Och jag förstår att den här texten kan tyckas motsäga det jag skrev i den föregående bloggposten. Något ligger det i det, men jag ser det som två olika saker. Texterna som jag lyckats få ut som böcker ligger mig varmare om hjärtat än något av det jag skrivit och publicerat på nätet, men det betyder inte att jag inte gillar nätet. Det jag stör mig på är att kommersiella krafter försöker sätta likhetstecken mellan e-böcker och tryckta texter. För den som skriver är skillnaden obefintlig, författaren producerar ord och tänker tankar som sätts på pränt. Jag ser nätet som ett sätt att nå ut och det är ett snabbt medium som dessutom fungerar i båda riktningar. Bloggandet är ett sätt att kommunicera. Bokskrivande är något annat. Båda korsbefruktar varandra och att avskaffa det ena, det ursprungliga, boken, vore inget mindre än en fruktansvärd kulturgärning. Om jag bara skrivit på nätet hade jag troligen aldrig kommit till insikt om hur jag fungerar och kanske hade jag inte hittat nycklarna som hjälp mig genom labyrinten som skrivandet och läsandet är, i alla fall för mig. Det var på en skrivmaskin jag lärde mig producera text och den erfarenheten har varit ovärderlig. Skrivmaskinen har hjälp mig utveckla den skrivandets förmåga som jag här kan vila i och utvecklas vidare genom.

Jag skriver texten på min padda, med en pekpinne. Det går precis lagom snabbt. Tanken och orden är i harmoni. Att hitta sin rytm är viktigt. Det var när jag upptäckte att jag läser med öronen, att tankarna tar sig in den vägen, även när jag läser, som jag fick ännu en nyckel till skrivandet. Jag hör när det låter bra, men har svårt att se. Lika mycket som jag tänker på innehållet lyssnar jag på formen. Skrivande liknar komposition, i alla fall för mig. När jag är stressad hinner jag inte alltid lyssna, och då ger mig skrivandet inte lika mycket. Men när det finns tid och när tankarna bara kan och får flöda i sin egen takt är det som jag bara följer med. Kanske är det den känslan som gör att skrivandet fascinerar mig så, känslan av att bäras fram på en våg av inspiration, en inspiration som jag lärt mig är meningslöst att vänta på. Inspirationen växer fram i processen. Ofta tar det ett tag innan jag kommer igång. Lite håglöst sitter jag där. Söker ibland efter någon artikel att reagera på, eller något annat, vad som helst. Bäst blir det när jag fångat en tanke i flykten, några ord, en mening som när jag läser den sätter igång associationer som ger upphov till associationer som blir till meningar, stycken bloggposter och längre fram, om jag har tur, böcker. Det är när jag läser mina ord, när jag lyssnar på texten, dess rytm och klang, som nya tankar lockas fram. Lite som att surfa är det.

För mig fungerar skrivandet på detta sätt. För någon annan fungerar det på andra sätt. Mitt råd till den som vill bli författare är: Skriv, och lär dig hur du fungerar i skrivandet. Skriv, skriv och skriv ännu mer tills du känner dig säker på att det fungerar. Sedan kan du låta någon läsa, men lämna aldrig ifrån dig text som du inte själv läst. Och slarva inte med korrekturläsningen, för det är vad som står där som räknas. Inte vad du tänker eller vad du vill. Det som inte finns skrivet existerar inte, vad läsaren anbelangar och du finns inte där för att förklara.

Idag finns en missuppfattning i skolan om att man alltid ska uppmuntra, att det är skadligt att påpeka fel i skrivandet. Något ligger det i den tanken, absolut. Men om man inte får den typen av feedback som jag fick av min handledare. Om läraren som läser inte någon gång under åren i skolan är brutalt ärlig i sitt utlåtande om textens kvalitet lämnas eleverna i sticket och de kommer att få svårt att tillgodogöra sig studier på högskolan. Och om ingen där heller påpekar vad som fungerar och inte kommer den uppväxande generationen som ska ta över samhället, som ska ta hand om oss när vi lämnar över ansvaret, att lida av ett kollektivt handikapp. När allt fler skriver allt sämre kommer det att bli färre som kan vara ärliga och påpeka fel, brister och otydligheter i texterna som vi omger oss med.

Skrivande och läsande hänger ihop, är två sidor av samma sak. Saknar ord för att uttrycka tacksamheten jag känner över att det fungerar och att jag kan. Det är så oerhört värdefullt. Jag kan med tanke på min livshistoria och problemen jag levt med så länge jag minns, aldrig ta skrivandet för givet. Varje dag som det går, som resulterar i ännu (minst) en bloggtext är en lycklig dag, en dag fylld av mening. I alla fall för mig.

Tittar upp och ser att klockan sprungit iväg. Snart dags att börja med maten. Håller tummarna för sonen, för att resultatet på högskoleprovet ska räcka för den utbildning han vill gå. Kanske ska göra ett försök att läsa lite, läsa något som någon annan skrivit, för denna text har jag ju läst, efter bästa förmåga, vilket aldrig är någon garanti för att den är felfri.

Tack för att du läser. Tacksam för det! Ett verkligt privilegium, som jag aldrig kan ta för givet.