Lämnar Södertörn FULL av intryck. Här kommer lite fler tankar, som jag tar med mig hem och reflekterar vidare över. Jag har verkligen lärt mig massor. Att lyssna på en pågående ämnesdiskussion, så här lite från sidan, med utgångspunkt i mina erfarenheter från andra ämnen och mina kulturvetenskapliga forskningsintressen samt kunskaperna jag har skaffat mig under åren, är oerhört utvecklande. Jag är ju inte student, för det kan jag aldrig bli igen, men jag studerar, lyssnar, lär och får tillfälle att reflektera. Oerhört inspirerande och utvecklande. Tackar min hemmainstitution och högskola för att jag fick chansen att åka. Kunskaperna jag fått gör mig till en bättre lärare och forskare, och jag lovar att göra allt jag kan för att återföra insikterna till lärarlaget och till studenterna.
Idag har jag lyssnat på en genomgång av ämnets historia, vilket var givande. Inser hur ungt ämnet företagsekonomi är, och hur det formats av sin historia och utmaningarna som man tvingats hantera. Det är ett eklektiskt ämne, liksom etnologin som jag har mina rötter i. Det är också ett ämne där det hävdas ovanligt lite revir, vilket främjar kunskapsutvecklingen. Med utgångspunkt i frågan om: Hushållande med begränsade resurser, möts olika perspektiv, olika kunskaper, intressen, metoder och aspekter. Företagsekonomi är tvärvetenskap, som jag förstår det. Alla håller säkert inte med, men det är intrycket jag fått här under dessa dagar. Hoppas, hoppas att det så kan förbli, för jag tycker mig ha upptäckt en oas av bubblande kreativitet och kunskapstörst. Jag har fått privilegiet att lyssna till INTELLEKTUELLA samtal i dagarna två. Det är ovanligt, men just därför så himla värdefullt!
Men, för det finns som alltid ett men, allt är inte frid och fröjd. Här som på andra håll inom akademin finns det hotfulla, mörka moln, eller (om man ska vara positiv) viktiga utmaningar. Ett av seminarierna jag var på hade rubriken: Bristande relevans i företagsekonomisk forskning. Det leddes av Björn Rombach, och var sprängfyllt med tankeväckande frågor. Ytterst få svar, men edterom det fanns koncensus kring hoten och problembilden lämnar jag även det seminariet med hoppet om en bättre framtid i behåll.
Vad beror det på att Statsvetare syns i var och varannan tidning och på TV jämt och ständigt, men aldrig någon företagsekonom? Här finns saker att ta tag i och reflektera över. Vad beror det på, att den kunskapen inte når ut? Nationalekonomer får uttala sig och deras forskning syns, men sällan företagsekonomi. Det är olyckligt och jag ser det lite som ett tecken i tiden. För ämnet handlar om det som är svårt, kunskapen är komplex och forskningen landar sällan i svar som går att sammanfatta i en kort nyhetssändning. Att detta blir ett problem för ämnet och dess företrädare, är egentligen ett allvarligt samhällsproblem, för det innebär uppenbart att det är okej att skjuta på budbäraren när budskapet inte faller allmänhet eller makthavare på läppen. Om lösningen blir att forskningen tvingas anpassa sig har vi alla problem. Låt oss hoppas att det inte hamnar där.
En av anförandena på seminariet handlade om publiceringshetsen och dess konsekvenser. Det talas allt mindre om forskningen, och allt mer om hur och var resultaten publiceras. Till och med forskningsfinansiärer har synpunkter på detta, vilket i praktiken gör att kunskapen kontrolleras och forskarna bakbinds och blir till utövare, tjänstemän. Forskningen håller på att avakademiseras. Det berättades om en forskare som ville publicera en artikel i en tidskrift där det pågick en intressant diskussion om ämnet hen hade skrivit om, men som fick rådet att välja en högre rankad tidskrift istället. Fler exempel på samma tema lyftes. Beklämmande att formen så tydligt och uppenbart överordnas innehållet.
Nästa talare berättade om sin erfarenhet av att granska kompetens, och hur det idag håller på att bli en okvalificerad uppgift som allt mer tas över av bibliotekarier (inget ont om dem, men forskare med ämneskompetens är de inte) som räknar antalet publiceringar. Granskaren talade om att allt fler artiklar, även artiklar införda i högt rankade tidskrifter är förvillande lika. Han har undersökt saken genom att köra två publicerade artiklar av samma forskare genom Urkund. Det visade sig då att överensstämmelsen var i princip identisk. Om det varit en student som försökt sig på samma sak hade det slutat med en anmälan för plagiat, men är det en forskare räknas det som meriterande. Det är inte hållbart, det är fullkomligt förkastligt. Ändå fortsätter systemet, även om alla (eller inte alla, troligen inte de som byggt sin karriär på det sättet) är missnöjda. Ingen kan göra något. Systemet växer och håller på att växa oss över huvudet.
Det berättades om en cancerläkare som berättat att det inom hens område, varje vecka publicerades runt 100 artiklar som hen egentligen skulle behöva läsa för att hålla sig a jour. Det faller på sin egen orimlighet, det går inte och är dessutom riskabelt för det skymmer naturligtvis innehållet. Vi riskerar att gå miste om viktig kunskap, för den drunknar i bruset. Och vem ska sköta den vardagliga praktiken om forskare, vid sidan av forskningen, artikelskrivandet och undervisningen dessutom ska hålla koll på flödet av artiklar? Systemet kommer naturligtvis att rasa samman under sin egen tyngd, förr eller senare. Och under tiden som vi forskare är upptagna med detta tar konsulterna över, som för pengar säljer förenklingar av forskningsresultat, till en hugad allmänhet som betalar för att slippa tänka själva. Kompetensen, den breda samhällskompetensen, riskerar att urholkas och alla blir förlorare. Forskare meriterar sig allt mer, och forskar allt mindre. Det blir kontentan.
Därför åker jag hem hoppfull, vilket kanske låter paradoxalt. Men det handlar om att jag kommit till insikt om det ohållbara i rådande system och att det enda sättet att möta hotet är att göra det jag redan gör: STÅ UPP FÖR KUNSKAPEN. Och ämnet företagsekonomi ger mig stöd i detta, för att man vågar lyfta frågan och för att man visar på hur orimligt systemet är.Nuvarande syn på kunskap i akademin är inte att hushålla klokt med de begränsade resurser vi har. Kanske ligger svaret där, i ämnets utgångspunkt?
Hur som är det med framtidstro och tillförsikt jag åker, först till Helsingfors, och sedan hem till högen med 200 tentor. Och till skrivande. Resten av terminen ser relativt lugn ut och jag har ett nytt bokprojekt på gång och kanske även några artiklar. Jag finns och verkar i ett ämne där jag trivs och där jag finner förståelse. Jag begär faktiskt inte speciellt mycket mer av (arbets)livet än så.
Tack Södertörn, tack FEKIS. Jag ser detta som början på en fin vänskap och ser fram emot att få mötas igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar