Gårdagens toppar och dalar

Gårdagen, tänker på den. På många sätt en helt vanlig dag. Jag gick upp tidigt, klockan fem. Tog bussen ner till centralen. Läste Nietzsche, drack kaffe och påbörjade en bloggpost. På tåget fortsatte jag skriva, så blundade jag lite. Efter en rask promenad mellan tågstationen och högskolan avslutade jag texten och publicerade den här. Sedan svarade jag på lite mail. Därefter seminarium. B-uppsatser i företagsekonomi. Sedan lite fler mail och annat, samtal med kollegor om än det ena än det andra. Promenerade i eftermiddagssolen tillbaka till stationen. I väntan på tåget twittrade jag lite, om studenternas insatser. Ville dela med mig av glädjen, och uttrycka oro över dagens studenters svårighet att skriva texter som fungerar. Tåget var lite sent, men det gjorde inte så mycket. Kollade Facebook. Såg att VR presenterat årets "vinnare" av forskningsmedel och att några av vännerna uttryckte glädje. Jag söker inte den typen av pengar längre, så det var lätt att glädjas för deras skull. Kloka och duktiga forskare, som nu får chansen att forska om angelägna frågor. På tåget mellan Trollhättan och Göteborg befinner man sig i radioskugga på mitten av sträckan. När jag kom till Göteborg och kollade Twitter såg jag att det var närmare 50 notiser kopplade till min tweet om studenter och skrivande. Hela kvällen igår utbyttes tankar och reflekterade en hel massa människor i flödet om den brännande och angelägna frågan: Vad håller på att hända i samhället? Varför kan studenter och elever inte skriva, när de uppenbarligen kan tänka och tala?

Vaknar idag, pigg och utvilad, till en dag vid skrivbordet hemma. Inga krav. Bara skriva. Börjar om en stund på allvar arbetet med nästa bok, vars arbetstitel är, Studera rörelse, i rörelse. Börjar dagen med en kopp kaffe. Läser tidningen. Och fastnar för Andres Lookos krönika, som tar mig tillbaka till gårdagens upplevelser och utbyte av tankar. Han skriver.

Jag skrev en recension av supermegastjärnan Taylor Swifts nya album för några dagar sedan. Den var inte speciellt positiv.

Texten hade egentligen väldigt lite med Swift i sig att göra – men desto mer med en allmän oförståelse inför det förra decenniets allt accelererande vurm för alla former av försäljningssuccéer.

Av bara farten har denna vurm fått fortsätta växa sig än mer vedertagen trots att vi redan har avverkat fyra år av nästa årtionde. Konsensus säger fortfarande att störst och rikast automatiskt är ungefär lika med bäst.

Ibland behöver alla former av kultur motreaktioner. Det harmlösa simon cowellska popidol-landskapet som bredde ut sig under 00-talet har sedan länge nått sin kulmen, men då ingen synlig revolution egentligen har skett så tillåts den ostört bara fortgå.

Kan inte låta bli att tänka på gårdagens guldregn över landets forskarelit. Det jag tänker på är nyheten och glädjen och att det är den som alltid uppmärksammas. Idag bjuds det på tårta och hurras det på landets lärosäten, det vill säga på avdelningar och institutioner där det finns forskare som dragit in medel. Och lärosätena har verkligen anledning att jubla. Deras anställda har på sin fritid (i princip, för ytterst få har tid i tjänsten för att söka medel) gjort det nödvändiga förarbetet till och skrivit ansökan, vilken för att bli lyckosam kräver en massa tid i anspråk. Alla forskare som inte fick medel, men som ändå lagt ner tid och energi på sina ansökningar, och det är den förkrossande majoriteten. Jag känner för dem, för jag har själv varit en av dem. I besvikelsen över att ens (gratis)arbete inte gett utdelning kan det vara svårt att glädjas på riktigt. Men som sagt, lärosätena gläds, för de får utan egen insats (ibland mer än) hälften av summan som ansökan tilldelas. Idag är det alltså fest. Mest pengar är även i forskarvärlden ungefär lika med bäst. För vad är det man firar? Ibland låter det som det handlar om Nobelprisutdelning, men det som firas är att pengar som möjliggör forskning har tillfallit några forskare. Det är inga forskningsinsatser eller banbrytande resultat som presenterats.

Missförstå mig inte. Jag är glad för mina kollegors skull och jag har inget att vara bitter över, för jag söker inga pengar. Det jag vänder mig mot är synen på forskarkompetens som ansökningsförfarandet utgår från. Det är de bästa ANSÖKNINGARNA som premieras och även om jag vet att de jag känner som fått pengar är kompetenta forskare betyder det inte automatiskt att den som lyckas i ansökningen är bäst på att forska. Vill påminna om att det ytterst sällan händer att någon kallar till presskonferens när resultaten av forskningen presenteras. Det är när pengarna rullar in eller när en artikel blivit ANTAGEN som det jublas, för det är detta som räknas idag. Inte kunskapen, resultatet av arbetet som forskare utför. Det är olyckligt och jag tror inte det gynnar Sverige som KUNSKAPSnation. Det gynnar lärosätenas ekonomi och enskilda forskares karriärer. Förhoppningsvis leder det ÄVEN till ny och viktig kunskap, men det finns inget i SYSTEMET som garanterar detta. Det bygger på fromma förhoppningar.

Ser ett samband här, mellan kunskapssynen inom forskningen och studenternas svårigheter att skriva. För dagens skola och utbildningssystem premierar också annat än kunskapen. Formen är viktigare än innehållet. Hittar en text på Expressens opinionsbloggar där Gustav Fridolins tal till landets lärare analyseras. Det är Ann-Charlotte Marteus som skriver.

Hur ser en typisk svensk lärare ut? Efter att ha sett utbildningsminister Gustav Fridolins ”hälsning till Sveriges lärare” drar man lätt slutsatsen att fröken/magister Svensson är tolv år gammal. Eller, alternativt, en överkänslig, naiv och trögtänkt spillra till människa på gränsen till nervsammanbrott.

Föreställ er att sjukvårdsminister Gabriel Wikström höll ett tal till Sveriges läkare med samma övertydliga intonation, ömsinta tilltal och nedlåtande uppmaningar: ”Våga vara stolt över att du är läkare!”, ”Tro på dina patienter!”, ”Ställ upp på dina kolleger!”, ”Snacka gärna skit om mig och andra politiker, men tala inte skit om varandra!” Och kritisera gärna ”dumma” politiska beslut.

Eller föreställ er att sjukvårdsministern med ett ljuvt litet leende och i intim ton sa: ”Jag lovar att lita på dig” och ”Jag vill be dig om en sak: Tro på dina patienter!”

Det är kort sagt omöjligt att tro att Fridolin talar till en kår av vuxna, intelligenta, självständigt reflekterande akademiker – som har hand om det svenska utbildningsuppdraget, för Guds skull!

När jag lyssnar på talet kan jag inte annat än hålla med. I sak finns det egentligen inget jag vänder mig mot, men det är något med tonen som gnisslar, något i synen på lärande på läraren och synen på lärande som är djupt problematiskt. Där Jag Björklund satte sig över och ibland på lärarna, med sin syn på kunskap (att den är det samma som Nobelpris), där sätter sig Fridolin på huk, lägger huvudet på sned och säger: Våga vara stolt! Du har världens viktigaste arbete! Ja, jo, om det var där skon klämde, då är så klart den typen av påpekanden viktiga. Men är det så man bygger en kunskapsnation, genom att spela in en film där man staplar självklarheter på varandra? Nej det är det inte! En kunskapsnation kan bara byggas genom att samhället som helhet litar på lärarna. En KUNSKAPSnation kan aldrig bli starkare än sin syn på kunskap och lärande. Därför påminner jag om glädjen på landets högskolor idag, om betygshets och fokus på examina och genomströmning, om övertygelsen om att konkurrens driver kvalitet och att elev- och utbildningspengar leder till en mer effektiv verksamhet. Form, form, form!

Lärande är en MÖDOSAM process, vilket visar sig på landets tekniska högskoleutbildningar, dit studenterna kommer med toppbetyg men tvingas inse hur lite de vet och kan i förhållande till tidigare generationer nyantagna studenter. Lärande handlar bara undantagsvis om glädje. Fridolin talar om lycka och lust, men när jag tänker på min dotter och hennes år i skolan är det allt annat än lust jag minns. Igår hörde hon dock av sig och var glad, för hon känner att det börjar lossna, att hon får uppskattning från sina lärare på högskolan. Hon har upptäckt att hon kan skriva, att hon kan uttrycka sig i skrift. Att hon idag är glad och känner tillförsikt, att hennes talang har hittat hem, är jag enormt tacksam. För jag mins hennes tårar. Hur hon slitit och jobbat, ofta i motvind. Hur satt på sitt rum, timme efter timme och kämpade med en text. Det gör ont att tänka på hennes tårar när hon omgående såg på mig att texten och språket inte fungerade. Besvikelsen då vet vi dock båda är en förutsättning för framgångarna idag. Och jag tror att hon tycker det är mödan värt. Om detta talas det aldrig, bara om lusten och framgångarna. Det är problemet med dagens skola och den högre utbildningen, att man dels fokuserar på formen, dels på russinen i kakan.

Igår på seminariet var det B-uppsatser som ventilerades. Och jag har sällan fått vara med om så många och så bra opponeringar och presentationer av texterna som igår. Det var en fröjd att få lyssna och dela i samtalen, för det handlade om kunskap, innehåll och värdet av vetande. Jag gick till seminariet nedstämd och uppgiven, för jag hade läst studenternas texter. Och det var allt annat än upplyftande. Det var bitvis rent ut sagt bedrövligt. Att påpeka detta för studenter, att vara den som talar om för dem att deras språk och texter inte fungerar, är det absolut mest riskabla momentet i mitt arbete. Och av diskussionen på Twitter igår är jag inte ensam. Den som bryr sig och som tar ansvar måste vara beredd på att möta motstånd och få skit. Inte bara från elever och studenter, utan från skolledningen och föräldrarna också. Formen är viktigare än innehållet. Våga vara stolt säger Fridolin. Över vad undrar jag? Vad ska jag vara stolt över när jag bara får stöd från de av kollegorna som också bryr sig? Lärande är en kollektiv angelägenhet och bara om alla bryr sig och förstår vad som krävs för att utveckla kunskaper kommer Sverige att kunna hoppas på att vända den nedåtgående trenden.

När jag några timmar senare lämnade seminarierummet var det med påtaglig lättnad och stor glädje. För även om jag var kritisk till studenternas texter kunde vi tala om detta i en kamratlig anda och de förstod mig och att allt jag säger gör jag av omsorg om dem, inte för att de ska klara sina poäng, utan för att de ska lyckas i livet. Jag mötte glädje och tacksamhet från studenterna igår och jag är övertygad om att de nu vet vad som krävs av dem och att de kommer att växa framöver, när de själva märker hur viktigt det är att kunna skriva. Skrivandet är nycken till samhället och kunskapen, för det så vi förmedlar tankar och utbyter insikter. Det är det som utgör kittet i alla kunskapsnationer. Innehållet, kunskapen, resultaten. Däri finns möjlighet att känna glädje, men det finns inga garantier och utan möda, svett och ibland även tårar och besvikelse går det aldrig! Den synen på kunskap lyser med sin frånvaro i Fridolins tal, i skolan idag och i samhället. Det är den som har mest pengar som är ungefär lika med bäst. Det är ytan och formerna som räknas, inte innehållet. Och så länge den synen är den dominerande spelar det ingen roll hur stolt jag är.

Det som behövs för att vända utvecklingen är att fler tar avstånd från enkla lösningar, att fler delar på bördan som det innebär att stå upp för och försvara kunskapen. Jag gjorde min dotter besviken genom att vara ärlig mot henne, inte hennes lärare. Av dem mötte hon bara uppmuntran. Det är enkelt att vara positiv, men är det bra och leder det till kunskap och BESTÅENDE lycka? Nej, det gör det inte. Den som ska tillägna sig abstrakt kunskap, eller som ska utveckla förmågan att skriva kan inte räkna med att resan blir enkel. Lärande handlar mer om att bestiga ett berg och glädjen infinner sig först när man är på väg ner för berget, först när man lyckats ta sig igenom strapatserna. Orkar man inte vara uthållig och förstår man inte att det är vad som krävs kommer man att skjuta på den försvarslöse och ensamme budbäraren: Läraren. Våga vara stolt, nej det vägrar jag att göra. På samma sätt som jag vägrar skriva ansökningar. Jag vågar däremot stå upp för kunskapen!