Vad är uppdraget, egentligen?

Tittade på Uppdrag Granskning igår, och det satte igång tankar. Idag läser jag följande på Brännpunkt, och det sätter igång fler tankar (finns andra ingångar också, i GP, och AB, till exempel). Om kultur, komplexitet, makt och hållbarhet. Miljöpartisterna; Julia Finnsiö, Nicklas Persson och Erik Lindman-Mata, skriver.

Efter gårdagens Uppdrag Granskning valde Bris uppseendeväckande nog att helt backa från begreppet barnfattigdom. I en intervju med SVT hävdar organisationen att de inte längre ska använda sig av begreppet, och förklarar vändningen med att de inte förstått innebörden av barnfattigdom. Vi anser att Bris vikt sig alltför snabbt, och för alltför osaklig kritik. Denna vridning av diskursen får inte enbart bieffekten att det gynnar de som längtat efter att slippa en saklig debatt, Bris har härmed också svikit de barn som behöver politiker som tar ansvar för de ökande klyftorna.

Till denna typ av frågor; till högst komplexa frågor utan några givna svar; till frågor med bärighet för samhällets långsiktiga överlevnad; och till handlingar som ger upphov till långtgående konsekvenser samtidigt som det saknas tydliga och självklara samband. Till den typen av frågor dras jag som en fluga till en öppnad läskedrycksflaska en varm sensommardag. Komplexa frågor utan givna svar, jag dras till frågor där den kulturvetenskapliga kompetensen är oundgänglig. Sådana frågor som man måste ta tag i, även om det innebär att man riskerar att trampa på ömma tår, eller dra på sig kritik, för det är frågor där samhällets grundläggande värderingar blottas och kan utmanas. Och det är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet att reflektera över sådana frågor.

En sak går att enas om här, och det är att hur man än gör och vilken ståndpunkt man än intar i frågan så kommer det att få konsekvenser för dem frågan berör, samhällets mest utsatta och svagaste. Jag förutsätter att alla som engagerar sig i frågan och som gör sin röst hörd vill väl, men det är inte samma sak som att ens ord och handlingar leder till att det blir bra eller till goda handlingar. Det kan bli tvärt om, och det är kanske avsaknaden av den aspekten jag lägger märke till tydligast. I debatten finns en massa agendor, motstridiga ambitioner och divergerande mål. I många fall har aktörerna inte ens själva en aning om vad man vill, egentligen. Annat än att göra gott. Och det är ett stort och allvarligt samhällsproblem, för det visar att befolkningens generella förmåga till kritiskt tänkande är dåligt utvecklad. Det i sig är allvarligt och hotar att få negativa konsekvenser på en rad andra områden också.

Kluven till Susanna Alakoskis angrepp på Janne Josefsson i DN idag, även om jag vill vara mycket tydlig med att jag håller med både henne och Miljöpartisterna, i sak. Det finns ett växande och mycket allvarligt problem med ökande klyftor i det svenska samhället. Ingen tvekan om det, samtidigt måste man kunna debattera det rimliga i att stora hjälporganisationer överdriver och ger en falsk bild av läget här hemma. Det kan aldrig gynna de utsatta barnen som lever i samhällets marginal.

Josefsson har som den store granskaren nu gjort sin Sverigeresa. För mig är det ett billigt trick, att söka barn och vuxna som lägger sig hungriga, som inte åker på semester, som går i foppatofflor. Och någon som vill låta sig intervjuas om skammen. Bara för att Josefsson inte lyckas hitta någon som lever upp till Dickensdefinitionen av vad fattigdom är, betyder det att det inte finns fattiga människor här i EU:s relativa bemärkelse? Borde inte ”Uppdrag gransknings” redaktion ha börjat med att fråga sig hur ser fattigdom i Sverige ut i dag? Hur hänger sociala problem som till exempel våld, förstörelse och kriminalitet, ihop med brist på pengar?

Granskar man Sverige med internationella ögon så blir det uppenbart att alla som lever i Sverige, utan undantag, är gynnade i förhållande till hur det ser ut på andra håll i världen. Det måste tas med i alla beräkningar och samtal om fattigdomsfrågan. Att tala om klyftor är som jag ser det bättre än att tala om fattigdom, för om man fokuserar på klyftor behöver man aldrig lämna några reservationer. Klyftor finns även mellan länder, och Svenska företag är delaktiga i att utnyttja dessa, ibland på tvivelaktiga sätt. Sverige är inte isolerat, vi lever alla på Jorden och gränserna som avgör på vilken sida men befinner sig är konstruerade.

Bris är modiga, och jag ser deras beslut att inte använda begreppet banfattigdom som ett led i deras arbete med att fokusera på barnen som man har tagit på sig uppgiften att hjälpa och stödja. Rädda barnen och andra hjälporganisationer, som till exempel SOS-barnbyar, han dock uppfattas som problematiska. Frågan jag ställer mig, och som jag även uppfattade att Uppdrag Granskning ställde, är vad som är organisationernas primäruppdrag. Är det att hjälpa utsatta och behövande, eller att samla in så mycket pengar som möjligt? Därom svävar jag i ovisshet, och det gäller även politikernas uppdrag. Handlar politik om att arbeta för ett bättre samhälle, eller om att få röster och vinna mandat i parlamentet? Vad är uppdraget, egentligen?

Kommer precis från en dag fylld med presentationer av mina kulturvetarstudenter som varit ute på praktik. Och en av dem har varit i Gahna, som volontär. Det slumpade sig så att hon hamnade på samma ställe som TV4 spelade in serien SOS uppdraget. Har inte sett serien, men förevisades ett klipp. Min student hade en helt annan uppfattning och kom hem med helt andra upplevelser än dem som förmedlas i TV4. På TV är det tungt, dystert och till mollstämd musik visas misär och elände upp. Det var inte vad min student såg, och hen menar att TV4 medvetet ger en bild av att det är värre än det är. Hen talade också om hur kränkta innevånarna i byn där hen arbetat under två månader kände sig över att bli betraktade som värnlösa offer som inte kan ta hand om sig själva. Det får mig att undra, vad är SOS-barnbyars uppdrag egentligen, och vari ligger TV4s intresse att sända denna typ av program. Ber om ursäkt för vad jag nu kommer att säga, men jag misstänker att det handlar mer om att tjäna pengar än att hjälpa.

Det är så klart bättre att tjäna pengar på hjälpverksamhet, än att göra det på oljeutvinning och barnarbete. Men om målet att dra in så mycket pengar som möjligt hamnar i förgrunden, och speciellt om det sprider sig en kultur på organisationerna om att ändamålen helgar medlen, då är det allvarligt. För det hotar på sikt att inte bara urgröpa förtroendet för hjälporganisationerna, utan riskerar också att drabba dem som behöver hjälp.

Om det dessutom är så att ett program som Uppdrag Granskning kritiseras för att de granskar fel saker, att man ger sig på dem som är goda, då är vi ute på ett farligt och sluttande plan. Ingen är varken ond eller god per definition. Kritisk granskning, av alla verksamheter, är centralt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och förmågan till och kompetensen att kritiskt granska måste värnas, annars kommer klyftorna att öka och problemen i samhället öka. Det är oroande att inifrån tvingas se på när möjligheterna för detta i en allt snabbare takt nedmonteras. Det var näst sista gången det hölls projektkurspresentationer på Kultur- och Samhällsanalysprogrammet på Högskolan Väst. Utbildningen förmår inte bära sina kostnader, den går inte ihop sig ekonomiskt. Se där, ytterligare ett tecken på vad som prioriteras i samhället, pengar och vinst. Nedläggningen är en konsekvens av Sveriges nuvarande utbildningspolitik, inte av någon illvillig persons verk. Också ett komplext problem, men det är inte ämnet för denna bloggpost.

Följande frågor är vad jag vill lyfta: Varför är det ingen med makt som talar om kostnaderna för att inte göra något? Vem tjänar på att den frågan hålls utanför samhällsdebatten? Vad är det för samhälle som skapas på grundval av och med utgångspunkt i sådana tankar?