Dagens Nietzsche, om filosofernas arvssynd

Upptäcker något gammalt under läsningen av Nietzsches samlade verk, som nu tagit mig till: Band 3, Mänskligt, alltförmänskligt. En bok för fria andar. Återupptäcker gör jag inte, för det är inte så jag ser på kunskap, eller världen. Inget finns att åter-upptäcka, det enda man kan göra, och gör, är att upptäcka. Livet, samhället, kultur handlar om upptäckande, om att ständigt erövra det som är. Världen blir, och vi lever i ett evigt nu, som alltså inte är utan blir, och därför måste erövras på nytt, om och om. Fascinerande att följa en tänkare som Nietzsche under/genom hans upptäckt och erövring av kunskap som också den var gammal och samtidigt ny. Gammal för att den fanns formulerad och paketerad, och ny för att den läses i ett nytt sammanhang.

Mening uppstår i mellanrum, liksom kunskap, och är alltid resultatet av tolkning. Så måste det vara, för ingen har direkt tillgång till något. Alla intryck, alla tankar, ord, allt medieras, och relateras till det specifika sammanhang som är där och då eller här och nu. Förändring och skillnad är därför den enda konstanten i Universum. Inget, överhuvudtaget ingenting, är. Allt blir. Inte ens Universum är evigt, även om det kan upplevas så om det sammanhanget studeras utifrån ett mänskligt perspektiv, av en människa. Detta är inget som bör kritiseras, det är mänskligt att tänka så, alltförmänskligt. Konstigt vore det annars, jag menar om människan tänkte på ett omänskligt sätt. Vi är människor, oundvikligen och på gott samt ont. Det är utgångspunkten för allt sökande efter kunskap. Det är bara det att det är så förtvivlat lätt att glömma, speciellt av någon som kan briljera och som möts av beundran när hen ställer sig upp och talar. Detta menar Nietzsche är:

Filosofernas arvssynd. - Alla filosofer har det gemensamma felet att de utgår från den nuvarande människan och tror sig nå sitt mål genom analys av denna.

Eftersom allt är i rörelse, inget är och eftersom livet såväl som kunskapen ständigt blir till måste även människan, du och jag, och alla andra, akademiker liksom andra, tänka på oss själva som sammanhållna entiteter, på väg. Ständigt på väg. Det kan upplevas som vi är hamn, som om livet på jorden nått sin fulländning i och med människans inträde på scenen. Inget kunde vara mer fel. Fast det är enkelt att förstå hur man kan tänka så, för det är ju så det känns. Det sunda förnuftet säger oss att det är så det är. Likafullt är det inte så. Människan är bara en anhalt på Universums oändliga resa. Människan är inget mål, det är en ögonblicksbild av ett skeende, under tillblivelse. En process, av upprepad skillnad och förändring. 

Ovillkorligt föresvävar dem "människan" som en aeterna veritas, något genom alla omvälvningar sig likt, ett tingens säkra mått. Allt vad en filosof utsäger om människan är emellertid i grunden inget annat än ett vittnesbörd om människan under en mycket begränsad tidsrymd.

Att förhålla sig till människan som något evigt och oföränderligt fungerar, och har fungerat länge. Det är den dominerande bilden av såväl människa som kunskap, och mycket samt viktigt vetande har genererats med den bilden för ögonen. Igen tvekan om det. Detta är inte en kritik mot annat vetande, det ett försök att nå bättre kunskap. För ser man människan som något som är, då tvingar man henne att bliva där. Anspråk på evig kunskap, absolut sanning tvingar åhöraren till passivitet. Och det kan man absolut göra, om man vill och tror att det är det bästa för mänskligheten. Men det är ett kollektivt beslut man tar i så fall, om att det är så vi ska ha det. Men är det alldeles säkert att det är det bästa sättet? Att den utgångspunkten leder till något otvetydigt gott? Utgångspunkten har ingen förankring i varat, i världen som den ser ut och fungerar. Utgångspunkten är kontingent, och den har en historia. Och ...

Brist på historiskt sinne är alla filosofers arvssynd; många ser rentav tanklöst den allra senaste gestaltningen av människan, en som alltså uppstått under intryck av bestämda religioner, ja bestämda politiska tilldragelser, som den fasta form man måste utgå från. De vill inte lära sig att människan är tillbliven, att även kunskapsförmågan är tillbliven; ja några av dem låter rent av hela världen utveckla sig ur denna kunskapsförmågan.

Fortfarande är detta en kamp som ständigt måste utkämpas. Kampen handlar om att hålla vetandets vägar öppna, om att rensa undan alla hinder för sådant vetande som är till gagn för mänskligheten. Allt handlar om människan, allt mänskligt har det fokuset. Och det vill varken Nietzsche, jag eller någon annan ändra på. Men det är viktigt att göra sig medveten om att det är ett val man gör, viktigt att skapa och upprätthålla medvetenhet om att världen blir, och att kunskap är ett resultat av handling och överenskommelser som alltid relateras till ett sammanhang. Nietzsches nihilism handlar om detta, hans filosofi utgår från att inget är fast och evigt, allt blir till och förändras. Därför finns heller inga fasta och eviga värden, ingen sanning. Men det är inte det samma som att hävda att allt går och är lika bra. Nihilismen handlar om att relatera allt som ser ut att vara fast och oföränderligt till sitt specifika sammanhang, och kunskapen till det här och nu som den skapas inom och svara mot. Det är bra, sant och gott som vi människor kollektivt kommer överens om skall vara det. Men det handlar överallt och alltid om föränderliga storheter.

- Nu har allt väsentligt i den mänskliga utvecklingen försiggått i urtiden, långt före de fyratusen år vi någorlunda känner till; under dessa kan människan knappast ha vidareutvecklats särskilt mycket. Trots det ser filosofen "instinkter" hos den nuvarande människan och antar att dessa hör till människans oföränderliga fakta och såtillvida kan ge en nyckel till förståelsen av världen på det hela taget; hela teleologin bygger på att man talar om de senaste fyra årtusendenas människa som något evigt, som allting alltifrån världens början har varit naturligt inriktat på.

Som sagt, det är inte svårt att förstå hur det kommit att uppfattas så. Och det är heller inte svårt att förstå att dessa sanningar visat sig vara så pass livaktiga. För de fungerar, oftast. Speciellt bra fungerar denna syn på kunskap inom naturvetenskapen, men det betyder inte att kunskapen som finns där är bättre. Det betyder bara att naturvetenskapliga sanningar har lite längre hållbarhet, inget annat. Det är högst olyckligt att mattematiken gjorts till måttstock för kunskap och till intäkt på sanning. Faktum kvarstår, att människans historia sträcker sig mycket längre tillbaka än det finns iakttagbara spår att bygga vetenskapliga sanningar på, och att den perioden har spelat en avgörande roll för den moderna människan. Den insikten vill Nietzsche göra sin samtid uppmärksam på, och vi kan upptäcka den och göra den till vår om vi vill. Vi kan också låta bli, för så ser det ut, så fungerar den akademiska världen. Kunskap är mänsklig, alltförmänsklig. Och vill vi bryta oss loss från den tvingande tankebilden, vill vi bryta bojorna och tänka fritt och högt måste vi göra något radikalt annorlunda. Vi måste agera som de fria andar vi kan agera som, för vi är inte, vi blir till i handling. Mänskligheten förändras, hela tiden.

Men allt har blivit till; det finns inga eviga fakta: lika lite som det finns absoluta sanningar. - Därför är från och med nu ett historiskt filosoferande av nöden och därmed också blygsamhetens dygd.

Dags att tagga ner lite inom akademin. Vi är inte så fantastiska som vill tro, och som allmänheten ser oss som. Utövare av vetenskap är liksom alla andra mänskliga, alltförmäsnkliga. Lite blygsamhet, om jag får be. Lite ödmjukhet anbefalls. Det räcker att för en kort stund reflektera över klimatförändringarna och atombomber för att förstå hur viktigt det är att inte lita blint på någon. Ingen sanning är evig, allt är ett resultat av mänskliga handlingar.

Därför är kulturvetenskap även en vetenskap om naturen, om kunskap, om moral om allt. Men det är en vetenskap som aldrig skulle drömma om att resa anspråk på att ersätta alla andra vetenskaper. Vi människor är här tillsammans, och lever gemensamt på jorden, som vi lånar av dem som kommer efter. Vi är här på besök, ett kort ögonblick. Dags att inse det, dags att implementera och använda den insikten i vardagen, i samhället, kulturen och akademin.