Sveriges bildningsignoranta utbildningspolitik leder fel

Skolan, igen. Detta eviga ämne, platsen varifrån kunskapen emanerar. Hur står det till egentligen, och hur svarar skolan och den högre utbildningen på åtgärderna från ansvariga politiker? Vart är vi, som land, på väg? Frågorna är många. Svaren däremot är entydiga och pekar tydligt i en riktning: nedåt! Åtgärderna som införs blir allt mer desperata. Dags att sätta ner foten. Dags att lyssna på forskningen, och hög tid att se till hela samhället. För resultaten i skolan och elevernas resultat är inte en fråga som är isolerad till skolan. Kunskapsnivån i ett land har bara delvis med klimatet i skolan att göra. Kulturer är aldrig isolerade företeelser, och kunskap, utbildning och politik har i allra högsta grad med varandra att göra. Hur mycket man än vill tro något annat. Det kommer inte som någon nyhet för oss som forskar om kultur, och tyvärr kommer nyheten om att politikerna anser sig vara sig själva nog, och att man inte lyssnar på forskningen, inte heller som någon nyhet. 

Först när vi har politiker som lyssnar på forskare. Först när vi får en utbildningspolitik som bygger på vetenskaplig grund, om lärande och kunskapsutveckling. Först då kan trenden vändas. Först när Björklund och Reinfeldt inser sina begränsningar, och att de tagit sig vatten över huvudet i frågan om skolan, först då kan det mödosamma arbetet med att vända trenden bära frukt. Alla är överens om att det finns problem i skolan, det är i frågan om hur man ska lösa problemen som meningarna går isär. Det är där som politikerna låter makt gå före rätt. Det är där man mot bättre vetande inför mer av samma åtgärder som visat sig (i bäst fall) meningslösa. Bildningsignoransen och forskarföraktet är utbrett hos dem i landets högsta ledning som ansvarar för just dessa frågor. Det är problemet. Det är vad man måste komma till rätta med.

Hur ser det ut? Vad antas vara lösningen? Vilka åtgärder vidtas, och hur går det? Läser om detta i dagens Brännpunkt. Blir ledsen, frustrerad, och tycker synd om alla elever och studenter i vårt land som olyckligtvis hamnar i kläm och som får sina chanser förstörda, av enögda och envisa politiker som vägrar lyssna på forskare och använda kunskaperna som finns och som tagits fram på bekostnad av allmänna medel. Förblindade av det där Nobelpriset, och förhäxade av naturvetenskapliga forskningsframsteg, är det de enda forskare man litar på. Någon annan slutsats går inte att dra av artikeln. Jabar Amin, som är MPs skolpolitiske talesperson skriver följande.

Regeringen har hitintills lagt en halv miljard på ökad kontroll och detaljstyrning i skolan. Allt pekar på att det är felaktigt satsade pengar. Med en retorik kring hårdare tag och ökad kontroll i skolan genomför regeringen en politik som saknar vetenskaplig förankring och som stänger dörren allt tidigare för eleverna i skolan. Regeringspartierna verkar nu vara överens om att den utvecklingen ska få fortsätta.

Kontroll, det är svaret. Och om resultaten uteblir, då inför man fler kontroller och hårdare tag. Flumskolan skall utrotas, det är Björklunds mantra. Att det finns problem i skolan råder det som sagt konsensus som, i hela samhället. Vore det så att åtgärderna fungerade fanns inga problem. Men det gör ju inte det, det fungerar allt sämre ju fler åtgärder man inför, och när ansvariga politiker vägrar lyssna på oss som befinner oss mitt i skolan, på dem som forskar om kunskapsutveckling, då är det illa ställt. Gör om, gör rätt! Lyssna på dem som vet, och som dessutom vill precis samma sak som Björklund. Ingen vill ha en flumskola. På högskolan vill vi ha högpresterande studenter, som kan skriva och som har goda förkunskaper och en utvecklad förmåga till självständigt, kritiskt tänkande. För det gör att vi kan utföra vårt uppdrag på bästa sätt. Bara så kommer våra kunskaper och förmågor till sin rätt. Istället möts vi av förakt, och påtvingas metoder och arbetssätt som forskning visar INTE fungerar. Och när vi påpekar detta, då möts vi med tystnad och en politik som ligger benhårt fast.

Sammantaget har regeringen skapat ett skolsystem som skiktar, nivåindelar och allt tidigare sorterar elever efter resultat och socioekonomisk bakgrund. Detta skapar inte bara mer ojämlika samhällen, utan leder också till sämre resultat och till att eleverna lär sig mindre. Skolsystem som ökar kontrollen och proven, detaljstyr den pedagogiska verksamheten och sänker förväntningarna på eleverna når inte bättre resultat – snarare tvärtom. Med anledning av detta är det väldigt oroande när statsminister Fredrik Reinfeldt nu går ut och, likt Jan Björklund, öppnar upp för mer kontroll och betyg i ännu tidigare åldrar.

Varje elev har rätt till återkoppling och bra information om hur det går i skolarbetet. Men all bedömning fram till slutbetyg ska syfta till att stärka och hjälpa eleven framåt i sitt lärande. Skollagen fastställer att all undervisning ska ha förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det borde även gälla skolpolitiken. Fredrik Reinfeldt borde lyssna mer till aktuell forskning om skolan än på Jan Björklund.

När jag får läsa i utvärderingar från studenter att de vill att jag skall föreläsa om exakt det som kommer på tentan, då inser jag vad klockan är slagen och hur stora problem vi har att brottas med. För det visar att studenterna gör precis vad all forskning om betyg, bedömning och kontroll förutsäger; nämligen anpassar sig efter kraven. Och ju fler och hårdare krav, desto tydligare och mer utbredd anpassning. Desto fler och mer omfattande kontroll, desto mindre fokus på innehåll, kunskap och bildning. Och förmågan till kritiskt självständigt, reflekterande och lärandet blir lidande. Detta drabbar först och främst studenterna, men i förlängningen drabbar det även Sverige.

Ansvaret för kunskapsutvecklingen i landet måste ligga på dem som skall använda den, på eleverna och på studenterna. Idag är det skolan och lärarnas ansvar, det är dem som skall kontrolleras och som skall administrera kontrollen. Allt mer tid läggs på utvärdering och kontroll, vilket (surprise, surprise) tar tid från kunskapsutveckling och arbetet med att utveckla den helt grundläggande förmågan till kritiskt tänkande. Elever och studenter kräver idag och med nuvarande systems goda minne, helt följdriktigt, bättre betyg. Men om trenden skall kunna vändas borde man kräva bättre förutsättningar att själva skaffa sig kunskaper. Först när eleverna och studenterna intresserar sig mer för innehållet och mindre för formen, kan vi hoppas på bättre resultat i skolan och den högre utbildningen. Först när vi lärare utmanas intellektuellt av elever och studenter, och först när vi får kunskapsrelaterade utmaningar, först när vi får ägna oss åt det vi är bra på. Först då kommer trenden att vändas och då kan resultaten komma först, för det är inte i förmågan det brister. Problemen ligger i systemet, och ytterst hos ledningen som vägrar lyssna.

En viktig grund för allt är språket, och om det handlar dagens Ledare på SvD. Det är nog första gången jag inser att mina krav som lärare är lågt ställda. Och det finner jag kanske mest skrämmande, att ledarskribenter på landets tidningar kan få oss som finns och verkar i utbildningssystemet att inse hur illa det är ställt och hur mycket vi har tvingats sänka våra krav för att överhuvudtaget hålla verksamheten igång. Språk och bildning är grunden för allt annat. Språket är basen för kunskap, kultur och analytisk förmåga. Ignorerar man dessa bitar, då faller det övriga. Kan de som växer upp i Sverige varken läsa eller skriva, då kan Björklund glömma sitt Nobelpris. P J Anders Linder skriver.

Året inleds med ett rop på hjälp från nio historiker, som undervisar vid universiteten i Uppsala och Linköping. På UNT:s debattsida (2/1) berättar de hur det står till med förkunskaperna hos deras studenter.

Vad gäller själva ämnet har skribenterna redan resignerat. Grundskola och gymnasium må ha historia på schemat, men det gör ingen större skillnad: ”Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat. Det är vår uppgift att lära ut historia, och vi kan anpassa vår undervisning efter studenternas kunskapsnivå.”

Jag kan beundra tapperheten, men jag är mindre benägen att acceptera situationen. Vi talar trots allt om kunskapsläget hos studenterna som valt att läsa historia på universitet. Om deras kunskaper är minimala, vad kan då deras kamrater? Varför ska vi acceptera det!?

Varför ska vi acceptera situationen, det kan man sannerligen fråga sig. Och det är bra att kraven och ropen på hjälp kommer utifrån utbildningssystemet. Dags att skolan blir en nationell angelägenhet. Det är ett av problemen, att det bara är lärare och utbildningsministern som bryr sig. Skall vi få en skola i världsklass och en forskning som leder till banbrytande upptäcker och användbara resultat, då måste fler bry sig. Avdragsgill läxhjälp, ökad kontroll och hårdare tag leder i motsatt riktning, mot allt färre som bryr sig. Och det löser aldrig grundproblemet, tvärt om. Läs, och begrunda följande:

En majoritet av studenterna som kommer direkt från gymnasiet har stora svårigheter med skriven svenska: ”Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift.”

Ordförrådet är litet och uttryck blandas ofta ihop. ”Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.”

Om fler kunde fås att förstå exakt hur alarmerande dessa ord och tecken på hur det faktiskt är ställt, inte bara i skolan utan i landet som helhet, då skulle skol- och utbildningsfrågan få en helt annan prioritet, och kraven på forskningsanknytning av politiken skulle öka, betydligt. Björklund tycker om att framställa sig själv som den ende som bryr sig. Det tycker jag att Ledaren i SvD visar, med all önskvärd tydlighet, är helt felaktigt!

Inget i artikeln antyder att undertecknarna skulle vara orimliga petimätrar eller orealistiska bildningsaristokrater. Tonen känns snarare väl liberal. Men de är djupt bekymrade över att unga människor lärt sig så lite under tolv års skolgång och över vad det får för konsekvenser för högskolans kvalitet. Språket är trots allt de humanistiska ämnenas viktigaste verktyg.

Historielärarna vill ha mer resurser till svenskundervisning i tidigare skeden, och det är lätt att hålla med om att förändring är nödvändig.

Mer fokus på och fler resurser till språkundervisning i skolan, och tydligare fokus på innehållet och kunskaperna i utbildningen, samt ett bättre stöd och en djupare förståelse för lärare och forskares arbetssituation. Det är vad som krävs för att få den skola alla säger sig vilja ha. Ansvaret för skolan är nationellt, och det yttersta ansvaret för kunskapsutvecklingen är den enskilde individens. Hen måste hjälpas på traven och fås att förstå det, och behöver stöd och hjälp från föräldrar, politiker och samhället. Först när alla förstår vad som är grunden för allt, först då kan vi hoppas på att skolan och universiteten kommer till sin rätt och levererar det man kan begära av oss: Kunskap, bildning och kritisk förmåga.

Dit är vägen lång, och hindren är många och svåröverstigliga. Jag är pessimistisk, men inte uppgiven. Jag tror på framtiden, och på att det bättre vetandet kommer att avgå med segern, förr eller senare.