Framtiden går inte att räkna på, den måste erövras!

Alla undrar, hur ska det bli? Vad kommer att hända? Alla. Utan undantag. Undran, oron och intensiteten i känslan är vad som skiljer människan från resten av djuren på jorden. Vilka konsekvenser för detta med sig? Ägnar tågresan till jobbet idag ät att reflektera över denna brännande och ständigt aktuella fråga. Utgångspunkten för frågeställningen, det som fick mig att tänka på detta är recensionen i SvD, av den nya antologin Framtidsutmaningar. Det nya Sverige, som består av 19 artiklar, redigerad av Jesper Strömbäck.

Boken är resultatet, eller i alla fall ett av resultaten, av arbetet i den framtidskommission som 2011 tillsattes av statsministern. Uppdraget som de 18 inbjudna författarna fick var att "rita en karta över det nya Sverige". Följande områden fokuseras på: arbetsmarknad, demokrati, integritet, medier, kultur och utbildning. Och redan där kryper sig en obehagskänsla på, fast egentligen väcktes den redan av bokens titel. Framtiden, denna eviga fråga, är och förblir en öppen fråga. Framtiden kan därför aldrig kartläggas, bara levas. Lite lugnas därför obehaget av recensentens påpekande om att framtidsanalysen inte är så pass enkel att den resulterar i en karta. Fokus i boken ligger på historien, nutiden och framtiden. Det är bra, för det nyanserar bilden något, vilket är nödvändigt.

Någon karta får läsaren dock inte, i varje fall inte som går att navigera efter. Så enkel är inte framtidsanalysen. Merparten av kapitlen – inte minst det om medier – är istället grundliga historiska tillbakablickar, nulägesanalyser och möjligen en och annan extrapolering av kurvan som säger att det kommer att bli mer av det vi har lite längre fram. En påfallande liten del av boken handlar just om framtiden och när den gör det är det mest i form av formulering av viktiga framtidsfrågor.

Och inget fel i det, frånsett den hårdvinklade beskrivningen från Strömbäck. All framtidsanalys måste naturligtvis bygga på en gedigen kunskap om vad som tagit oss hit. Resten är mest en gissningslek om vilka strukturella förändringar som kommer att få verklig betydelse – och hur snabbt de får genomslag. Och en ideologisk viljeyttring om vad som är verkligt viktigt.

Håller med recensenten Martin Jönsson, om vikten av att utgå från förutsättningarna och nuläget om man vill förstå det som komma skall. Men, och det är viktigt, framtiden är ingen gissningslek! Framtiden är en öppen fråga, konsekvent, alltid. Hela uppdraget, Framtidskommissionen och statsministerns sätt att gripa sig av ämnet, är beklagligt, riskabelt eller i bästa fall meningslöst. Utgångspunkten och insikten om att framtiden aldrig går att räkna på, att ingen kan veta vad som komma skall och hur det ska bli, är en av byggstenarna i ett hållbart samhälle. Tror man att det går att glänta på dörren till framtiden, oavsett om man är skeptisk till vad man får se eller ej, och trots att man närmar sig frågan med en väl utvecklad medvetenhet om osäkerheten i prognosen, då kommer det att påverka ens syn på vad som är möjligt.

Framtidsperspektivet, sättet vi förhåller oss till det som ännu inte är, påverkar vad vi gör idag och får följaktligen konsekvenser för framtiden. Framtiden skapas, är ett resultat av handling här och nu. Därför vore det bättre att så att säga ta steget fullt ut, mer konstruktivt och adekvat att utforma en politik och ett samhälle som i handling bygger framtiden efter kollektivt utformade visioner. Då uppstår behov, inte av framtidskommissioner utan, av utredningar som räknar på vad som krävs och som levererar förslag på handlingsstrategier, för att realisera eller sträva efter uppfyllandet av visionerna. Som det verkar finns det sådan tankegångar i boken, också. Fokus på handlingar, och på ansvaret för det som är och görs, kan inte nog understrykas hur viktigt det är.

Det mest aktuella kapitlet i antologin, om svenskhet, står annars författaren Qaisar Mahmood för. Mahmood skriver: ”Likväl som staten en gång byggde en framgångsrik bild av Sverige som en etnisk nation, måste vi nu bygga svenskheten på idén om att vi tillsammans ansvarar för den, oavsett bakgrund.”

Vad jag menar och vill se förverkligat (även om det är svårt, så klart) är att vi slutar tala om framtiden. Istället bör politiker och andra med makt, men även allmänheten, mycket oftare tala om vad man vill, och tydligare reflektera över vad som krävs för att det ska kunna bli så. Fler borde engagera sig och engageras i byggandet av det som är här och nu. Framtiden skapas i handling, och den är aldrig en formalitet. Framtiden realiseras inte framför våra ögon, utan i och genom att vi människor lever våra liv, i vardagen, här och nu. Tillsammans. Tror vi att framtiden är en process som går att målsäkras, då är vi illa ute. Sådana tankar är förföriska, men lika omöjliga som drömmen om evighetsmasiner och kakor som går att äta samtidigt som man har dem kvar.

Det finns andra böcker på temat Framtid, där andra perspektiv presenteras. Till exempel boken Framtiden är nu: Kultursverige 2040, också en antologi. Har tyvärr inte läst den, men i förordet till den finner jag följande formuleringar som ligger i linje med hur jag tänker och vad jag vill se.

Mycket av det som skapar förutsättningarna i kulturlivet utspelas bakom ryggen på aktörerna, i synfältets periferi eller utom synhåll för dem. Sven-Eric Liedman

TEKNIKEN & MÄNNISKAN. Vi har vant oss vid höga hastigheter. Världen har blivit effektivare men också mer komplex. Ny teknik slår inte alltid ut den gamla, men skapar nya möjligheter. Vilka, är upp till oss. Tekniken blir vad vi gör den till. Rasmus Fleischer

STADSPLANERING. Överflödet av digital information bara tilltar, men ingen kulturform existerar som renodlat digitalt fenomen. Kulturen äger också rum och tar tid. Detta ställer krav på både stadsplanering och kulturpolitik. Evelina Wahlqvist

Floden av böcker med framtiden i fokus är enorm. Tyvärr är majoriteten av titlarna spaningar in i det okända, vilket alltså underblåser bilden av och föreställningen om att framtiden är. Framtiden blir, framtiden blir, framtiden skapas i och genom våra kollektiva handlingar. Framtiden är resultatet av det arbete och de tankar vi utvecklar i handling, här och nu. Framtiden är konsekvensen av allas göranden och låtande. Avslutar därför med att rekommendera ytterligare en bok, med ett mer handlingsinriktat, visionärt perspektiv på Framtiden: 

Har dagens feministiska och vänsterprogressiva rörelser förlorat förmågan att föreställa sig en framtid bortom kapitalismens och könets principer? Hur kan radikala politiska projekt göra motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt är en del av? Utifrån vilka positioner kan kollektiva visioner formuleras?

I Att vinna framtiden åter diskuterar Wendy Brown politiska former bortom den melankoli och brist på revolutionära horisonter som har kommit över såväl feminismen som vänstern i stort.

Om framtiden överlåts till experter binder vi som kollektiv ris för vår rygg, och vi begränsar möjligheterna till att skapa något radikalt nytt och innovativt. För experter, oavsett hur duktiga de är, kommer aldrig någonsin att kunna förutse det oväntat oväntade, av det enkla skälet att det inte ännu existerar. Det är också orsaken till att alla spaningar leder tanken fel, för det går inte att förutse något som blir till och skapas i handling. Lika lite som sportkommentatorerna på förhand kan avgöra resultatet i en match kan någon säga något om framtiden. Det kommer inte att bli lätt, men vill vi se en annan värld, och en sådan är möjlig om tillräckligt många vill och gör vad som krävs, i handling, då måste framtiden vinnas åter.

Framtiden måste erövras, ständigt!