Pengars förmåga till agens, och kulturens påverkan på miljön

Lördag. Ledig. Lite svårt att komma igång. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig. På måndag är det jobb igen, lite mer på allvar. Mer krav, mindre tid. Paradoxalt nog brukar det vara mer främjande för skrivandet, än gott om fri tid. Blir lätt kravfyllt, att ha hur många möjligheter som helst. Finns så mycket som är viktigt, som borde uppmärksammas. Letar håglöst på nätet. Något brukar det alltid finnas som kan väcka lusten, förlösa inspirationen och få igång flödet av tankar. 

Läste någonstans att hjärnan, den mänskliga hjärnan är (det kända) Universums mest komplicerade struktur. Vet inte hur det är med den saken, men det vet jag att känslan av tankar som flödar genom kroppen, den känslan är beroendeframkallande. Tankar som bryts, associationsbanor som aldrig tar slut och som tar en till platser man inte ens kunde ana. Att tänka vid ett tangentbord, eller med ett tangentbord kanske är en rättare beskrivning av vad det handlar om, är fascinerande. Orden som radas upp på skärmen leder till andra ord, och tankar som visualiseras digitalt kan förkastas eller fördjupas, beroende på hur dess innehåll förhåller sig till tankarna som finns lagrade i minnet.

Att kunna ha den möjligheten. Ynnesten att kunna ägna en ledig dag åt skrivande, och att tänkande och författande är en del av ens arbete, är ett privilegium. Lycka. Tacksam! Tänker jag så blir frustrationen över att inte hitta något att skriva om just här och nu mindre, och det i sin tur gör sökandet enklare. Lossar banden som håller tanken i schack. Och då hittar jag en artikel, en debattartikel som knyter an till många av mina hjärtefrågor och som lanserar tankar som jag ställer upp på och vill sprida vidare, tankar som jag inspireras av.

Så länge vi bara räknar i pengar ser vi inte de ojämna globala flödena av energi, material, markåtgång och arbetstid som utarmar människor och landskap bortom vårt synfält. Men om ekonomistudenterna befrias från sina skygglappar skulle framtiden kanske te sig mera hoppfull, skriver humanekolog Alf Hornborg.

Ekonomi är inte det enda flödet. Tankar, kollektiva tankar är flöden också. Och tankar förmedlas med språk, som ger upphov till kultur, som skapar behov som leder till efterfrågan. Ekonomin, så som den arrangerats och den roll den kommit att få i världens länder, här på jorden, just nu, påverkar klimatet. Ekonomi är inte bara ettor och nollor på dataskärmar. Ekonomi är en ansenlig kraft med agens nog att föröda landsdelar, förgifta vattendrag och försätta människor i nöd. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak, allt och alla hänger ihop. Humanekologi är därför ett viktigt akademiskt ämne. Lika viktigt som ekonomi, och kulturvetenskap. Tyvärr är den ekonomiska vetenskapen allt för smal, vilket gör att det där kan växa fram en kultur som gör det möjligt att bortse från ekonomins konsekvenser för ekologi och människors vardag.

Något håller emellertid på att hända. Nationalekonomin börjar långsamt vakna. Modellerna fungerar inte riktigt, och det börjar höjas röster för att något bör göras. Det är bra, men Hornborg menar att det inte räcker.

Även om institutionerna för nationalekonomi nu har haft anledning att möblera om bland litteraturlistor, forskningsprioriteringar och personal vore problemen därmed långt ifrån över. Tilltron till nationalekonomin har skadats i grunden. Det räcker inte med att reformera modellerna, exempelvis genom att ge utrymme åt kreditinstitutens roll. De problem som nationalekonomins världsbild ställer till med är oändligt mycket större än finanskriser.

Lätt att bli hemmablind, lätt att fastna i invanda tankespår. Och för mig som inte är nationalekonom, utan kulturvetare med intresse för hur kunskap uppstår och påverkas inom ramen för sammanhang samt hur olika förgivettaganden leder till olika konsekvenser, låter dessa ord som ljuv musik. Äntligen! Om mänsklighetens och samhällets långsiktiga överlevnad skall kunna säkras krävs en annan syn på problemen i världen och hur dessa skall lösas. Hornborg för fram kloka tankar om det.

När nu ekonomerna från olika håll utmanas att revidera sin världsbild finns det som tur är gott om litteratur att tillgå. Å ena sidan borde det vara viktigt för studenterna i nationalekonomi – framtidens makthavare – att lära sig vad pengar faktiskt är, och hur den hävdvunna teoribildningen kring hushållningen med pengar speglar Europas koloniala ambition att omfatta allt mänskligt beteende, oavsett kultur eller moral. Det räcker alltså inte med att kunna räkna. Här är litteraturen i ekonomisk antropologi särskilt användbar, exempelvis Stephen Gudeman eller David Graeber, vars stora bok om Skuld: De första 5 000 åren (under utgivning på Daidalos) lär ha lästs flitigt bland deltagarna i Occupy Wall Street-rörelsen.

Tack för tipset! Söker efter boken, och läser följande om den, på Adlibris.

Skuldhantering har blivit en huvudfråga i internationell politik. Men ingen tycks veta exakt vad begreppet skuld står för eller hur man ska förhålla sig till det. Denna flexibla innebörd är i själva verket orsaken till begreppets makt. Det finns inget bättre sätt att rättfärdiga relationer grundade på våld - att få dem att framstå som moraliskt riktiga - än att bädda in dem i en skuldretorik, eftersom det får offret att framstå som den som har gjort fel. Detta menar antropologen David Graeber i "Skuld. De första 5000 åren."

Graeber går igenom skuldsättningens globala historia från det forntida Mesopotamien och de stora dynastiernas Kina till dagens av ekonomisk och politisk rådvillhet präglade värld. Han belyser hur människor under väldigt olika kulturella och materiella omständigheter förhållit sig till den för allt samhällsliv avgörande frågan om ömsesidighet och förpliktelser. Dagens människor är inte precis de första som har funderat över vad som är rättvist och rimligt när det gäller att kräva in skulder eller efterskänka dem.

Få saker är genuint nya och unika i människans värld, och den insikten är viktig att ta till sig och reflektera över. Lika viktigt som det är att se samband mellan tankar och konkreta konsekvenser, vilket Hornborg och andra Humanekologer forskar och skriver om. Om man på allvar börjar reflektera över olika typer av samband, och hur allt och alla hänger ihop, då inser man att,

våra förhoppningar om ny teknik till stor del är lika vilseledande som våra föreställningar om pengar och tillväxt. Tekniken och pengarna är oupplösligt förbundna med varandra. Inget tekniskt system kan införas om det inte är lönsamt, och det beror i sin tur på hur arbete och resurser prissätts i olika delar av världen. Det är därför modern teknik är lika ojämnt fördelad i världen som pengarna. Om vi lyckas se hur tekniska system förutsätter sådana prisskillnader på världsmarknaden, förstår vi att teknik faktiskt i grund och botten är en fråga om ojämna utbytesförhållanden. Då blir det också svårare att hoppas att vår nuvarande konsumtionstakt ska upprätthållas med biobränslen och solpaneler. 

Ser här ytterligare ett exempel på den paradox som verkar vara den mänskliga hjärnans största problem. Hjärnan och intellektet hänger ihop med kroppen, och utgör delar av kulturen, och då är det lätt att fasta i en omöjlig dröm om en kaka som går att både äta och ha kvar. Evighetsmaskiner dyker ständigt upp i medvetandet, för att det är en genväg som i ett slag löser alla våra problem. Det om något borde mana till eftertanke. Håller därför med Hornborg.

Låt oss dock inte ha några illusioner om snabba förändringar. Den globala kapitalismen kommer liksom nationalekonomin naturligtvis att överleva oss alla, de tilltagande kriserna till trots. Men liksom de medeltida teologerna efterträddes av makthavare som så småningom blev tvungna att acceptera att Jorden inte är universums medelpunkt, kan vi hoppas att framtidens politiker en dag får upp ögonen för vad pengar (och ny teknik) är och vad de ställer till med i människosamhällen och ekosystem. Till dess har vi alla att ta ställning till om vi i backspegeln vill betraktas som en av dem som tillhörde problemet, eller dess lösning. Det kommer framtidens idéhistoriker att kunna bedöma.

Jag vill vara en del av lösningen, men inser att jag samtidigt är del av problemen. Just för att jag lever i och verkar i ett kulturellt sammanhang som har både problem och förtjänster. Och jag måste underkasta mig en del och ofta tänja på samvetet för att ens kunna ha det privilegium jag har, vilket gör det möjligt att tänka och skriva. Det är på inget sätt enkelt, men det är å andra sidan viktig kunskap att bära med sig.

Först när vi människor vet hur vi fungerar, både på gott och på ont. Och först när vi förstår hur allt och alla hänger ihop. Först då kan arbetet med att finna lösningar som faktiskt fungerar ta sin början. Där är vi inte än, men om fler tänker som Hornborg, och om tvärvetenskapliga samarbeten uppvärderades och uppskattades mer inom alla vetenskapliga discipliner, och framförallt, om skolan och den högre utbildningen mer handlade om att förmedla bildning och vikten av analytisk, kritiskt tänkande, då kanske vi skulle kunna närma oss målet om ett långsiktigt hållbart samhälle.

Framtiden är emellertid en öppen fråga, och den skapas i handling. Här och nu.