Arbetsetik fanns det när jag växte upp. Idag präglas samhället av en konsumtionsetik. Då var sparsamhet en dygd, idag uppmanas vi konsumera, för det är vad som driver välstånd. Vi har tillsammans bestämt att så ska det vara. Det är inte givet att det är enda, eller ens bästa sättet att organisera ett samhälle på. Det bara är så, för att vi kollektivt agerar som om det vore den enda vägen fram. Samhället och kultur byggs så, i och genom handling.
Är på Smögen. Ensam på ett hotellrum, igen. Ute är det mörkt. Snart frukost. Trött. Akademin blir också till i och genom handling. Den jag är här med. Vi som konfererar, vi vill samma sak, drar åt samma håll. Vill utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Vi vill bygga upp en konstruktiv akademisk miljö. Tacksam för att det finns sådana miljöer, för att jag kan och får vara med. Men det var inte vad jag tänkte skriva om idag, även om dagens ämne tangerar frågan.
På vägen hit, på bussen, såg jag det som tryggade igång tankar och som väckte lusten att skriva. En mäklarannons. Låt oss sälja så får du bästa pris. Alla har sett dem. Alla som har en bostadsrätt har lekt med tanken. Tänk om det går att få ut mer än jag gav. Tänk om priserna ökat. Tänk om jag blir rik. Tänk om. Tänker jag. Tänk efter, vad bygger vi för samhälle om och när vi tänker och agerar så? Vilken värld bygger vi för våra barn? Tänk om.
Tänk om vi agerade annorlunda. Tänk om vi byggde ett samhälle, en ekonomi, en värld, som utgick från att alla var köpare, istället för säljare. Tänk om, tänk efter. Idag vill vi ha budgivning, konkurrens och priser som går uppåt. För att vi kollektivt identifierar oss med säljarparten i arrangemanget. Att köpa har blivit ett nödvändigt ont. Det är säljare vi är. Och det skapar etiska regler. Det ger avtryck i kulturen. Konsekvenserna får vi leva med, tillsammans. Hur då? Det är väl bra att bostaden blivit ett slags sparande? Bra, för den som säljer, om och när försäljningen genererar vinst. Men när boende blivit enars på en marknad, då kommer alla dem som vill in där att betala ett högt pris. Våra barn, till exempel.
Vem betalar? Varifrån kommer vinsten och pengarna? Det som allt annat i dagens sköna, nya värld, skapas med bankernas hjälp. Och de tjänar pengar på att vi lånar. Mäklarna lever på att vi köper och säljer, de tar procent på priset. Vi, köparsäljarna, är det som betalar. Vi är det som skapar denna kultur, och vi får leva med konsekvenserna. Det är inte hållbart. Säljarkulturen drar isär samhället, för den ökar klyftorna. Säljarkulturen får oss att tro att vi är smarta när vi ökar värdet på det tak över huvudet som vi är beroende av. Vi ökar värdet på något som inte är värt något egentligen, annat än just tak över huvudet. Och en låg månadskostnad, om huset och föreningen är välskött vill säga. Mäklarna och bankerna jublar, och vi räknar pengarna vi tjänat. Men vad tjänar vi, som samhälle på att vi tänker och agerar så här? Vad resulterar tänkandet och handlingarna i? Det borde vi tänka på, oftare.
Ett annat samhälle är möjligt. Ett köparsamhälle. Mäklare skulle kunna hjälpa köpare att hitta den bästa lägenheten till det lägsta priset. Det skulle leda till andra konsekvenser än dem vi ser idag. Det skulle leda till att samhället får en annan bas att stå på. Den basen, byggd på köparens logik, skulle leda till eftertänksamhet och hushållande med resurser. Det skulle resultera i ett samhälle där man bryr sig om varandra. För alla är ju köpare. Den etiken skulle leda till minskad kollektiv lånebörda, och barnen skulle få det lättare att komma in på marknaden. Mäklarannonserna skulle bli färre, och andra verksamheter skulle kunna flytta in i lokalerna. Bara en sådan sak. Tänk efter. Tänk om.
Köparmoralen är mycket mer långsiktigt hållbar. Det är i korthet vad jag vill säga. Tänk efter, det är uppenbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar