Bara genom att ge kan man få

Läser om innovationer i dagens tidning. Om företag som betraktats som innovativa, men som inte riktigt är det längre. Tänker vidare på kopplingar till högskolan, som också är (eller ska vara) en kreativ miljö. Nytänkande och kreativitet ses som mänsklighetens hopp. Och platser där kreativiteten flödar, över dem vilar ett magiskt skimmer. Det är vad man eftersträvar och vill ha. Innovationer, nytänkande, smarta lösningar på alla möjliga och omöjliga problem. Ändå fungerar det inte självklart som man vill, när man vill och till det man vill. Och om/när när man lyckats håller det sällan över tid. Här finns mycket och viktig kunskap att hämta, om man vill förstå samhället och hur man gör det hållbart.

Problemen som pekas på i artikeln, hoten som identifieras mot innovationskraften, är att organisationerna som en gång var inovativa idag präglas av byråkratisering, kontroll och brist på tillit till medarbetarna. Här går att identifiera ett tydligt mönster. Här finns lärdomar att dra. Innovationer är undantag, annars vore det något annat. Innovationer kan inte planeras för eller beställas fram. Utan otaliga misslyckanden, inga innovationer. Utan tillit till innovatörerna, inget nytänkande. Vore det inte så, skulle alla företag och organisationer sprudla av kreativitet, för det är mot det målet alla strävar. Alltså går det inte att planera för, eller kontrollera innovationer. De är och förblir en nåd att bedja om.

Fast alla vet att det är så, och även om all forskning visar att det inte går att beställa fram eller målsäkra innovationer och innovationsprocesser, är detta precis vad man vill göra. Och det leder till att vitala organisationer stagnerar, eller går under. Listan kan göras lång. Ändå lär vi oss inte, vi människor, som grupp betraktade. Vi vill så förtvivlat gärna, och har så uppenbart kapacitet. Just där finns problemet: Världen ser inte ut och fungerar inte som vi vill, och det spelar här ingen som helst roll hur mycket makt man har. Det räcker inte att veta, kunskapen måste vårdas, upprepas och ansvaret för detta är kollektivt. Exempel på detta finns överallt, det enda som krävs är att man vågar öppna ögonen, lär sig se och tar in. Bankkriser, till exempel, är ett resultat av samma djupt mänskliga egenskap. Hittar följande citat i SvD, som illustrerar detta.

”Världen har inte lärt sig något sedan Krueger” 

Trots att mer än 80 passerat sedan Kruegerkraschen har världen fortfarande inte lärt sig konsekvenserna av alltför snåriga finansiella produkter. Det säger en av världens främsta experter på ämnet, Frank Partnoy, i en exklusiv intervju med SvD Näringsliv.

Gång på gång, men på olika sätt, upprepas i grunden samma sak. Människans kultur ser ut att vara ständigt ny, men det handlar i själva verket om variationer av ett fåtal välkända teman. Vi behöver vårda dessa insikter, behöver inte bara förstå utan framförallt implementera kunskaperna i vardagen, samhället och politiken. Annars riskerar vi att utsätta oss för onödiga risker och kostsamma problem. Ska försöka förklara hur jag tänker och sätta ord på vad det handlar om, och avslutar med att rekommendera en intressant text som bär på frön till en ny och bättre värld.

Frihet, avsaknad av strukturer eller byråkrati, regler samt kontroll, det är vad vi har att göra med. Världen blir till i spelet mellan dessa aspekter av mänskligt liv, är variationer på dessa grundteman. Allt företagande, liksom all kultur skapas mellan dessa ytterlighetslägen. Alla organisationer kan placeras in i det kontinuum som finns mellan total upplösning, och absolut kontroll, vilket är andra ord för samma sak. Eller om man vill tala med Gilles Deluze och Felix Guattari, mellan territorialisering och deterritorialisering. Förståelse för detta, för själva förutsättningen för allt tänkande och all förändring är avgörande för framtiden.

Hur gör vi idag? Vad ser vi som lösningen på problemen vi har att hantera. Innovationer är alla beslutsfattares våta dröm, där finns hoppet. Det är vad man vill ha. Så vad gör man, jo man studerar organisationer som varit framgångsrika och så kopierar man konceptet. Man följer upp, kontrollerar, effektiviserar och rekryterar individer med långa meritlistor. Det går sällan vägen. Orsaken till misslyckandena är enkel att förstå. Det går helt enkelt inte att skapa en kontrollerad upplösning. Vill man ha innovationer måste man släppa kontrollen, öka friheten, tillåta misslyckanden och man måste avskaffa byråkratin. Det går inte att få både ock, och framförallt finns det aldrig några garantier för någonting. Djup och ständigt aktuell insikt om detta, och kollektivt agerande i enlighet med insikterna är vad som krävs. Allt talar för detta, så vad väntar vi på?

Högskolan går i motsatt riktning. Landets högre utbildning reformeras i en rasande takt, och allt som införs pekar i samma riktning, mot ökad kontroll och territorialisering. Forskning är som innovationer en ömtålig verksamhet. Lite som kejsarens näktergal, som bara kan sjunga när den får vara fri. Sätt den i bus och den tystnar, oavsett hur vackert den sjöng när den flög som den ville i skogen. Samma är det med forskare och forskning, det är människor som kräver frihet och högt i tak för att kunna prestera, och verksamheter som inte går att kontrollera om man vill att de ska bli produktiva. Detta låter paradoxalt om man utgår från det sunda förnuftet, men betänk då att det är det som är problemet. Bostadsbubblor och finanskriser, innovationsföretag som gått under, allt detta har genomförts på basis av kunskaper och av människor med skarpa intellekt. När ska vi lära oss?

Forskare håller på att bli ett yrke som alla andra. Forskning är idag en formaliserad och genomkontrollerad verksamhet. Utvärderingar, utvärderingar, utvärderingar, allt handlar om kontroll och uppföljning, om form och om yta. Innehållet betraktas som en formalitet, därför är ansökningar viktigare än forskningen som sedan utförs. Summan man dragit in till forskning bokförs och räknas, efter principen ju mer desto bättre. Och man räknar publikationer i högre grad än läser det forskarna sätter på pränt. Det är vidare viktigare var man publicerar sig, och att man följer tidskrifternas regler för publicering, än att det man skriver är viktigt. Detta gynnar ett olyckligt mer-av-samma-tänkande. Över hela linjen, från student, till docent och vidare till professor, alla kontrolleras. Vetandet som genereras av forskarna som är verksamma inom systemet håller således på att utarmas. Det finns helt enkelt inte utrymme för nytänkande. Att forska och bedriva högre utbildning handlar om pengar och karriär idag, mer om att försvara gamla kunskaper än om att söka nya.

Nedmonteringen av humaniora är ett tydligt exempel på denna högst olyckliga utveckling, för det är ett ämne, en vetenskaplig disciplin som inte går att anpassa till rådande ramtänkande. Humaniora handlar om levt liv, vilket aldrig följer planen eller passar in i mallen. Levt liv är komplext och motsägelsefullt. Liksom innovationsprocesser. Humanioraforskning visar på behovet av balans mellan kontroll och upplösning, men eftersom denna forskning inte platsar i de prestigefulla publikationerna, och eftersom forskningen inte går att detaljplanera eller beskriva på förhand i minsta detalj, når kunskapen inte dem som behöver den. Ser ni mönstret? Mer av samma är lösningen idag, men det leder till kollektiv undergång. Har vi råd att fortsätta? Oavsett vad vi svarar och vad vi än gör kommer vi att få leva med konsekvenserna.

Detta, det jag skriver om här på bloggen (som är mitt vattenhål, det som gör att jag orkar med att trampa runt i den akademiska grottekvarnen) är kunskaper som finns och förvaltas samt utvecklas inom humaniora. Så länge humaniora nu kommer att finnas kvar ... Men även humaniora behöver förnyas, ständigt. Liksom allt annat måste man öppna upp för influenser och tillåta misstag, man måste våga och man måste lita på varandra. Mindre kontroll, det är vägen fram. Där finns lösningen på dagens problem. Om framtiden vet vi inget, och därför kan och får man aldrig bestämma något om något på förhand.

Läser på SvD en högintressant Understreckare som visar på vägar fram. Där presenteras en ny filosofi, en ny humanism. Den bär på hopp, representerar ett ljus i mörkret. Ett alternativ, formulerat och framskrivet av filosofen Luc Ferry. Läs den! Rut Löthmarker, som skrivit artikeln avslutar den så här.

Inom litteratur och musik finner han däremot nyskapare som har förmåga att ge uttryck för känslor och synsätt som tidigare möjligen legat latenta och som skapar världar, där dagens människa känner sig berörd. Här är exemplen legio, Stravinsky, Bartók, Kundera, Philip Roth, Joyce..., listan kan göras lång. Ferry tar Roth och Kundera som exempel. När de talar om kärlek, sexualitet, åldrande gör de det på ett helt annat sätt än Balzac och Stendhal. De ger ingen idealiserad bild av människan, de visar henne i hennes storhet och ömklighet, inte alltid rationell, ofta styrd av sina begär, till skillnad från den tidiga humanismens förnuftsmänniska. Att läsa dem ger samma upplevelse som man kan erfara inför ”Våroffer”, Bartóks stråkkvartetter eller Ravels ”Konsert för vänster hand”.

Flyktlinjer finns överallt, men de går aldrig att beställa fram. Flyktlinjer bär på potential till lösning på ovanstående problem, men de är ömtåligt och går bara att se och ta tillvara om man har en väl utvecklad känsla för kritiskt tänkande, om det finns tillit och avsaknad av rigid kontroll.

Bara genom att ge kan man få!