Tänker om och med rhizom X

Idag letar allt fler, allt oftare och mer intensivt, efter svar. Alla vill veta, men ingen vill avslöja något. Detta är en tydlig trend i samhället, i världen. En gammal idé om hur man når framgång. Man ser om sitt hus, och man göra bara det som gynnar mig. Och alla tror som bekant att man är klokare och bättre än genomsnittet. Om jag får klara mig själv, då kommer jag att klara mig bättre än alla andra. Det stämmer inte, hur många som än tänker så stämmer det inte med vad vi vet om människan. Alla får det sämre om detta blir allmän lag, kanske inte på kort sikt, men på lång. Så länge det finns en utbredd tro på att, jag kan bli en vinnare kommer söndringsprocessen att fortsätta. Det är en farlig väg. En potentiellt förödande utveckling.

Det finns motkrafter, som alltid finns det sådana som insett, och som kämpar för en annan väg och andra lösningar. Läser ett upprop i dagens tidning från elva framstående kulturpersonligheter i Europa. De luftar sin oro över vart vi är på väg, vi som lever här idag.

”Det Europa som våra föräldrar byggde, ett nytt koncept som efter kriget gav människor fred, välstånd och demokrati – unika fördelar. Detta Europa är återigen på väg att falla sönder mitt framför våra ögon.”

Det skriver elva tunga författare och intellektuella idag i den norska tidningen Aftenposten och hävdar att Europa som idé, dröm och projekt går mot sin död.

Bland de som skrivit under finns författarna Salman Rushdie och Umberto Eco, filosoferna Bernard-Henri Lévy och Julia Kristeva. Länderna som en del av dem kommer ifrån är nu inne i en djup ekonomisk kris och kämpar med kraftiga besparingspaket som slår hårt mot befolkningen.

Mycket kan sägas om EU, som idé och politiskt projekt. Det är ingen optimal lösning, och problemen är tydliga. Dessutom håller man på att bygga en mur mot resten av världen. Ändå är det ett samarbetsprojekt, tänkt att föra människor samman. EU har i alla fall potential för det, även om det handlar mer om ekonomi än något annat. En ekonomi som bygger murar, och där företagens filosofi handlar om att hålla hemligt och att söka information om allt, men inte avslöja något. Jag ser om mig och är bara lojal med mitt, i övertygelsen om att jag är bättre än övriga. Jag, jag, jag, nerifrån och ända upp på global, multinationell koncernnivå.

Så ser den rådande samhällslogiken ut, det är detta samhälle vi bygger för oss. Ett jaglojalt samhälle. Det är basen, själva fundamentet för framtiden. Och det oroar mig, för det är inte hållbart. Hotet kryper dessutom närmare. När Svenskt Näringsliv vill ta kontrollen över landets högre utbildning, då är det bara ytterligare ett steg i samma riktning. Forskning måste vara fri, och högskolan är ingen arbetsförmedlning. Håller med Bärbel Westphal (lektor i tyska, Linnéuniversitetet), Peter Aronsson  (professor i historia, dekan för fakulteten konst och humaniora, Linnéuniversitetet), Maria Olaussen
(professor i engelska, Linnéuniversitetet) och Eva Löfquist (professor i spanska, Linnéuniversitetet), som skriver på dagens Brännpunkt, om att näringslivets krav och förväntningar på Universiteten och Högskolorna är grundlösa, kontraproduktiva och enbart inriktade på företagens kvartalsekonomiska och djupt egoistiskt jaglojala krav. De skriver.

Att ha ett perspektiv på arbete som begränsar sig till att utbilda för anställningar som redan finns är inte tillräcklig. Högre utbildning ger inte skräddarsydda kurser för en speciell arbetsgivare utan den förmedlar allmänna färdigheter som också kommer till användning i skapandet av nya arbeten i expansiva sektorer med stigande kulturella värden. Högskolans mål återfinns i Högskoleförordningen och efter dessa arbetar vi.

Det finns en hel del arbetssektorer som inte är knutna till högskoleutbildning och många företag använder sig av specialsydda trainee- och internutbildningar som behövs för deras verksamhet. Att arbetsgivare idag dessutom hellre anställer timvikarier även när det gäller högutbildade ger inte intrycket av att näringslivet värderar längre studier. Högskolan sägs alltså vara både upphov till och lösning på problem som kanske snarare skulle sökas på annat håll, nämligen hos en del av näringslivet självt.

Jag ser ett mönster. När jag studerar den nya sköna värld som växer fram, här hemma och där borta, ser jag konsekvenserna av en rad kulturella förgivettaganden materialiseras framför ögonen. Ingen verkar tycka att det är bra som det är, men ingen ser heller någon alternativ lösning. När man försöker hantera problemen är det mer av samma som förs fram. Mänskligheten famlar i mörkret, uppfinner vägen under resans gång. Något annat är omöjligt, för ingen vet som bekant något om framtiden. Fast det är just det som är problemet, att man tror sig veta vad som ska hända. Jag är som bekant bättre än genomsnittet. Jag kommer alltså att klara mig även om det är motigt just nu. Historiska fakta blir till sanningar om framtiden. Och då behövs mer vetenskap, bättre underlag och djupare kunskaper om det som varit. Vi närmar oss framtiden, kollektivt, med fokus på backspegeln.

Eller - för att äntligen relatera resonemanget till Deleuze och Guattaris tankar, som rubriken på inlägget utlovar - vi bygger träd. Hierarkiska strukturer, med ståtliga kronor och vittförgrenade rotsystem, men utan kontakt med resten av skogen. Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Mitt, mitt, mitt. Ingen tror de ska misslyckas, och just därför riskerar alla att gå under. Vad som behövs är helt nya sätt att se på världen, framtiden och det som är här och nu. Andra tankemodeller, nya begrepp. Alternativa verktyg att tänka med. Och det är vad Deleuze och Guattari har efterlämnat, det är vad man finner om man ger sig i kast med deras texter. Man får inga svar och hittar inga lösningar, men verktyg i mängder. Rhizom, till exempel, är ett alternativ till det trädtänkande som växer upp och fram i världen idag. Rhizom är något annat, nämligen,

The rhizome is altogether different, a map and not a tracing. Make a map, not a tracing.

Skillnaden är stor, och avgörande. Spåren som ritas av historiker, fokuserar på det som var. Det är ett tänkande som reifierar gårdagen, som låser fast och som hindrar ny-tänkande, innovationer och kreativitet. Och det är vad vi behöver för att lossa banden och ta oss ut ur krisen. Vi behöver kartor, bilder över tänkta framtida samhällen. Vi behöver visioner, alternativa framtider. Inte mer och tydligare kunskap om det som var, eller det som är. Träd utgår från det som var, bygger på gamla meriter. Rhizom är inriktade på framtiden, på blivande och handlar om att söka sig fram längs nya vägar.

The orchid does not reproduce the tracing of the wasp; it forms a map with the wasp, in a rhizome. What distinguishes the map from the tracing is that it is entirely oriented toward an experimentation in contact with the real.

Med kartan som verktyg i arbetet med att bygga framtiden, tvingas man tänka nytt om det som är. Kartan aktiverar, historiska redogörelser passiviserar. Spårandet kan bara utföras av auktoriteter, det leder till hierarkier, gör systemet trögrörligt och sårbart. Rhizomet främjar nytänkande, utgår från tanken om att; låt oss göra ett försök. Allt är värt att testas, en gång i alla fall. Rhizomet som tankemodell hjälper oss att se förbi backspegeln, in en tänkt framtid.

Genom formulera tänkta framtider. Genom att samtala om önskade lägen. Genom att utbyta tankar och erfarenheter växer ett mer integrerat samhälle fram. Trädtänkandet och jaglojaliteten segregerar, bryter upp och söndrar. Rhozomet integrerar och för människor samman. Framtiden är ett kollektivt projekt, oavsett hur man väljer att se på saken. Därför är det bättre att skapa och samtala om kartor, än att stirra i backspegeln.

The map does not reproduce an unconscious closed in upon itself; it constructs the unconscious. It fosters connections between fields, the removal of blockages on bodies without organs, the maximum opening of bodies without organs onto a plane of consistency. It is itself a part of the rhizome.

Bryt, upp, bryt upp, skrev Karin Boye. Oändligt är vårt äventyr! Om vi bara vågar se på saken med sådana glasögon. Utbyt information, dela med sig. Bara så kan man få. Generositet och solidaritet leder till hållbarhet. Det gäller bara att bryta mönster. Och det underlättas om man använder nya tankeredskap, om man vågar rita nya kartor och om man släpper fixeringen vid gårdagen. 

The map is open and connectable in all of its dimensions; it is detachable, reversible, susceptible to constant modification. It can be torn, reversed, adapted to any kind of mounting, reworked by an individual, group, or social formation. It can be drawn on a wall, conceived of as a work of art, constructed as a political action or as a meditation.

Kartan som redskap för samhällsbygge integrerar, engagerar och mobiliserar det stora flertalet. Folket bygger landet, och makten kommer underifrån. Gamla sanningar, vi vet. Ändå lever vi inte i enlighet med kunskaperna. För vi har valt andra kunskaper, kunskaper som stämmer bättre överens med det vi redan vet. Det är så man gör och tänker. Man bestämmer sig först, och sedan letar man bevis för att det stämmer. Och bara sådant som stödjer teorin accepteras som sanning. Så bygger man träd. Rhizome handlar om kritiskt tänkande, om vaksamhet och om fokus på det som är hör, och det som är nu. Det eviga frågan i en rhizomatisk utvecklingsprocess är: Närmar vi oss målet, eller fjärmar vi oss? Om vi gör si, kommer det att ta oss mot, eller från det mål som kartan anger? Och om kartan inte håller vad den lovar, då kan man alltid rita en ny karta. Man har ett ansvar att göra det till och med.

Perhaps one of the most important characteristics of the rhizome is that it always has multiple entryways; in this sense, the burrow is an animal rhizome, and sometimes maintains a clear distinction between the line of flight as passageway and storage or living strata (cf. the muskrat). A map has multiple entryways, as opposed to the tracing, which always comes back "to the same."

Framtiden är öppen, och därför är alla vägar fram som formuleras i bestämd form singular farliga, för det leder till att sådant som ska och måste vara öppet låses fast. Den enda vägen leder därför alltid fel, för den har inga alternativ. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, alltid. Enkelt är det dock aldrig. Mångfalt är svårt, för det kräver att jag lyssnar och anpassar mig. Och det är svårt, men jag tror de flesta anser att det är bättre att kämpa med ett problem, än att gå under i ensamhet (hur framgångsrik och ekonomiskt lyckad man än är). Samhället är kollektivt till sin natur, och det kan ingen människa ändra på. Ändå försöker man. Trädtänkandet gör detta med oss, och därför är det bättre att tänka om och med rhizom.

The map has to do with performance, whereas the tracing always involves an alleged "competence." Unlike psychoanalysis, psychoanalytic competence (which confines every desire and statement to a genetic axis or overcoding structure, and makes infinite, monotonous tracings of the stages on that axis or the constituents of that structure), schizoanalysis rejects any idea of pretraced destiny, whatever name is given to it-divine, anagogic, historical, economic, structural, hereditary, or syntagmatic. (It is obvious that Melanie Klein has no understanding of the cartography of one of her child patients, Little Richard, and is content to make ready-made tracings-Oedipus, the good daddy and the bad daddy, the bad mommy and the good mommy-while the child makes a desperate attempt to carry out a performance that the psychoanalyst totally misconstrues.)

Psykoanalysen, den klassiskt Freudianska kanske kan fungera som illustration. Den har sin bild klar på förhand, och den bilden, den rätta tolkningen, tvingas på klienten. Auktoriteten på området vet bäst, och den underordnade patienten har att anpassa sig. Om man väljer den vägen, trädvägen, för att söka bot och lindring. En mer rhizomatisk psykoalays är schizoalays, som Guattari och Deleuze jobbar med. Det är en analys där man lyssnar mycket mer på patenten, och tar hen på ett mycket större allvar. Min bild är inte nödvändigtvis bättre än din, och patienten bjuds in i schitzoanalysen, görs till medskapare. Lite som i KBT, där fokus ligger på lösningen, inte på problemet. Vad fungerar? Vad leder i rätt riktning? Det kan och bör man jobba med. Och det är vad rhizomet som tankemodell kan hjälpa oss att inse. 

Drives and part-objects are neither stages on a genetic axis nor positions in a deep structure; they are political options for problems, they are entryways and exits, impasses the child lives out politically, in other words, with all the force of his or her desire.

Livet är fyllt av alternativa vägar fram, av utgångar och ingångar, av problem och möjligheter. Livet är inte ett och det samma för alla, överallt, alltid. Livet blir till i handling, skapas som en konsekvens av människors levda liv. Livet är inte, det blir. Rhizomet och kartorna som det tänkandet möjliggör är inte den enda vägen, det är en väg. En möjlig väg till en alternativ framtid. Vilken väg vi tar är upp till oss, här och nu. Vilken väg vi än tar får vi leva med konsekvenserna. Är vi nöjda med hur vi har det, då kan vi lugnt vandra längs den inslagna vägen. Om inte, jag då finns det alternativ. Om vi vill och är beredda på att göra vad som krävs.