Så skapas en destination som är hållbar och lockande

Samtal är ett ord och begrepp som kan ses som ett slags ryggrad i allt jag gör och tror på. Utbyte, interaktion, integration, delaktighet, med tydligt fokus på blivande och framtiden. Arbetet med samtalet som kunskaps- och kulturfilosofi är inte ett projekt, som kan avslutas, det är ett ständigt pågående arbete, ett slags interaktion med världen och de sammanhang jag för tillfället befinner mig. En process av kontinuerlig korsbefruktning kanske man skulle kunna säga. Håller på med en bok om detta där jag sätter på pränt vad jag lärt och där jag försöker förmedla insikter om detta till en bredare publik. Boken bör bli klar innan sommaren. Dessutom jobbar jag i ett EU projekt: Marifus, ett Interreg-IV, A-projekt finansierat av Europeiska Regionala Utvecklingsfonden. Min insats där, det jag kan tillföra är att utveckla former för samverkan där kompetenser möts, för att bygga en hållbar framtid. Uppdraget i projektet är att utveckla Trollhättan/Vänersborg samt Limfjorden och hamnarna längs Jyllands nordoskust, som destinationer och turistmål. På ett hållbart sätt. Samtal är min ingång och det jag arbetar med, i vid mening.

Uppslag till arbetet finns överallt, om man bara lärt sig se och lägga ihop olika pusselbitar. Det handlar om att utveckla och hålla fast vid en öppen och framtidsinriktad inställning, om att inte bestämma utan mer följa med och göra något konstruktivt av det som kommer i ens väg och det som dyker upp under processens gång. Att samtala är att förutsättningslöst interagera, här och nu, med allt och alla som på något sätt har kopplingar till det mål man vill se realiseras. I fallet Marifus handlar det om hållbar destinationsutveckling.

Plötsligt händer det, rätt som det är finns den där, ingången eller uppslaget som ger inspiration till vidare arbete. Med tiden har jag upparbetat en känsla för var det är fruktbart att leta, och Under Strecket är en sådan plats. Där hittar jag regelbundet ingångar och uppslag, inspiration och samtalspartners. Under Strecket har genom åren kommit att bli mitt Universitet. SvD gör en kulturgärning av stora mått genom att upplåta detta generösa men ändå begränsade utrymme för utbyte av tankar kring det samhälle vi lever i och skapar tillsammans genom att leva och verka här, i vardagen. Idag hittade jag en sådan ingång, uppslag, inspiration till tankar, som har bärighet för mitt arbete i Marifus. "Offentliga rum i samtal med invånarna", är titeln, och artikeln är författad av arkitekten Aron Aspenström, och den inleds med följande ord.

Vad avgör om vi trivs i en arkitektonisk miljö eller inte, om vi bryr oss om eller känner oss likgiltiga inför en plats eller byggnad? Vad gör att vissa platser bättre än andra stärker en identitetskänsla, en känsla av att höra hemma? Det torde handla både om att platsen har något bekant, något som återkallar minnen och förnimmelser från förr, men också om att miljön har egenskaper som tillåter människor att sätta sin egen prägel på och i någon mån forma det befintliga eller redan byggda till sitt. Det förutsätter en arkitektur vars former och strukturer i någon bemärkelse är öppna, oifyllda, och som därmed ger människor möjlighet att mentalt eller konkret fysiskt lägga till resten själva.

Kloka ord, och tydligt samtalsinriktade. Det är i mellanrummet mellan tradition och en öppen framtid som en bra och hållbar destination och plats att leva på skapas, och ständigt återskapas. En plats är aldrig färdig, den blir till, och till, och till genom att dem som lever och uppehåller sig där interagerar med den och med varandra. Det handlar om processer, och sådana måste vara balanserade för att bli hållbara. Exponentiell framgång lockar, men innebär enorma risker för bakslag. Hållbar tillväxt (som är det övergripande målet i projektet) växer organiskt, och i sin egen takt. Det handlar därför inte om att ta fram ett färdigt koncept som kan implementeras och säljas. Hållbar destinationsutveckling måste bygga på och utgå från dem som lever och verkar på platsen idag, och det handlar om en process med visioner, inte om ett mål som skall definieras och en väg dit som ska kvalitetssäkras. Det handlar om samtal, samtal, samtal. Och bränsle till samtal om platsers identitet och potential hittar jag i Aspenströms artikel. 

Men det fordras också att arkitekturens platser och rum inrymmer en viss tvetydighet, en viss otydlighet kring hur de skall betraktas och användas, eftersom de då kräver att människor tolkar det byggda på sitt eget sätt och engagerar sig själva för att ge den fysiska miljön en mening, ungefär så som ett konstverk bjuder in betraktaren att skapa en annan verklighet.

Tvetydigheter uppfattas ibland som problematiska, och det ligger så klart en sanning i det, men inte överallt, inte alltid. Tvetydigheter aktiverar fantasin, sätter igång tolkningsprocesser och leder till skapande. Genom att det inte finns en på förhand bestämd tanke med och definition av platsen bjuds innevånarna och besökarna in i ett samtal om och med platsen, och varandra. Genom att medvetet bygga in och räkna med tvetydigheter i utvecklandet av en plats eller en destination ökar chansen till integration, och det i sin tur skapar goda förutsättningar för hållbarhet. Tvetydighet skapar intresse, och leder till en känsla av att det ständigt finns något att upptäcka. Man blir aldrig färdig, varken som boende eller besökare. Och en unik plats egna tvetydighet är alltid relaterad till just den platsens historia, och dess framtid. Tvetydigheten finns i mellanrummet mellan tradition och vision, och den går aldrig att kontrollera, den måste hållas öppen för alla.

Samtalet som modell, och tvetydigheten som mål i utvecklingsarbetet, är ett tänkande som jag ämnar försöka lansera och utveckla i projektet. Det ligger i linje med mina kompetenser och kunskaper, om kultur. Kulturvetenskapens nytta och användbarhet är vad det handlar om. En fördom om kulturvetare är att man sysslar med konst, men det gör man inte. Däremot finns det hur mycket inspiration som helst att hämta från konsten, för att förstå kultur och kulturella processer. Aspenström resonerar kring ett arkitektprojekt i Köpenhamn där man försökt skapa tvetydighet, för att främja integration. Där hittar jag en rad ingångar till saker att arbeta vidare med i projektet.

Parkbänkar från Porto, fontäner från Marrakech, gatubrunnslock från Zanzibar och busskurer från Kazakstan befinner sig i gränslandet mellan det främmande och det igenkännbara. De är föremål som i sin ursprungskontext är triviala inslag i gatubilden, men som i detta nya sammanhang blir något exotiskt (och samlade tillsammans snudd på absurt). Lite som när Marcel Duchamp placerade vardagliga och banala bruksföremål i en annan kontext, upphöjde dem till konstverk och i slutändan bidrog till att förändra konstbegreppets innebörd. På liknande vis syftar Superkilens främmande vardagligheter till att rubba vårt eget vaneseende, och i förlängningen öppna våra ögon för platsen, för andra platser och för varandra.

Här ser jag ett projekt där man medvetet försökt arrangera för skapandet av flyktlinjer, för att frambringa konstruktiva möjligheter till nyskapande och föränderlighet genom samtal om det man upplever och tvingas se på nya sätt, genom att omrikta blicken på det invanda för att på det sättet se nya möjligheter. Ett lyckat exempel på hur man kan skapa utrymmen mellan tradition och vision. Ser här även öppningar för vetenskapsteoretiska resonemang, som handlar om skillnaden mellan konventionell vetenskap och kulturvetenskap. Jag ser ingen motsättning mellan olika vetenskapliga traditioner, tvärt om finner jag det stimulerande att arbeta över gränser. Projektet är tvärvetenskapligt, och samtalsinriktat och därför oerhört spännande och givande att arbeta i. Traditionell vetenskap bestämmer och utgår från fakta, tar reda på hur det är. Kulturvetenskap öppnar upp och söker efter möjligheter. Och i mellanrummet mellan dessa båda angreppssätt växer ny och konstruktiv kunskap fram. Även här finns paralleller till arkitektur och konst.

För i jämförelse med modernismens rena och rationella men intill tråkighet entydiga platser, har en flerskiktad och tvetydig miljö större förmåga att rubba vårt invanda sätt att se på vår omvärld. Att vanans makt i viss mån gör oss blinda för arkitekturen har uppmärksammats av bland andra arkitekturteoretikern Finn Werne i hans bok ”Den osynliga arkitekturen” (1987). Där beskriver han hur alla formgivna föremål i vår omvärld, bland vilka arkitekturens bidrag utgör fundamentet, kan sägas vara inkapslade i begreppen om sig själva, och hur vardagens slentrianmässiga användning sällan eller aldrig tillåter oss att tränga igenom denna hinna av konventioner och invanda föreställningar.

Kunskap finns sällan där man tror, av det enkla skälet att framtiden är öppen och den blir till där det går, när det går och så länge det utgör en framkomlig väg. Öppenhet för det, samtidigt som man har kunskap om det rådande och vilka förutsättningar som finns, är lika viktiga inslag i en hållbar utveckling. Tillsammans når vi längre än var och en hade nått på egen hand. Marifus är dessutom ett samverkansprojekt där praktiker finns med och samverkar. Marifus är vårt gemensamma projekt, och detta gör att jag tror på samtalet som metod och tankemodell.

Att forska är att upptäcka, men det kan även vara något som vardagen präglas av. Lätt att glömma det, lätt att få för sig att allt är som det är och att inget går att förändra. Lätt att bli uppgiven. Och det är lite den känslan jag får i Trollhättan, där utvecklingen på många sätt ser ut att gå åt helt fel håll. Men det finns hopp, det finns det alltid. Hoppet finns där, i mellanrummen. Det handlar bara om att lära sig upptäcka det, och att göra något konstruktivt av möjligheterna. Inspiration till ett sådant tänkande, och uppslag till saker att arbeta med i Trollhättan och projektet som helhet verkar finnas i en relativt nyutgiven avhandling, som det finns anledning att kolla upp.

Det tvetydiga och otydliga, det som motsätter sig en gemensam och säker tolkningsgrund, har emellertid vanligen hört till konstens domäner snarare än till arkitekturens. Denna skillnad beskrivs i arkitekten Catharina Gabrielssons läsvärda avhandling ”Att göra skillnad” (2007) om det offentliga rummets problematik. Här skildras hur arkitekturen konventionellt sett strävat efter bekräftelse – av värden, normer och rådande ordningar – medan konsten ägt möjligheten till kritik och till att ställa frågor. Och genom att konstens kritiska och destabiliserande förhållningssätt förs över till arkitekturens verkningsfält, eller snarare genom en korsbefruktning mellan de två förhållningssätten, genereras någonting nytt.

Citatets avslutande mening rymmer den vision jag arbetar med, både inomvetenskapligt och i projektet. Korsbefruktning mellan olika synsätt där inget tilldelas företräde framför något annat, det är sådana processer jag tror på, söker mig till, och vill utveckla former samt verktyg för. Målet är hållbarhet. Det är som sagt i mellanrummen som det händer saker, som det finns potential att skapa något nytt, som ändå har rötter bakåt. Vägen dit är och kan aldrig vara linjär och utstakad på förhand. Det enda man kan göra är att vara lyhörd och öppen för möjligheterna, för flyktlinjerna som alltid uppstår överallt, men som inte går att fånga, bara följa en bit på vägen, och detta kan man arrangera för. Inspiration till ett sådant arbete finns också i artikeln, och det handlar om,

ett slags förfrämligande av platsen. Det kan liknas vid litteraturens och teaterns verfremdungs-effekt – den estetiska metoden att genom olika kompositionstekniker sätta fokus på verket som konstruktion i syfte att rubba vaneseendet och förhöja uppmärksamheten hos läsaren eller åskådaren.

Det handlar helt enkelt om att försätta besökaren i en känsla av ambivalens och osäkerhet kring hur platsen skall användas och betraktas, känslor som annars förknippas med stadens baksidor, med dess rivningstomter, övergivna bangårdar, industriområden och andra mellanrum. Med andra ord offentliga rum som inte är medvetet byggda som sådana, utan bara är en ofrivillig effekt av planeringen av den övriga staden.

Här har Trollhättan enorma möjligheter med sitt gamla industriområde nere vid slussarna. Genom att där inte längre utförs sådant arbete som platsen skapats för finns redan ett slags osäkerhet och ambivalens, och dessa känslor (som uppstår i mellanrummet mellan tradition och vision) borde kunna gå att göra något spännande av. Där finns potential, och det handlar inte om enorma resurser, utan om att bygga och göra något konstruktivt av det som redan finns. Om att arrangera för en öppen framtid i en traditionell miljö. Liknande platser och aspekter att jobba med finns i Danmark. Marifus skulle kunna handla om att upptäcka, och om att skapa förutsättningar för ny-tänkande. Det är i alla fall vad jag som kulturvetare kan bidra med, tillsammans med övriga kompetenser och intressenter, genom att samtala om det som finns och vilka visioner man har. Framtiden blir till i mellanrummen som finns, om dessa bara kan hållas öppna. Ambivalens och osäkerhet är inget problem, det är en möjlighet.

Finn Werne diskuterar i ”Den osynliga arkitekturen” periferins och mellanrummens potential. Han tar upp ett exempel från ett behandlingshem för psykiskt skadade barn. På hemmet observerades hur barnen sökte sig till rumsliga gråzoner såsom trapphus, hallar och korridorer, till de rum som var diffusare i sin bestämning och funktion och därför tillät barnen att själva omorganisera sin miljö. Detta föreföll ha en terapeutisk effekt. För på grund av trauman i deras barndom förknippade barnen entydiga rumstyper såsom ”klassrum”, ”vardagsrum”, ”gymnastiksal” och ”matsal” med ett auktoritärt förtryck, hotande deras integritet och därmed även deras identitet. I mellanrummen, fria från förtryckande påbud, skapade barnen istället sina egna revir och betydelser.

Det är inte vi forskare som skall utveckla destinationerna, och det är inte heller övriga projektdeltagare som bestämmer riktningen, det är lokalbefolkningen och besökarna. För att utvecklingen ska bli hållbar krävs att dem som rör sig i områdena får inflytande över tillblivelsen. Marifus mål måste vara att arrangera för och att optimera möjligheterna till delaktighet. Det jag har i åtanke handlar inte om att lyssna på intressenterna och medborgarna, inte om att skapa en gemensam vision, för det fungerar dåligt. Det är så man brukar göra. Det är så konventionen bjuder. Ny-tänkandet som jag vill jobba med handlar om att bygga in en öppenhet i platserna, om att arrangera för flyktlinjer och om att skapa och värna mellanrummen. Hållbar destinationsutveckling tror jag skapas bäst om människorna som kommer till platsen eller dem som redan bor där själva får skapa sina revir och betydelser. Då kan platserna bli omtalade och nå ryktbarhet, och då drar de till sig besökare, som sprider känslan vidare vilket ökar intresset. Bara genom att ge kan man få, brukar jag skriva och tänka. Här är ytterligare ett exempel på det.

Det handlar om att jobba med platsernas identitet, och det är känsliga frågor. Identiteten måste bottna och haka i det som redan finns för att vara hållbar. Identiteter blir genuina endast om de utgår från platsernas historia, och genom att göra dem dynamiska skapas hållbarhet. Besökarna och invånarna är medskapare av platsen och dess identitet uppstår genom interaktionen som sker där. Det är avgörande att alla som jobbar med frågan förstår detta, och att man inte faller i fällan att skapa ett färdigt koncept. McDonalds må vara framgångsrikt, men det saknar själ och liv, och alla vet att pengarna hamnar i ett multinationellt bolag. Att utveckla platser efter sådana koncept, genom att hyra in framgångsrika konsulter, det är inte hållbart. På kort sikt kanske det går att skapa något som röner uppmärksamhet, men inte på lång sikt. Och inget är mer osexigt och ointressant än gårdagens nyheter. Hållbarhet skapas i och genom ett ständigt flöde av nyheter, genom ständigt pågående dynamisk förändring. Genom samtal, identitet är inget man har. Identitet är en ömsesidig process av blivande.

Begreppet identitet inom arkitekturen tenderar således att bli så komplext att det är lättare att beskriva exempel snarare än begreppet i sig. Likväl är det avgörande för att åstadkomma städer som integrerar snarare än segregerar. Superkilen, Stortorget i Kalmar samt Prags Boulevard är alla exempel på offentliga rum som på olika sätt speglar och hanterar dagens fragmenterade samhälle. De undandrar sig tydliga kategoriseringar: är de parker, torg eller stråk? Konst eller arkitektur? Det är platser som vill få oss att vända oss mot varandra och fråga ”Vad tycker du om den här platsen? Låt mig höra din version så får du höra min.”

Integration är en synonym till hållbarhet, och det främjas inte genom att presentera svar och färdiga lösningar, hur kloka och briljanta dessa än är. Integration främjas av att det finns och ständigt uppstår nya frågor. Mitt bidrag till projektet handlar således inte om att presentera svar, utan om att generera frågor, och om att skapa förutsättningar för att nya frågor ständigt uppstår, och ställs.

Hållbar destinationsutveckling uppnår man genom samtal, och samtal främjas av att det finns en känsla av ömsesidigt ansvar för det man samtalar om. En spännande destination och en hållbar ekonomisk utveckling kan därför bara skapas genom att främja integration och delaktighet. Sådana mål nås aldrig genom att presentera svar, det är vägen dit som är målet och den vägen leder in i och genom miljöer där det finns frågor, engagemang, framtidstro och en kollektiv vilja att göra något. Vad jag tror på och far efter är något, och det spelar ingen roll vad, som växer fram mellan respektive plats historia och dess unika visioner om framtiden.