Expert, på att gissa

Läste nyss en intressant kolumn på SvD, om förutsägelser av framtiden. Lars Ryding reflekterar över mediernas inställning till dem som säger sig veta något om framtiden, och sådana uttalandens relation till det som sedan faktiskt sker. Viktiga frågor! Angeläget ämne, i dessa tider där ovissheten är stor och viljan att veta kanske är större än någonsin. Hänger dessa saker ihop, månne? Jag tror det. För det enda vi vet är att framtiden inte finns, att den är en öppen fråga. Och just därför ökar troligen intresset för framtiden. Hur ska det gå, hur ska det bli? Dystert är svaret från många av experterna som uttalar sig om framtiden.

2012 var en orgie i dystra spådomar. Arbetslösheten ska under 2013 stiga eller i varje fall inte sjunka. Bostadsbubblan syns inte riktigt, men spricker ändå. Det ska tvärbromsas och springas in i väggar (två bilder som inte passar så bra ihop, för övrigt), det ska eurokrisas, konjunkturavmattas, nolltillväxas och varselökas.

Allt enligt experterna som är fulla av förklaringar till varför det ska bli så eländigt, analyser som de gärna lägger ut texten om i medierna. Det är omvärlden och börsvärden, det är underliggande faktorer och övergripande faktorer – och säkert faktorer någonstans mittemellan också. Krasch i mars. Allt pekar nedåt!

Allt pekar neråt, och dysterheten sprider sig. Vem vågar ta risker när det är så det ser ut, här hemma och i världen? Om ingen tror på framtiden, då kommer ingen att göra något för att det ska bli bättre. Och när alla förbereder sig på och arrangerar för att minimera risken och minska skadan, då kommer det att peka nedåt. Experterna framstår då som just experter, eller rättare de görs till experter av dem som lyssnade till deras ord. För det är så kultur fungerar, den skapas i handling. Mångas handlingar, i vardagen, i och genom flertalets levda liv frambringas kulturen. Kultur är konsekvenser av handlingar, och handlingar är alltid mer eller mindre ett resultat av tankar, överväganden, val och sneglande på grannen. Och när jag tror att alla andra går si, då kommer jag att får svårt att motivera mig att göra så. Och framtiden ser därför lite mer förutsägbar ut än vad den är, vilket gör att fler kan ikläda sig rollen av expert. Varför denna vördnadsfulla inställning till dem som säger sig veta något om sådant som inte går att veta något om? Varför pressas de inte mer på underlaget för sina prognoser? På vilka grunder hävdar du det du hävdar?

I stället skapar [experterna] en bedräglig aura av precision och trovärdighet i prognoserna genom att ange olika variabler på tiondelen procent när. Ekonomijournalisterna ställer frågor om hur viktig den ena förväntade eländestrenden är i förhållande till den andra. Experterna svarar och så stimulerar de varandra att hitta nya svarta metaforer för vad som väntar svensk ekonomi. Man kan falla i gråt för mindre.

Men vi behöver inte lyssna fullt så vördnadsfullt på ekonomerna/experterna, vare sig i upp- eller nedgång. Det gör bara berg- och dalbanan mer hisnande med högre toppar och lägre dalar.

Vi kanske ska börja kalla dem gissare! Sådana har man ju en mer avslappad attityd till. Gissningar kan vara korrekta och de kan vara fel.

Ekoreporter: Chansningsminister Anders Borg har reviderat sin gissningsplan för 2013 från ”antagligen eländigt” till ”gissningsvis ännu värre”. Och så här säger Svenskt Näringslivs chefsgissare Stefan Fölster…

Man bör kalla saker vid sina rätta namn, och är det gissningar man presenterar, då bör man vara tydlig med det. Anders Borg och Stefan Fölster kanske ser sig själva som experter, och de har onekligen en större insikt i sådant som spelar roll för framtiden. Men, och det glöms konsekvent bort, de har också makt att påverka utfallet. Borg kan ändra regler och skapa alternativ, och Fölster representerar mäktiga intressen med stort handlingsutrymme och förmåga att agera. Om de vill att framtiden ska bli som de tror, då kan de påverka utfallet. I alla fall på marginalen. Helt kan de så klart inte styra processen, för då vore det ju inga prognoser.

Varför är det så här? Hur blev det så? Ingen kan veta det heller, för även det är resultatet av handling. Kollektiv handling, levt liv, den stora massans vardagliga göranden och låtanden. Allt och alla hänger ihop, genom att vara en del av samma kulturella sammanhang. Och det som den stora massan tar förgivet har lättare att realiseras och bli verkligt, än det man är skeptisk mot. Det som går på tvärs mot sunda förnuftet har svårt att bli verkligt, även om det går och är möjligt.

Byter spår lite, och fortsätter på samma tankegång med hjälp av en annan krönika, av Kristin Lundell. Hon skriver om män och om makt. Och det är ingen slump att dem som talar om framtiden oftast är män, med makt. Män som får makt genom att bli lyssnade på och beundrade. Vad är hönan och vad är ägget, får de makt för att de beundras, eller beundras de för att de har makt? Precis som med uttalandena om framtiden tror jag det handlar om en ömsesidig relation. De ena ger det andra. Lundell är inne på den linjen också, och hon konstaterar att efter dokumentären om Palme har turen kommit till Torgny Segerstedt på bio, och Jan Stenbeck på TV.

För vi – eller de som sitter på beställaruppdraget – kan uppenbarligen inte få nog av de mäktiga männen. Att det är just män som porträtteras är inte särskilt konstigt. Det är ju där som makten (hittills) har legat. I ”Maktkampen” är det också, i huvudsak, flera män som pratar om en man. De kvinnor som är med i den första delen av Stenbeck är en före detta flickvän och en kompis. Det är lika mycket ett porträtt av Jan Stenbeck och maktkampen som det är en skildring av en maktstruktur.

Kanske är det också därför som vi just nu inte ser porträtten av kvinnorna. För att makt tar tid att etablera och där ligger männen före. Det är givetvis ingen förklaring som ursäktar. Det finns mängder av pionjärkvinnor att porträttera. När får vi se påkostade SVT-dokumentärer om – låt säga – Alva Myrdal, Astrid Lindgren, Siri Derkert, Emilia Broomé, Kerstin Hesselgren, Elin Wägner eller Anna Lindh? Jag tar gärna filmer om dem allihop och önskar dessutom att de visas snart.

Makt är inget någon har, det är en effekt av kultur, av handling och vardag. Mångas beslut i vardagen ger upphov till konsekvenser, och det är vad makt handlar om. Att få något gjort, att bli lyssnad på, beundrad. Och det styr ingen heller över, det är ett resultat av kollektiva handlingar. Fast det rimmar illa med synen på individen som suverän aktör. Lundell skriver.

I det moderna samhället är vi besatta av de enskilda människorna. Kollektivet är omodernt, individen betyder allt. Åtminstone just nu. Men eftersom trender alltid avlöses av mottrender är det bara att vänta in att vi åter igen börjar intressera oss för gruppen; för vad människor tillsammans kan åstadkomma. Vi går mot en fyra grader varmare framtid där vi måste engagera oss ihop. Där individen måste lägga sina egna krav och önskningar åt sidan för något annat – för att bli en del av något större. Det låter kanske otänkbart idag men det kommer att bli en påtvingad verklighet snart. När vi inte längre har något val. Jag ser fram emot kulturskildringarna om kollektiven. Om dem som kunde arbeta tillsammans.

Det har talats om att ändra i statuterna för Nobelpriset, så att forskargrupper skall kunna få priset. Men där är vi inte än, inte på långa vägar. Men vi kanske måste ta oss dit, om vi vill överleva som människor på sikt. Hållbarhet är både en kollektiv angelägenhet, och ett resultat av samarbete. Lyssnar vi på experter med makt säger de dock att det aldrig går, och de har samtidig makt att förhindra en utveckling i den riktningen. Som i budgetförhandlingarna i USA, som riskerar att påverka konjunkturen i hela världen. Där förhindras kollektiva lösningar, just för att tron på individen är så stark, av män med makt.

Män med makt brukar vara mer riskbenägna, för det ligger så att säga inbäddat i det manliga manuskript som individer med anspråk på manlighet har att följa. Och när vi kollektivt ger makt till denna grupp som fostrats i och genom kultur till att bli män, med makt, då skapas ett samhälle där man tar lätt på risker. Lägg därtill ekonomins betydelse för snart sagt allt så är det upplagt för problem, om vi inte börjar inse hur saker och ting hänger ihop, egentligen.

Det finns forskning om dessa samband, forskning som intresserar sig för förutsättningarna för framtiden. Kulturvetare är inga experter på framtiden, och de vet lika lite som alla andra vad som kommer att hända. Men detta veta i alla fall kulturvetarna, och de använder sina kunskaper och förmågor för att sprida insikt om den typ av samband som jag här pekar på. Sådan kunskap, kunskap om förbindelser, samband och sammanhangens betydelse, är viktig kunskap. För om många ser och förstår hur saker och ting hänger ihop, då ökar förståelsen för hur det blir som det blir. Och det är nyckeln till insikt om hur man skulle kunna agera annorlunda, för att påverka framtiden.

Ett annat, och mer hållbart samhälle är möjligt. Om bara tillräckligt många vill. Män har inte makt, de får makt genom att vi anser att de har makt. Och framtiden är varken ljus eller mörk, per definition. Framtiden blir vad vi gör den till, kollektivt. Så har det alltid varit.