Läser, och tänker, om tankar och läsning. Ser problem, och möjligheter

Humanioras plats i akademin och samhället är inte självklar. Och att all litteratur är god, det är heller på inget sätt självklart. Viktigt att ständigt utmana sanningar, speciellt om det handlar om sådant som uppfattas som gott, per se. Inget är gott, eller ont. Allt måste bedömas utifrån konsekvenserna som går att härleda till det som ska bedömas. Konsekvenser och görande, det är vad samhället byggs av. Inleder denna dag av skrivande med att reflektera över sådana frågor, med hjälp av lite olika texter. För att sätta igång tankemaskineriet. Intresset väcks av Magnus Perssons debattartikel, i SvDs kulturdel igår.

Svaren på frågan varför man ska läsa – eller studera – litteratur är inte längre självklara. Litteraturläsningen i skolan har drabbats av en legitimitetskris. Dess roll som privilegierat bildningsmedel ifrågasätts av elever men också av lärare. På ett annat sätt än tidigare måste litteraturen just legitimeras, och dess ”nyttovärde” explicit förklaras.

Men trots osäkerheten kring meningen med litteraturläsning finns det fortfarande en utbredd och närmast religiös tro på att den goda litteraturen skapar goda människor. Denna paradox kanske kan förklara varför en mängd oväntade aktörer nu gör sig till talesmän för och uttolkare av läsningens värden. Det kan handla om alltifrån politiker och hälsoforskare till terapeuter och snabbmatsföretag (Läsrörelsens omtalade samarbete med McDonald’s).

När den litterära institutionens egna aktörer (författare, kritiker, svensklärare, litteraturvetare, bibliotekarier med flera) får svårare att leverera de tunga argumenten för litteraturen, så finns det andra som står beredda att fylla läsningen med mening och värden.

Paradoxer är kulturvetarens livsluft. Det är där som humanioras kompetenser kommer till sin rätt, för levt liv är komplext och leder därför till att det ständigt uppstår paradoxer. Å ena sidan, å andra sidan. Kulturen är aldrig entydig. Lika lite som alla människor, alltid, är goda. Konsekvenser, av handling, det är vad som måste studeras. Och det gör Persson. Resultatet av studierna av synen på litteraturläsning är högintressant, och visar på en rad paralleller till debatten om humaniora. Söker därför vidare på nätet, och hittar Pelle Snickars hemsida, och hans reflektioner kring Sverker Sörlin och Anders Ekströms bok, Alltings mått. Snickars skriver.

Bäst är Ekström och Sörlin när de diskuterar hur kunskap egentligen uppstår. Här finns ett förståelsedjup som både är historiskt och samtida – därtill på tvärs mot aktuella forskningspolitiska förkunnelser. Att tämligen enfaldigt satsa miljard efter miljard på naturvetenskaper som ligger i kunskaps frontlinje med förhoppning om att kunskapsinnovationer ska generera ekonomisk avkastning visar mest på en platt förståelse av hur vetande egentligen uppstår. Författarna menar just ironiskt att denna tankegång är “generande enkel”. Ställvis är Altings mått just en lika elak som rolig uppgörelse med forskningspolitiska förhoppningar som sällan uppfylls; polemik är bokens default. Kunskap om det nya informationslandskap som jag själv arbetar med avtäcks ju knappast i en handvändning; för det behövs “miljontals kunskapselement” som Ekström och Sörlin skriver. När ny kunskap sägs vara nödvändig för landets fortsatta konkurrenskraft bör humanister därför framöver osäkra sina revolvrar – och anlägga moteld.

Hur uppstår kunskap? Och vad är vetenskapens uppgift i samhället? Det är viktiga frågor som riktas mot själva basen för samhället. Finns det någon nödvändig kunskap? Och är kunskap ond eller god, nyttig eller onyttig? Vem är det som avgör? Vill se mycket mer fokus på sådana frågor, i samhället, politiken och i akademin. Arbetet med att reflektera över sådant, utan krav på att avgöra frågorna en gång för alla, det ser jag som en av nycklarna till ett hållbart samhälle.

Kommer osökt att tänka på en annan viktig bok skriven av Daniels Kahneman, Tänka snabbt, och långsamt, som berörts tidigare här på Flyktlinjer. Läste igår en uppskattande recension av boken, som med rätta ser ut att bli en klassiker. Kahnemans bok är viktig, för den visar hur och förklarar varför paradoxer uppstår, inte bara i huvudet på oss människor, utan även i de kulturella sammanhang som vi lever och verkar i och som så att säga sätter ramarna för vad som blir möjligt att göra.

Kärnan i texten är System 1. Det snabba, självgående, utan ansträngning eller medveten styrning fungerande systemet. Samt System 2. Avdelningen för ansträngning, krävande beräkningar, kontroll och medvetna val.

Enkelt uttryckt kan man säga att systemen fungerar som två ”organ”. De är som siamesiska tvillingar för varandra men med olika talang. Den ena medfödd, den andra inlärd. Den ena snabb, den andra långsamt. Den ena intuitiv, den andra logisk. Den ena är bekväm, den andra övervakar. När system 1 stöter på problem ber det system 2 om fler detaljer så att problemet kan lösas.

Mikael som recenserar boken pekar på en en rad viktiga saker, som den som vill undersöka frågan om humanioras nytta och litteraturens roll i skolan och samhället kan ha nytta av.

I tankens omloppsbana uppstår ständiga ”vridningar”. Kahneman beskriver ett 30-tal. Till exempel Affektheuristiken: Effekten när vi låter våra gillanden och ogillanden forma en hel världsbild. Tillgänglighetssnedvridningen: Hur vi hellre följer strömmen än tvärtom.

Eller Representativitetsheuristiken: Vår starka benägenhet att övervärdera intuitiva intryck. Ta Haloeffekter: När synen plötsligt styr förnuftet. Och Förlustaversionen: Då förluster väger tyngre än vinster.

Frågan är varför vi så sällan ger oss tid att tänka efter, före. Någon har lyckats räkna ut att information expanderar tio gånger snabbare än någon annan produktion på jorden. 66 procent om året lär informationen öka.

Ett försvårande, och lite genant faktum är att mängden icke-vetande ökar mer än vetandet.

Men den hårdaste nöten av dem alla är antagligen Kahnemans: HUR tänker vi? En av hans mindre smickrande slutsatser är att beslutsfattare är bättre på att tänka sig rösterna från närvarande skvallerbyttor och framtida kritiker än att följa sina egna tvivels osäkra stämma.

Med hänsyn taget till dessa insikter vore det konstigt om det inte uppstod paradoxer. Och med vetskap om hur tänkandet fungerar borde fler rikta mer kritik mot politikernas prioriteringar. Varför satsas det så mycket pengar på naturvetenskap, egentligen? Finns det något empiriskt stöd för att satsningar på excellens eller investeringar enorma experimentanläggningar ger tillbaka något till samhället som står i paritet med storleken på satsningen? Eller handlar det om eftergifter för opinionen, eller om influenser från lobbygrupper, om rädsla för kritik? Vet man ens varför, eller är det som med litteraturen, ett antagande som känns intuitivt rätt? Kahneman kan hjälpa oss med mycket. Hans bok är klok, och den borde läsas av alla, framförallt av beslutsfattare och forskare.

Den största delen av vetandet sker informellt, spontant och bygger på en mängd sidoeffekter. Det vill säga oavsiktligt vetande genom tyst lärande. Man kanske vaknar mitt i natten med ett ryck och har lösningen på livets mening. Men man kan inte delge någon upptäckten eftersom den sitter fast i kroppen som intuitiv kunskap. Värst av allt är att vi inte ens vet, vad vi inte vet. Så lite vet vi. Med Kahnemans vokabulär är vi alltför kognitivt upptagna. Vi bromsar inte in. Andas inte ut. Anser oss inte ha tid. Hela vår sociala rytm lyder under forthet.

Tystnad, samtal, mellanrum, tid för reflektion. Det är vad jag ser ett allt mer växande behov av i samhället. Och jag får stöd för den tanken i Kahnemans prisbelönta forskning. Eftertanke kräver tid och avsaknad av press. Krav på effektivitet leder konsekvent till sämre vetande, ändå ökar vi kraven och ger forskare mindre tid och utrymme för reflektion.

Humanioras nytta finns som jag ser det där, i sin strävan efter och bevarandet av bildning. Bildning kräver läskunnighet, och en väl utvecklad förmåga till kritisk reflektion. Det tar tid att bli bildad. Vis het kan inte beställas fram, det kräver tankemöda och det finns inga garantier för framgång. Bildning är på många sätt som livet, komplext och motsägelsefullt. Bildning är liksom allt annat vetande varken gott eller ont, i sig. Men den som är klok och bildad vet åtminstone det. Framförallt förstår den som är bildad hur lite även den mest lärde människan vet, egentligen. Bildning kan vidare bara uppnås genom förutsättningslöst sökande efter kunskap.

Bildad blir man genom att läsa, genom att ta del av andras tankar. Och därför kan läsande vara gott, men att oreflekterat och okritiskt hylla all litteratur och allt läsande, det är oklokt. Fast faktum kvarstår, för att lära sig måste man kunna konsumera text. Det finns inga genvägar till kunskap och bildning. Litteratur är det medium som används för att kommunicera kunskap, insikter och klokskap. Det räcker därför inte att läsa, för att läsningen skall leda till något bra och nyttigt krävs att man läser kritiskt, reflexivt. Och med det sagt återvänder jag till Magnus Perssons debattartikel.

Det starkaste indiciet på att skolans svenskämne är fångat i myten om den goda litteraturen är kanske ändå av ett indirekt slag. Det är nämligen slående att det inte i någon av de senaste femtio årens kursplaner i svenska, från Lgr62 och framåt, sägs att litteraturen ska läsas kritiskt. Allt annat ska enligt kursplanerna läsas kritiskt: massmedierna, reklamen, propagandan. Men inte litteraturen. Min tes är att det just beror på att man tänker sig att litteraturen i sig är god och att man genom att läsa den blir en god människa.

Här finns problemets kärna som jag ser det, samhällets oförmåga till insikt om vikten av att befolkningen har en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, inte bara till litteraturen, utan kanske framförallt till nyttan med det kritiska tänkandet. Inte ens det är gott, per se. Allt handlar om vad vi människor gör. Samhället utgår från handling, och handling leder till konsekvenser, som kan vara önskvärda eller problematiska.

Man kan fråga sig om det inte är samma idé som ligger bakom höstens hätska debatt om ”Tintin i Kongo” och Stina Wirséns film- och sagofigur Lilla Hjärtat. Förekomsten av rasistiska stereotyper strider mot idén om litteraturens inneboende godhet och enda sättet att hantera problemet tycks vara att stämpla dessa texter som avvikelser och ta dem ur cirkulation.

Revideringar av det som hänt, tänkts och gjort är fel väg att gå. Vi kan varken vaccinera oss eller skydda oss från ondska, vi kan bara möta den med väl utvecklade metoder och verktyg. Sådana finns inom humaniora, och däri ligger det ämnes nytta. Förmåga att läsa, och kompetens att reflektera över och resonera kring det man läser, det är vad som saknas. Brist på insikt om dessa aspekter av läsning, det är som jag ser på saken problemet som måste lösas. Ett folk som slutat läsa och ett samhälle där ingen har tid att utbyta tankar med varandra, det är ett kallt och tomt samhälle, och det riskerar att brytas sönder inifrån. Fler måste ta större ansvar för varandra, och det är något som kan främjas genom läsande av litteratur.

Synen på hur människor tillägnar sig litteratur och kultur är minst sagt förenklad i myten. Läsarna är passiva mottagare som måste skyddas från omoraliskt innehåll. Och endast genom att exponera subjekten för den goda litteraturen kan den dåliga fördrivas.

Två starka tankefigurer i myten kan här identifieras: idén att den goda litteraturen har (automatiskt) goda verkningar (och att den onda har onda effekter), samt att det är litteraturens uppgift att utsätta läsaren för etisk och ideologisk disciplinering.

Litteraturen, liksom vetenskapen och samhället, blir vad vi gör dem till. Varken mer eller mindre. Dålig litteratur kan ge upphov till goda konsekvenser, och vise versa. Men för att se och förstå det krävs tid, och förmåga till reflektion. Det största hotet mot långsiktig hållbarhet är tron på att det finns genvägar till ett bra samhälle. Den enda vägen som finns går via hårt arbete, och det krävs tålamod. Livet är sådant, hur mycket vårt tänkande än försöker få oss att tro något annat.

Allt som står här ovan är läsefrukter, och det tycker jag talar för litteraturens värde och nytta. Men ingen bok eller text är god i sig, det är lika viktigt!