Det är summan av allt som sägs och görs i ett sammanhang som avgör hur detta sammanhang kan/ska kategoriseras. Här finns en tydlig paradox inbyggd, en svår tankenöt att knäcka för att kunna hitta lösningar på problemen och utmaningarna vi står inför, tillsammans. Det stora flertalet samhällsmedborgare är oftast goda och vill för det mesta väl, och det utförs också en massa goda handlingar, av väldigt många människor, hela tiden och överallt. Egoismen syns sällan explicit, och de flesta känner inte igen sig om man beskriver dagens samhälle som präglat av egoism och egennytta. Vem? Jag? Aldrig! De flesta kan räkna upp långa listor på goda gärningar, få är genuint onda, majoriteten vill i grund och botten väl. Ingen tvekan om detta. Samtidigt kvarstår faktum, summan av samtliga handlingar som utförs inom en kontext är vad alla har att hantera och leva med samt är ansvariga för. Och jag har svårt att se att vi lever i ett samhälle präglat av godhet. Följande inslag i samhället är svårt att förneka: näthat, främlingsfientlighet, mobbing, utslagning, arbetslöshet och tiggare på gatorna. Det är reella problem, som finns på insidan av vårt samhälle. Vore vi som grupp betraktat genuint goda funnes inga problem. Så hur ska man då förklara situationen? Hur man än tänker och ser på saken kan ingen av oss slingra sig undan, vi som grupp är gemensamt ansvariga. Tänker fler så, oftare, då ökar chansen att samhället förändras i den riktning alla säger sig vilja. Om fler tar ett kollektivt ansvar behöver dessutom alla göra mindre och kan ändå uppnå mer.
Situationen har ett namn: Fångarnas dilemma, ett klassiskt filosofiskt problem. Vi lever mitt i det, och tvingas gemensamt hantera konsekvenserna av det. Så ser samhällets paradox ut, och det är också ursprunget till kulturens komplexitet. Samhället ser inte ut som vi vill, utan som vi gör. Om samhället inte är gott beror det på våra kollektiva handlingar, inget annat. Och ingen annan än jag har makten att förändra. Samhället uppstår som en konsekvens av att jag och alla andra handlar som vi gör i vardagen. Varaktig förändring kan bara komma till stånd i och genom handling, och det är vidare enda sättet att vidmakthålla det tillstånd man tror på och vill se förverkligat. Kultur blir till i och genom handling, kollektivt. Det finns ingen väg ut ur eller sätt för en enskild individ att friskriva sig. Ansvaret för kulturens konsekvenser är kollektivt. Den insikten behöver spridas i samhället. Avsaknad av sådan kunskap om sakernas tillstånd behövs för att skapa förutsättningar till en positiv förändring. Låt mig illustrera hur jag tänker med ett tankeexempel, från skolans värld.
Det handlar om det mikroklimat som skapas i skolsalen, om den kultur som byggs upp på en utbildning eller en skola. Präglas denna som helhet, utifrån konsekvenserna på gruppnivå, av talande, eller lyssnande? Min spaning är att vi rör oss oroväckande snabbt i riktning från övervägande lyssnande till dominans av talande.
Vad får denna förändring för konsekvenser? Vad händer när flertalet vill bli lyssnade på, men fåtalet kan och vill lyssna? Om utrymmet inte vore begränsat hade vi inga problem, då skulle allas röster kunna höras, men utrymmet är i högsta grad begränsat, och det krymper stadigt i takt med effektiviseringar och besparingar, när mer ska hinnas med på kortare tid. Där och då finns varken tid eller plats för alla att tala, och när allt fler allt oftare vill göra sin röst hörd kommer allt färre att erbjudas möjligheten. En annan konsekvens är att det som sägs inom ett talarklimat måste slipas av allt mer i kanterna, innehållet måste också förenklas och rösten måste höjas. Annars går inte budskapet fram. Talarsammanhang präglas därför av allt mer polariserade debatter, och det finns allt mindre tid och färre utrymmen för nyansering. Tillvarons komplexitet döljs på detta sätt, och det framstår som om samhället är överblickbart och möjligt att kontrollera. I det korta perspektivet är det också så, men på sikt leder detta tänkande till stora risker. För när eftertanke betraktas som en förlegad lyx, och när man har väl utvecklade system för målsäkring och ingen är intresserad av att lyssna, reflektera och gå på djupet, då förstärks känslan av att vi har kontroll. Krisen som västvärlden just nu går igenom och som inte kan ha undgått någon talar sitt tydliga språk: På kollektiv nivå har vi ingen koll, inte på något annat än möjligen oss själva och den grupp vi tillhör. Samhället går under, och vi står kvar på däck med flaggan i topp. Eller riskerar i alla fall att göra det.
Ett annat scenario är möjligt, om fler bara är beredda att agera lite annorlunda. En lyssnarkultur är fullt möjlig, den kan växa fram ur spillrorna av det som nu i allt snabbare takt vittrar sönder. En kultur där alla lägger sig vinn om att lyssna, och där det anses viktigare att kunna lyssna bra, än att tala väl. Där finns det tid för reflektion, för det är enda sättet att lyssna. Där finns det tid och utrymme för tystnad, vilket är en förutsättning för kritiskt tänkande. Där samtalar man mer och debatterar mindre, man utbyter tankar. Där begrundar man det som sägs, och den som har något att säga får en chans att förmedla innehållet. Lyssnarkulturer präglas av ömsesidig omsorg om det som ägs gemensamt, som kulturen. Och alla vet att om åhörarna lyssnar välvilligt och har tålamod med den som talar, då blir hen bättre och det går lättare att förstå vad som sägs. Det är en förutsättning för att kunna framföra komplexa kunskaper och analytiska insikter. Dolda samband som kräver tid och uppmärksamhet för att upptäckas och förstås kan bara upptäckas i ett klimat där det finns tid och utrymme för att vända och vrida på kunskaperna.
Talarsammanhang får vi om vi om vi inte gör något åt saken tillsammans. Lyssnarkulturer kräver kollektiv omsorg. Det ena är långsiktigt hållbart, det andra är det inte. Vilket samhälle vill du leva i, och tror du är det bästa för de flesta? Jag vet vad jag tror på: Lyssnande, lärande, långsiktigt hållbara, handlingar. Gemenskap och marginaler, tid för eftertanke och ömsesidig omsorg om allt som alla ändå delar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar