Några ord om juridik, och tankar om hur allt hänger ihop

Igår höll jag för sista gången den absolut roligaste föreläsningen. Vemodigt! Programmet där jag gjort mina flesta timmar har som bekant lagts ner, eller intaget har stoppats. Den sista kullen är det som lotsas genom systemet, och igår var det dags för dem att introduceras i juridiken. För många år sedan plockade vi bort den obligatoriska kursen i juridik, Jöken, men behovet av något slags introduktion till lagar och regler fanns ändå kvar. Och lotten föll på mig, eller jag erbjöd mig att hålla i den då ingen annan ville. Såg det som en spännande och lärorik utmaning, en chans att lära mig något. För juridik var ett område jag saknade kunskap om. Kastade mig ut, och kände direkt att juridik var intressant, lärorikt, viktigt och oerhört spännande. På riktigt, liksom. Utgångspunkten för föreläsningen är Diskrimineringslagen, som är en del av Arbetslagen.

Arbetet med den föreläsningen har varit oerhört givande, och jag har lärt mig väldigt mycket mer om sådant jag bara hade vaga begrepp om tidigare. Jag har under resans gång fått en inblick i den svenska demokratin, har fått stifta bekantskap med själva ryggraden i samhället. Sverige är en rättsstat, ett land byggt på lag. Och alla är lika inför lagen, om det råder ingen tvekan. Det betyder inte att alla behandlas lika, men inför lagen spelar det ingen roll om man är fattig eller rik, vilken hudfärg man har eller vilken religion man bekänner sig till. En viktig princip, som får för mig är dåligt känd i Sverige idag. Min uppfattning är att kunskapen, generellt bland befolkningen, om hur vårt land är uppbyggt och fungerar, egentligen, inte är speciellt djup. Och eftersom jag vill stanna kvar i känslan från igår, och när jag nu inte kunde komma på något annat att skriva om, så skriver jag om det, om juridik, politik, polisen och demokratin.

Det stör mig lika mycket varje gång jag hör uttalanden som går ut på att, politik inte är intressant. Journalister älskar att gå ut på stan med en mikrofon för att fråga medborgarna, och speciellt i valtider handlar frågorna ofta om intresset för politik. Och påfallande ofta svarar oroväckande många att man inte förstår eller att man inte är intresserad. Oroväckande om det är så. Alarmerande. För politikernas viktigaste uppgift är att stifta lagar. Så när man lägger sin röst på någon tomte som har en bestämd uppfattning i en fråga som just då känd viktig, för just mig, och om många gör detta (läs SD), då spelar man ett högt spel. Politiker vill bli valda, och det är vi som väljer. Ekvationen är enkel, logiken tydlig. Vi får de politiker vi förtjänar. Och när intresset för politik är lågt, då riskerar vi att ovärdiga och inkompetenta personer väljs in i parlamentet, varifrån hela samhället emanerar. Det är själva grunden för allt annat vi spelar med, om och när, vi inte intresserar oss för politiken.

Kultur- och samhällsanalys är ett program som handlar om denna typ av frågor, ytterst. Nu läggs det ner, och trenden är tydlig över hela linjen. På universiteten finns fortfarande intresse, och tillräckligt söktryck för att ge utbildningar som handlar om samhällsbyggande i vid mening, men dessa utbildningar är hotade. Från många håll. Oroväckande att högt uppsatta politiker motarbetar humaniora och samhällsvetenskap, och att företrädare för näringslivet inte ser värdet. Det är förutsättningarna för det gemensamma, grunden för samhället som vi känner det som man utmanar genom att ifrågasätta det vi gör. Och när många inte är intresserade av politik blir det en ond spiral. Okunnigheten om hur saker och ting hänger ihop är således dålig även bland samhällets makthavare. Förblindade av ekonomin tar politiker oöverlagda och kortsiktiga beslut, ivrigt påhejade av företagare som ser staten som ett hinder för den hett eftertraktade profiten. En farlig utveckling.

Om företagen får styra och de har stor makt i dagens samhälle, direkt och indirekt. Och om detta är en process som samverkar med befolkningens ointresse för politik, och en växande jaglojalitet, då riskerar utvecklingen att gå i en obehaglig riktning. Då kan vi snabbt skapa ett samhälle som är helt inriktat på att skapa ekonomisk vinst, eller pengar för pengarnas skull. Vi är med stormsteg på väg i den riktningen, vilket gör mig rädd. Och därför blir frustrationen och sorgen över att vårt utbildningsprogram läggs ner ännu större. Läser idag, till exempel på Brännpunkt, om hur det kan gå. Eller, nej, hur det är! Det är moderaten Karl Sigfrid som skriver.

I slutet av augusti förra året beordrade en amerikansk domstol Samsung att betala 7 miljarder kronor i skadestånd för att ha inkräktat på rättigheter kopplade till Apples iPhone, däribland ensamrätten till kvadratiska skrivbordsikoner med rundade hörn. Med så lågt ställda krav för vad som kan patenteras faller inte bara ett löjes skimmer över patentsystemet, utan den allt snårigare rättighetsdjungeln får också praktiska konsekvenser i form av högre priser, sämre konkurrens och fler juridiska fällor för små innovationsföretag. Det blir allt mer uppenbart att patentsystemet måste reformeras om det ska bli ett stöd för innovation och inte ett vapen med vars hjälp storföretagen kan jaga bort nya innovatörer från marknaden.

År 2012 blev första året då både Apple och Google satsade mer pengar på patentköp och patenttvister än på forskning och utveckling. Under de senaste två åren har elektronikbranschen, enligt en studie från Stanford University, lagt 140 miljarder kronor bara på patenttvister som gäller smarta mobiltelefoner. Det är mer än tre gånger så mycket som den årliga svenska försvarsbudgeten.

Företag är enbart lojala med sig själva, eller det finns inget i systemet som hindrar företag att agera strikt egoistiskt. Och när pengar och ekonomi är överordnat allt annat, då blir det som det blir. Men det är bara bra för företagen, för samhället och alla andra är det förödande. Samhällsnyttan är en absolut förutsättning för allt annat, för socialt välstånd och för hållbarhet i ordets vidaste mening. Det inser Sigfrid, och det känns hoppfullt.

Det går naturligtvis att hitta särintressen som är beredda att försvara den rådande ordningen, men ur ett allmännyttigt perspektiv framstår det som ganska klart att kraven för att tilldelas patent måste skärpas. Det är inte rimligt att vanliga konsumenter ska behöva finansiera en juridisk kapprustning som är på väg att helt urarta.

Men det räcker inte att politikerna inser detta, och det räcker heller inte att det finns företagare som Carl Bennett, och Petter Stordalen, som vill betala skall och som förstår hur viktigt det är för samhället att alla bidrar till dess underhåll. För att samhället ska bli hållbart och för att alla ska få chansen att bygga sig ett gott liv, utifrån sina förutsättningar krävs ett större intresse för politik, från folket, allmänheten. Allt hänger ihop, ingen och inget är en ö.

Det blev en utvikning, men det handlar lika fullt om juridik, om förutsättningarna för demokratin. Sverige är en rättsstat, men om det är företagen som skapar lagar, om juridiken utformas efter företagens kortsiktigt ekonomiska behov, då faller allt annat ihop som ett korthus. Demokratins och rättssamhällets grund är bräckligt, det är aldrig starkare än befolkningens samlade intresse för politik. Det är mitt budskap till studenterna, det är mitt sätt att motivera föreläsningen och för att skapa intresse för juridiken. Tyvärr var det som sagt sista gången jag talade om detta igår. I alla fall på vårt utbildningsprogram, men jag får väl fortsätta här. Tystna behöver jag ju inte bara för att vår rektor tvingats ta beslutet att lägga ner Kultur och samhällsanalysprogrammet på Högskolan Väst. Beslutet är ju ytterst poltitiskt, och beslut kan omprövas. Om och när frågan kommer upp, och det kan den göra om och när intresset för den ökar. Det kan gå fort. Kulturella förändringar är nyckfulla, och ingen kan veta vad som händer. Bland annat är det därför jag bloggar, för att lyfta frågor, och för att bli av med frustration över att samhällets fulla potential inte utnyttjas optimalt. Allt hänger ihop.

På kvällen tittade jag sedan på Veckans brott på TV, och det fick mig att tänka vidare på juridiken. På hur samhället är uppbyggt, och på hur ansvaret är fördelat. Det fick mig att tänka på komplexiteten i systemet, och att det inte kan vara eller se ut på något annat sätt. Vi har en lagstiftande församling, och vi har en lag kontrollerande myndighet, vi har domstolar och vi har journalister och forskare. Alla ingår i det samhällsbygge som utgör grunden för medborgarnas liv, hälsa och vardag. Tillsammans bygger vi samhället. Och om någon part missköter sitt uppdrag blir övriga lidande.

Poliser skall utreda brott, forskare ska forska, lärare ska undervisa, politiker skall stifta lagar, sjukvården ska vårda, journalister skall granska makten, ansvariga för infrastrukturen skall se till att underhåll och drift fungerar. Och allt detta är lika viktigt för alla som lever i samhället. Alltså är det viktigt att alla bidrar till försörjningen, kollektivt och gemensamt. Fast hur ser det ut, vad gör man, över hela linjen. Alla ägnar den största mödan, intresset och tiden åt att se till att budgeten är i balans. Dagens samhälle är helt inriktat på att optimera chanserna att skapa vinst. Alla förväntas producera pengar för pengarna skull. Som sagt, alarmerande! Och det är vi som blir lidande, vi som lever och verkar här och nu. Det är illa nog, men även våra barn och barnbarn blir lidande. Jorden och livet är hotat, om man hårdrar det.

Det finns dock hopp, och allt kan ändra sig snabbt. Om fler förstår vikten av och intresserar sig mer för juridik och politik. Om vi som utbildar och forskar finge ägna oss åt det mer än att se om vår ekonomi, då skulle vi kunna sprida kunskaper om hur allt hänger ihop. Hur svårt kan det vara? Ge oss en summa pengar, och låt oss hushålla med dessa och använde dem på bästa sätt. Låt journalister granska verksamheten, och ställ oss till svars för det vi gör. Minska kontrollen, helt enkelt. Lita på oss.

Tankarna far iväg. Blir rörig och tappar fokus, märker jag. Men allt hänger ihop, det är vad jag inser och det är vad jag vill förmedla. Börjar man fundera kring juridik, sätter man sig i hur Sveriges lagar fungerar, då är det lätt att bli frustrerad. Och det är vad jag känner mig just nu. Ledsen och frustrerad över att inte få fortsätta föreläsa om samhällets grund och utgångspunkten för allt annat. Oroad över vart samhället är på väg.

Tror jag slutar där. Återkommer imorgon, med nya och förhoppningsvis lite mer fokuserade tankar. Om samhället, kulturen, allt som är viktigt. Finns så mycket att reflektera över, så många flyktlinjer att plocka upp.