Organisering inifrån, det är vad allt handlar om

Det samhälle och den kultur vi lever i, alltså. Vilken otäck miljö det håller på att bli. Insikten kommer över mig i skov, och likt en patient som uppvisar inledande tecken på altzheimer ser och förstår jag glimtvis och ibland hur jag själv påverkas och är delaktig i processen. Känslan är hemsk, för insikten är skrämmande, och vägen ut ur det obehagliga känns hopplöst lång och mödosam och för att ta sig ut krävs inte bara att jag agerar, fler måste inse samma sak och agera också. Min utbildning och mitt arbete handlar om samhället, och även med 20 års erfarenhet och daglig uppmärksamhet på problemen är det svårt att se och förstå. Skrämmande, indeed! Vad håller vi på med egentligen? Vi som lever här och nu, tillsammans, i Göteborg, VG-regionen, Sverige, Europa, Världen? Vet vi själva? Några vet, de flesta gör det inte. Sätter därför ner foten. Stannar upp. Reflekterar på vägen hem, mot skrivbordet och en ovanlig och värdefull dag av skrivande, över det kollektivt levda liv som utgör det kulturella sammanhang som utgör min och vår vardag. Över Sverige idag.

Vem bestämde att det bästa sättet att bygga ett hållbart samhälle var att ställa ökande krav på individer och organisationer, att kontrollera varandra, skilja ut och dela upp, rangordna samt effektivisera urskiljningslöst och ständigt? Varifrån kommer rörelsen, förändringskraften, ytterst? Vem eller vad driver utvecklingen i den riktningen? Det gör vi, tillsammans. Rörelsen kommer inifrån det system vi själva byggt och upprätthåller tillsammans. Från kulturen, som är den samlade effekten av allas handlingar, vardag och levda liv. För det finns visserligen gränser, ingen utsida. Det finns ledare, men ingen dold lobbygrupp. Ingen Gud, inga utomjordingar som påverkar. Det vi gör och det samhälle, den kultur vi lever i och med, den skapar vi själva. Det vi gör, det gör vi med varandra! Ömsesidigt. Vi skulle kunna göra och handla på andra sätt, för det krävs "bara" att vi förstår hur och enas om vad. Inget är givet på förhand, allt blir till, i handling. Samhället är alla vi tillsammans. Därför blir det så skrämmande, för vad gör vi egentligen? Öppna ögonen, och se.

Andres Looko gör det i sin krönika i SvD. Han ser hur vadslagningsfirmorna växer upp som svampar i de områden av London där de mindre bemedlade bor, de vars enda hopp om lycka är att vinna pengar. Han ser, och vi ser. Men vad är det vi ser egentligen? Är det olyckliga människor, men människor som har sig själva att skylla? Eller ser vi konsekvenserna av det samhälle och den kultur vi själva skapar, oavsett om vi varit lyckosamma eller ej? En samvetsfråga.

Just i dag röstar det brittiska parlamentet om nya radikala välfärdsreformer. Den konservativa koalitionsregeringen har på sistone försökt utmåla Labour-oppositionen som ”skolkande tjockisar”, resultatet blir allt mer lik en slags avancerad mobbning av de som är beroende av bidrag för att överleva.

Uppdelningen av de som ”strävar” och de som ”skolkar” accentueras bara allt starkare.

Den numera så briljante politiske kommentatorn och tidigare högst läsvärda musikskribenten John Harris jämför utvecklingen med en återgång till viktorianska stereotyper där alla former av fattigdom anses självförvållade och noterar, i ett citat från John Berger, hur ”den moderna fattigdomen inte längre bemöts med empati, i stället betraktas de bara som skräp”.

Det sägs att majoriteten av populationen anser sig vara smartare än de flesta, och det ligger något i det. För det tror nog de flesta, att jag klarar mig alltid. Men om alla tänker så, om alla går runt och tror att de är smartare och mer lyckosamma än majoriteten av befolkningen, hur troligt är det då att min lycka beror på intelligens och kloka val? Inte speciellt troligt att det skulle ha annat än marginell effekt. Troligare är att ens placering i samhällshierarkin är ett resultat av slump och en effekt av faktorer som ligger utanför ens egen kontroll. Alla jobbar hårt, till exempel, så det kan inte vara en förklaring till min framgång. Om alla jobbar hårt visar det bara att det krävs hårt arbete för att bli framgångsrik. Människor blandar konsekvent ihop orsak och verkan. Det verkar vara en del av innebörden av att vara människa. Man ser först mönster, och väljer sedan den förklaringen som mest gynnar en själv.

Mönstret återfinns både på individnivå och på samhällsnivå. Det visar Andreas Cervenka i sin krönika. Den handlar om världsekonomins pyramidspelslogik, och det ohållbara i att tänka och agera så. Krönikan bygger på en undersökning från Boston Consulting Group, som också presenterar ett förslag på åtgärder. Kanske inte kan hålla med om alla de 10 punkter som presenteras, men lösningarna och åtgärderna utgår åtminstone från tanken om att ekonomier och samhällen byggs inifrån, av dem som lever och verkar där. 

Inkludering eller exkludering, integration eller segregation? Valet är vårt, och ingen kan friskriva sig. Det är allas tankar och handlingar, sammantaget som ger upphov till konsekvenserna vi ser i samhället, som är samhället. Även den som anser sig vara god och som verkar för och vill se en bättre värld, en annan värld, är med om att bygga den värld vi har. Det finns inga onda eller goda människor. Bara handlingar, och konsekvenser. Och konsekvenserna är det samlade resultatet av allas handlingar. Alla är delaktiga i processen, utan undantag. Samhällen och kultur byggs inifrån, underifrån, av oss, tillsammans. Insikt om detta sakernas tillstånd är nyckeln till ett nytt och annorlunda samhälle.

Problemet med dagens samhälle är uppdelandet; i god och ond; närande och tärande; inne och ute.We are in this together! Dags att inse det. Och det kan man göra på olika sätt. Man kan till exempel läsa dagens Under Strecket, som handlar om ämnet Företagsekonomi, som idag är det största ämnet i landets högre utbildning, vilket också både säger något om samhället, och påverkar det, inifrån. Där, i den utmärkta artikeln, skriven av Nils Brunsson som är professor i Företagsekonomi, kan man till exempel läsa om hur stor del av ekonomin som utgörs av organisationer.

Som redan ekonomen Alfred Marshall konstaterade i slutet av 1800-talet är organisationen den sociala form som tillsammans med marknaden konstituerar det ekonomiska livet. Man talar ofta om att vi lever i en marknadsekonomi, men ekonomipristagaren Herbert Simon har hävdat att den moderna ekonomin är lättare att förstå om man inser att det är en organisationsekonomi snarare än en marknadsekonomi. Det ekonomiska livet utspelas i högre grad inom ramen för organisationer än på marknader.

Organisation och marknad hänger dock tätt samman. I moderna samhällen är organisationer i själva verket en förutsättning för marknader – numera finns det i de flesta fall en organisation på åtminstone ena sidan av en marknadstransaktion. Outsourcing och privatisering motiveras ofta med att man vill ha mer marknad – samtidigt får man också fler organisationer.

Att förstå organisationer är inte bara viktigt med tanke på hur många de är, utan också med tanke på hur rika och mäktiga många av dem är. Många stora organisationer, som storföretag, har en förmåga att koncentrera resurser som mycket få individer ens kan drömma om. Och denna ojämlikhet tycks vara ganska allmänt accepterad även om den leder till att vi som individer blir kraftigt beroende av organisationer.

Alla ser sig som autonoma subjekt, men utan organisationer står sig individen slätt. Alla, utan undantag är organiserade, på ett eller annat sätt.

Internationella standardiseringsorganisationer som ISO (International Organization for Standardization) beslutar om regler för hur olika produkter ska utformas och för hur produktionsprocesser ska läggas upp för att främja kvalitet eller miljö. Stiftelsen International Accounting Standards Board sätter standarder för hur företag världen över ska utforma sin redovisning. Andra organisationer, som Standard and Poor’s och Human Rights Watch, övervakar organisationers kreditvärdighet eller deras politik med avseende på mänskliga rättigheter. Åter andra beslutar om sanktioner, både negativa och positiva; det gäller till exempel de som beslutar om olika slags certifieringar och ackrediteringar av organisationer, föreningar som uppmanar till köpbojkott av vissa företag, eller prisutdelare som är vanliga inte bara inom film- och bokbranschen. 

Det moderna livet utmärks alltså inte bara av mängden organisationer – det är organiserat på fler sätt än så. Och de som organiserar andra organisationer är för det mesta också organisationer. Organisationernas och organiserandets betydelse för samhällsutvecklingen verkar alltså bara öka. Det är både på gott och ont: det finns anledning att fråga sig hur mycket organisation vi egentligen är betjänta av och vilka intressen olika slags organiserande tjänar.

Organisationer är organiserade av, och organiserar, människor. Inifrån. Ingen är autonom. Tanken på att det skulle finnas någon utsida dit problem kan förpassas, eller resurser hämtas, det är absurd och helt felaktig. Den ser förnuftig ut, och intuitivt känns det rätt, men den är djupt problematisk. Förstår vi det, då öppnar sig en rad möjligheter och därigenom ökar chanserna till att vi kan hitta vägar ut ur den låsning vi gemensamt försatt oss i.

Sensmoral: Ingen människa är en ö!