Doping, fusk, politik och valutakrig: Samma andas barn

Lance Armstrong, hjälten som mot alla odds kom tillbaka efter den allvarliga sjukdomen och krossade allt motstånd. Cyklisten som förförde en hel (nja) värld med sin uthållighet och explosivitet på cykeln, som vann Tour de France sju gånger i rad, han gjorde detta med otillåtna medel i kroppen. Han fuskade. Han blåste oss alla. Eller gjorde han det? Börjar denna svinkalla lördag med lite reflektioner kring den frågan, och andra i samma härad. 

Läser i dagens tidning om Armstrongs erkännande i soffan hos Oprah Winfrey här i veckan. Ser samband och tydliga mönster, och håller därför inte med artikelförfattaren, inte rörande detta i alla fall.

Vilken blåsning vi har gått på.

Resten håller jag med om. Fast lika kategoriskt fördömande av fuskaren kan jag inte vara. Återkommer till det.

Alla vi som begapat, beundrat och begeistrat hyllat världens – i våra ögon – störste idrottsman alla kategorier, år efter år och tour efter tour. Den levande legenden visade sig vara en präktig skitstövel. Och efter att så utstuderat och samtidigt framgångsrikt under så pass lång tid ha dopat sig måste Lance Armstrong också kamma hem titeln som idrottshistoriens störste fuskare alla kategorier – med råge.

Visst var alla vi cykelnördar beredda på Armstrongs tillkännagivande. Men intervjun, mitt i natten svensk tid, kändes ungefär som om hustrun torrt, kärnfullt och hyggligt känslokallt skulle låta meddela att hon hade vänstrat med min bästa kompis i sju–åtta år.

Så bedragna vi har blivit.

Mannen som trampade skjortan av konkurrenterna i Tour de France, och vann världens tuffaste tävling sju gånger i rad, 1999–2005, anses dessutom, att döma av vittnesmålen, vara en av hjärnorna bakom det mest väl-organiserade och sofistikerade dopningsprogram som idrottsvärlden upplevt. Cykelstallet, US Postal Service/Discovery, som under de här åren omsatte hundratals miljoner kronor, byggde sin verksamhet kring ett utstuderat dopningsprogram.

Vad är det för kulturellt klimat vi skapat för oss själva, det är vad jag tänker när jag läser. Och jag tänker vidare, på forskningsfusk och på valutakrig. Tänker också på dagens allt mer utstuderade politiska spel, där orden som används i debatter och idéprogram tagits fram av PR-byråer. Tänker på förskjutningen, från innehåll till yta, och på vad detta gör med samhällets hållbarhet. Associerar till en berättelse jag hörde för länge sedan, om krigarkulturen och manligheten i Sparta. Den handlar om en pojke som stal en rävunge, som riskerade att bli påkommen och stoppade räven innanför tröjan. Han förhördes under tiden som räven började gnaga på hans mage. Pojken visade inte med en min vad han kände, och han dog som en hjälte även om stöld var ett allvarligt brott. Han höll masken. Han avslöjades inte. Då var allt gott och väl. Är det så vi tänker och lever idag också? Mycket talar för det.

Det går att komma åt dopingen, men i vems intresse ligger det? Och varför ska man göra något åt saken, annat än på marginalen? Ingen verkar riktigt veta, för annars hade man gjort något radikalt. Förklaringen ligger i pengarna som idrotten omsätter, och i människans jakt på spektakulära upplevelser. Det var vad Lance Armstrong gav oss, en sann hjältesaga. Och det kan ingen ta ifrån honom. Han slet på cykeln, svettades i sadeln och lade hur många timmar som helst på träning. Han kämpade i bergen, och han gav oss vad vi ville ha. Hans belöning var ekonomisk, liksom Cykelstallets, TV-bolagens och många andra som tjänade pengar på hans historia och sanslösa framgångar.

Är det genetiskt möjligt att en individ skiljer sig så pass mycket från övriga att hen kan nå den typen av framgång, under så lång tid? Jag vet inte, men tvivlar på att det är möjligt. Människan vill vara unik, men är det sällan. Majoriteten tror sig vara bättre och smartare än det stora flertalet, men så är det inte. Gång på gång får vi det bevisat för oss, att vi är som folk är mest. Om, säger om, vi plockar bort olika typer av doping och hjälpmedel.

Pengar, pengar, pengar, allt handlar om pengar. Och det gör att innehållet hamnar ur fokus. Det är framgången som räknas, uppgångarna på börsen, vinsterna och de akademiska graderna och betygen. Och så länge det stora flertalet får det man önskar är allt gott och väl, då finns det inga riktiga incitament till noggrann uppföljning och kontroll. Det är när någon avslöjas, eller när någon erkänner som moralen kickar in och det mobiliseras. Det är när det finns en syndabock som ilskan kan kanaliseras. Tycker det är orättvist att Lance Armstrong tvingas bära hundhuvudet för ett problem som är vida utspritt i samhället. Han blir till ett slags Svarte Petter, som ingen vill sitta med på slutet.

Ekonomin ser ut sådan, och samhället och kulturen är samma andas barn. Den går inte ihop sig fullt ut. Vad vi har att göra med och lever mitt i är ett kollektivt parti Svarte Petter. Det är inte hållbart, men det fungerar så länge som ingen synar systemet i sömmarna, på riktigt. Hållbarhet är omöjligt utan en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, som är utspridd i samhället. Samhället kan aldrig bli hållbart om inte fler, oftare granskar spelet som spelas, kritiskt. Janne Josefssons Uppdrag Granskning må vara tveksamt på många sätt, men han vågade i alla fall granska något som ingen annan vågar. Det goda, det fina och det som alla tycker är bra. Allt måste granskas, om det är ett långsiktigt hållbart samhälle man vill ha. Alla stenar måste vändas på, inte bara maktens och de ondas verksamheter. Det är basen som ett hållbart samhälle vilar på. Och utan en stabil bas finns ingen hållbarhet, hur vackra fasader man än kan visa upp.

Tänker på det, och så tänker jag på vad som behövs för att ta oss från dagens situation, till önskat läge. Tänker på hoten som finns. Hittar en artikel i tidningen som gör mig glad, som fyller mig med hopp. En recension av en bok, som också handlar om ekonomi, men också om betydelsen av kritiskt tänkande. Den artikeln får fungera som övergång, och avslutning på dagens bloggpost.

I Jan Kjærstads senaste roman, ”Normans område” (Atlantis förlag), återberättar huvudpersonen John Richard Norman hur han som ung gjort sig en stor förmögenhet på att spekulera i aktier. Framgången på Oslobörsen kom dock inte till honom genom ekonomiska studier eller ett medfött väderkorn för affärer, utan tack vare en examen i litteraturvetenskap och de skönlitterära verk som Norman hunnit avverka sedan barndomen.

”De många åren med näsan över uppdiktade historier gav mig ett fenomenalt försprång, en bättre ekonomisk utbildning än Handelshøyskolan i Bergen eller London Business School”, konstaterar romanens berättare i en tillbakablick.

–Man bygger upp sin föreställningsförmåga när man läser, och den får man också användning för om man ska bli ekonom eller jurist. Och när jag tänker på politik så är det en grundförutsättning – ska man bli politiker så måste man ha fantasikraft, säger Jan Kjærstad.

Fantasi, förmågan att tänka nytt och stort. Den kräver inspiration och bränsle för att frodas. Och det är vad god litteratur handlar om. Dikter tvingar läsaren att tänka själv, vilket hänförelsen för framgångar inom idrotten inte gör. Litteratur främjar fantasin, och det är vad som krävs för att kunna ifrågasätta och tänka kritiskt.

Jag har just talat om den svenska litteraturutredning som presenterades under hösten, och som visade att unga svenskar läser allt färre böcker. Jag presenterar ett tankeexperiment: en värld där ingen skönlitteratur läses. Vad skulle ske med ett sådant samhälle?

–Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara, jag tänker mig kanske framför allt en värld som har mindre förståelse för det komplexa. Att förenklingen får för stor plats, säger Jan Kjærstad.

Förståelse för det som är komplext, det är det kritiska tänkandets moder. Utan det ligger fältet öppet för mer yta i samhället, mer fusk i utbildning och forskning, tomma ord i politiken och ökad brist på det som krävs för att samhället ska bli hållbart.

Vilket samhälle vill vi ha? Är det ett samhälle där enskilda fuskare som åker fast tvingas klä skott för problem som ligger inbyggda i idrotten som system? Är det ett samhälle där politik handlar om debatter i plenisalen och om opinionssiffror? Är det ett samhälle där ekonomin bygger på kalkyler som inte går ihop och där alla för krig mot alla? Vad vill vi ha, är det hållbarhet och visioner om en bättre värld, eller är det mer pengar i plånboken och skinande fasader?

Det vi som bestämmer, alla vi, tillsammans. Och det är vi gemensamt som får leva med resultatet, oavsett vad vi väljer.