Dagens Nietzsche, om behovet av kunskap om kultur

Underlåtenhet att arbeta med förståelse av kultur kommer att ge upphov till konsekvenser, förr eller senare. Föraktet mot kulturvetenskaplig kunskap kommer att straffa sig. Nietzsche såg problemet, och påtalade bristen, på kunskap och insikt, redan för över hundra år sedan. Det visar dels hur viktig frågan är, dels hur svår den är. Faktum kvarstår dock, utan kunskap om kultur spelar människan ett högt spel. Det kan gå, och går bevisligen ganska länge, att leva i förnekelse. Men förr eller senare visar sig problemen. Kanske, jag vet inte men omöjligt är det inte, är det vad vi ser i världen idag? Konsekvenser av brist på kunskap om kultur? Kanske. Har vi råd att ignorera, bortse från, förvägra oss själva, kunskap om kultur? Nej, vill jag skrika! Men jag vet bättre. Samlar ihop mig. Sträcker på ryggen. Ordnar tanken och slipar på argumenten.

Kunskap om kultur. Insikt om kollektivt, levt livs lagar och funktion, logik och konsekvenser, förutsättningar, hinder och möjligheter. Det är kunskaper som behövs, kanske inte för att klara vardagen idag, men för att bygga ett hållbart samhälle som kan erbjuda skydd, och där det går, för många olika människor, att leva ett drägligt liv. Arbetet med att utveckla kunskap om kultur har upptagit en stor del av mitt liv, och ändå vet jag inte mer idag om kulturens innersta väsen än jag gjorde för 20 år sedan. Av det enkla skälet att det inte finns något att veta om kulturens innersta väsen. För det finns inget sådant, bara tomhet. Kulturen samskapas med vardagen, blir till i handling. Kultur är inget, den blir till. Kultur är konsekvenser, den är inget i sig. Det är vad jag har lärt mig, och jag har utvecklat metoder för att hantera den typen av kunskap/insikt. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att lära sig förstå och hantera komplexitet.

Kulturvetare är lätta att förlöjliga, att skratta åt och köra över. Det måste man vara beredd på om man vill ägna sig åt sådan vetenskap. Och kulturvetare lever ständigt under hotet om neddragningar och uppsägning. Kulturvetenskap är inget prioriterat kunskapsområde. Kanske för att dem som har makten inte förstår. Kanske för att kulturvetare varit dåliga på att förklara. Eller också handlar det om att det är svårt att se vad som är konsekvenserna av att man underlåtit att förstå och satsa på kulturvetenskap. Det är som sagt svårt, men just därför viktigt. Lyssna på Nietzsche, och glöm inte att detta skrevs i slutet av 1800-talet.

Privat- och världsmoral. - Sedan man slutat tro att en Gud i stort styr världens öden och trots alla skenbara krokigheter på mänsklighetens väg dock för den härligt till sitt mål, måste människorna själva ställa upp ekumeniska, hela jorden omfattande mål.

Livet på jorden är upp till oss att hantera. En skrämmande tanke. Kanske allt för skrämmande. Kanske är det därför så många, så ofta och så ihärdigt försöker förneka och borttränga insikten. Det finns ingen utifrån kommande kraft som dömer och skipar rättvisa. Allt är upp till oss, vi som lever här och nu. Inget är evigt, allt är kulturellt skapat och upprätthållet. Av oss, här och nu. Alltid. Moralen och uppfattningar om rätt och fel, synen på kunskap och sanning. Resultatet av mänskliga handlingar, av kultur. Hur gör vi? Vad kan man göra?

En äldre moral, framförallt Kants, kräver av den enskilde handlingar som man skulle önska sig av alla människor: det var en vacker, naiv tanke; som om var och en utan vidare visste genom vilka handlingar som allmänt sett är önskvärda; en teori i stil med den om frihandel, det vill säga förutsättande att enligt inneboende lagar om alltings förbättring en allmän harmoni måste uppstå av sig själv.

Ingen har överblick, och alla sammanhang är unika. Det finns aldrig ett svar, inte en lösning. Det finns bara många, och även de svar man väljer är bara giltiga ett tag, så länge förhållandena är ungefär de samma. Fast allt flyter, allt förändras. I och genom interaktion skapas världen, samhällen och kultur. Harmoni kräver kraft och möda, fokus och gemensamma insatser. Ingenting som har med människors kollektivt levda liv att göra, MÅSTE bli si eller så, och INGET är som det är eller blir som det blir av någon annan orsak än mänskligt handlande. Det är upp till oss, inte som individer, men som kollektiv.

Kanske kommer det vid en framtida översyn av mänsklighetens behov inte alls att te sig önskvärt att alla handlar likadant, tvärtom borde kanske till främjande av ekumeniska mål hela etapper i mänsklighetens utveckling tilldelas speciella, i en del fall rentav onda uppgifter. -

Av det som går fel kan och bör man lära. Ibland är det nödvändigt att göra den typen av kollektiva erfarenheter. För att förstå vad som är möjligt och vilka konsekvenserna kan bli. Gränser måste utmanas för att bli begripliga, och visst kan bara förstås i ljuset av det som hände. Ingen kan veta på förhand. Framtiden finns först när den är här. Det enda som finns är nu, här och nu. Där finns kulturen, överallt och ingenstans. Därför kan ingen bli expert på kultur, den går bara att leva i, och med. Kultur förändras genom att vi gör saker tillsammans, men tillblivelsen och riktningen på det som blir är inget som någon råder över. Kultur kan inte styras, den kan bara bli till, i handling. Det måste man förstå, och man måste förhålla sig till den typen av insikt.

Även om det inte går att styra en sådan komplex process som kultur mot ett bestämt mål försöker man. Dem som har makten vill styra och ställa, och när det inte blir som man vill då skyller man på dem som inte gör som det var tänkt, som modellen för styrningen förutsäger. Men ingen lever i en modell, alla lever här och nu, i den kultur som skapas i vardagen. Har man sett det, och förstår man detta, då är det lätt att tappa sugen. För övertygelsen om att det är möjligt att styra kultur, den är utbredd. Starka krafter sätts i rörelse. Debatten om högskolan och hur den ska styras, och vilka mål den ska ha, handlar om det. Om styrning, och om makten över målen. Läser i dagens tidning slutordet i debatten som följde på Svenskt Näringslivs utspel här för leden.

I den offentliga debatten utmålas inte sällan höga bildningsambitioner och målet att utbildning ska leda till kvalificerade jobb som motstridiga ideal för högskolan. Problemet för den högre utbildningen idag är att den presterar dåligt i förhållande till båda dessa mål. Ett nytt system för fördelning av resurser bör därför rikta större fokus mot både höjd akademisk kvalitet och jobb. Det handlar inte, som några professorer vid Linnéuniversitetet hävdar (Brännpunkt 28/1), om att öka styrningen av universitet och högskolor – den bör tvärtom minska – utan att förändra styrningen. Nuvarande modell har nått vägs ände. Det är dags att se sanningen i vitögat.

Finns inget utrymme för tvekan där. Det är klara och tydliga besked som ges. Något alternativ till styrning uppifrån finns inte. Rädslan för kaos är påtaglig, hur grundlös den än är. För utbildning och forskning utförs av passionerade människor, som vill ägna all sin vakna tid åt det som är kärnan i verksamheten. Lärare och forskare drivs av andra mål än näringslivet. Kunskap, insikt och förståelse, det är drivkraften. Inom akademin är pengar ett medel, inte ett mål. Därför varken kan eller bör man försöka styra utbildning eller forskning, för det är kontraproduktivt och riskerar att rasera det som byggs upp med möda och till stora kostnader under generationer. Universitet och Högskolor är platser, kulturella miljöer där landets mest kompetenta och välutbildade människor finns och verkar. Att det skulle bli bättre om Svenskt Näringsliv fick styra (om det nu gick att styra) är en befängd tanke, som dessutom visar på vilken kunskap man har.

Dags att vända åter till Nietzsche, för att ställa ovanstående citat i relation till vad vetenskapen vetat i över hundra år. Frågan vi måste ställa oss är, skall vi lyssna på dem som har makten, eller dem som har kunskapen? Skall vi följa pengarna, eller ska vi handla i enlighet med beprövad vetenskap? Frågan är öppen, och oavsett vad vi gör kommer vi att få leva med konsekvenserna. Läs, och begrunda.

Om mänskligheten inte skall störta sig i fördärvet genom en sådan medveten helhetsstyrning måste det i vart fall dessförinnan ha skapats en vetenskaplig måttstock för ekumeniska mål i form av en alla hittillsvarande grader överstigande kunskap om kulturens betingelser. Det blir den oerhörda uppgiften för nästa århundrades stora andar.

Har vi råd att lyssna på Svenskt Näringsliv? Är det klokt att lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar? Hög tid att reflektera över det. Jag är som bekant ingen motståndare till pengar, och jag tror på företagande och entreprenörskap. Jag vill vara med att skapa förutsättningar för innovationer. Idag fortsätter jag samtalen som påbörjades igår, om samverkan mellan akademin och arbetslivet. Samverkan och integration, utan mål, det är vad kultur handlar om. Det är så levt liv levs, och så som samhällen skapas.