På väg. På resa. I rörelse. Lördag morgon. Tidigt. Sitter på ett välfyllt tåg. Helsingborg är resans första mål. Där byter vi färdmedel, tar båten över sundet. Sedan tåg igen. Köpenhamn är resans slutmål. En weekend i Danmarks huvudstad. Ett sätt att ta vara på livet. Göra något litet, spontant. Skjuta från höften, utan andra ambitioner än att få lite intryck. Upplever gör man ständigt, men tar man sig utanför vardagens upptrampade spår fastnar minnet av upplevelserna lättare, och stannar kvar längre. Kroppen och hjärnan fungerar så. Köpenhamn är fint. Januari är mörkt, vädret trist och på jobbet samlas kraven och uppgifterna på hög. Skönt att bara åka iväg, av många skäl.
På väg, i livet. Också. Förhoppningsvis har jag kommit drygt halvvägs, mot det där målet som inte lockar alls. Livet är rörelse, i tanke såväl som kroppsligen. Ständigt på väg, även dagar som tillbringas vid skrivbordet, några meter från sängen. I rörelse. Bryt upp, bryt upp. Oändligt är vårt äventyr. Karin Boye, igår, På spåret. Den största dagen är en dag av törst. Vägen är målet. Längtan och väntan dämmer upp känslor, sträcker ut gummibandet, och när önskningen äntligen uppfylls brister dammen och bandet går av. Så etsas ett ögonblick av livets ständiga fast. Världen tar sig innanför huden, förkroppsligas. Avtryck i minnet. Det är vad vi samlar på oss under livets gång.
Vart är jag på väg? Mot Köpenhamn. Ja, jo, absolut. Resan går dit. Weekendresan. Ska bli fint. Men vart är jag på väg, på en lite mer övergripande nivå, i livet? Halmstad ropas det i högtalarna. Utanför fönstret vaknar världen. Det är ljust ute nu. Målet närmar sig. Köpenhamn ligger inom räckhåll. I och med livet ser det lite annorlunda ut. Där finns rörelse, förändring. Vardagen är fylld av utmaningar. På det stora hela trivs jag. Finns mycket att se fram emot och längta efter. Ändå finns den där, en gnagande känsla som inte riktigt går att skaka av sig. En känsla av att något behöver hända. Känslan bottnar i en massa saker så klart. Oron och osäkerheten på jobbet. Och så är det som den annalkande femtioårsdagen - om två år visserligen, men den tränger sig ändå på - tvingar fram ett behov av reflektion. Mitt i livet. Mycket har blivit gjort, annat blev aldrig av. En hel del finns kvar. Men klockan tickar. Snart är det försent. Livet rinner som sand mellan fingrarna. Den känslan kommer över mig, allt oftare. Femtio känns avgörande. Känns stort. Kravfyllt. Tänker att ett nytt och stort mål är vad som behövs för att rikta uppmärksamheten mot något annat än det oundvikliga. Det där målet som jag inte vill nå. Samtidigt har många dörrar stängts. Lite så känns det, just nu. På gott och ont.
Dags att höja ribban. Hög tid att sluta oroa sig. Intalar mig att det är nu eller aldrig. Bara gör det. Men vad? Vill inte bara sätta upp ett mål för målets skull. Vill att det ska kännas och vara meningsfullt. Skriver på en bok. Har ett utkast på närmare tre hundra sidor. Kanske därför tankarna vandrar längs spåren där de rör sig, lite i cirklar. Har boken ens en framtid? Att svaret på den frågan inte är självklart oroar mig, ger upphov till tvivel. På allt. Fast jag skriver för att sätta ord på sådant jag uppfylls av, och jag skriver för att det är mitt sätt att tänka. Jag skriver för min skull, och för att jag tycker att jag har något viktigt att säga. Boken handlar om kultur. Om mitt jobb. Vad säger det om mig? Om mitt liv? På många sätt är livet synonymt med arbetet, för mig. Torftigt? Kan tyckas, och något ligger det i det, helt klart. Men det är som det är, och jag ångrar inget. Vad som än händer känner jag att jag sammantaget har gjort det bästa och mesta av det jag haft och möjligheterna som kommit i min väg. Gott så. Antar att om man kan tänka och känna så, då finns inte så himla mycket mer att hoppas på eller drömma om.
Repar mod. Tar nya tag. Riktar uppmärksamheten mot landskapet utanför fönstret. Båstad nyss. Rimfrost på träden. Lagom kallt. En fin dag ser det ut att bli. Och i Köpenhamn finns det möjligheter. Målet för resten av resan, livsresan, får anstå. Här och nu. Fokuserar på det som är, och gör vad jag kan av det jag har. Två lediga dagar att fylla med innehåll. Tid att uppleva saker. Möjlighet att skaffa minnen. Låter det bara hända. Törst och längtan, om det bara får eller har det i lagom dos är det bra. Den största dagen är inte den då målet uppfylls, det är när man närmar sig. När man är i rörelse. På resa. När man är på väg.
Nästa: Helsingborg. Köpenhamn. Nu kommer vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar